Fadern är opererad. Han ringde från uppvaket igår och lät enligt mamma bättre än förväntat. En liten sten lyfts från mitt bröst. Nu gäller det att de har åstadkommit något vettigt med sitt rotande i faderns inre med och att återhämtningen går som den ska. Till tisdag nästa vecka ska han vara hemma igen. Fin födelsedagspresent. Om de har lyckats få bort allt den här gången behöver jag inte ha andra paket. Då kan vi vira en röd rosett runt pappas mage och ställa upp honom intill tårtan till allmän beskådan. Ja, tårtan. Jag har fått för mig att jag vill ha det den här gången, men att baka på födelsedag känns väl egentligen så där. Men ändå. Jag har aldrig bakverk att trösttugga på mina födelsedagar. Inte för att det brukar vara deppiga tillställningar de där födelsedagarna, bara väldigt avfolkade eftersom jag fyller mitt i sommaren. Det är några närmast sörjande som kokar kaffet, sjunger en trudelutt och gratulerar å det grövsta. I år blir nog min konstigaste, mest avfolkade födelsedag ever. Om någon ens minns den mitt i allt annat. 

Nåja, innan jag får kasta födelsedagskonfetti runt mig och sjunga mitt eget lov är det jobb, jobb och sen lite mer jobb. Den här dagen den tyngsta. Sen två korta dagar och sen hela fyra dagar ledigt min dag till ära. Thank God. Jag är tröttheten personifierad. Vill snart bara skrika av utmattning. Så ja, det är väl de där två sakerna jag behöver. En frisk pappa, en stund av icke-jobb. Sen är födelsedagen komplett för i år. 

Broder Yngst, den sladdigaste och mest bortskämda av oss alla med ett ständigt flin hängande i mungipan och en snabb replik redo att avfyras i alla lägen. Han är självförtroendet personifierad och jag finner det upplyftande. Kanske inte unikt i den där generationen. Tycker överlag att -85:or är kaxiga muppar som samtliga har raderat ut ordet "nej" ur sin vokabulär och H är just den där som kan få ett bergmassiv - vilket som helst, i mänsklig skepnad eller ej - på fall bara han bearbetar det länge nog. Han har också en förmåga att prioritera ungefär allt utom sig själv allra längst ner på en väldigt brant skala. En sann opportunist, en liten gris. Någonstans längs med vägen myntades mycket riktigt också smeknamnet "Lillgrisen" av hans ömma syster. Om det hade att göra med oförmågan att vara behjälpig vid städning eller om det hade att göra med hans allmänt sviniga sätt att bete sig, med charmen intakt as ever, det minns jag inte och det spelar ingen roll, för piken var utan udd och avsedd som en stilla ironi syskonen emellan. En "I know you, and you know me, and still we love each other"-sak.

I samma anda gjorde jag många år senare ett tröjtryck till lillebror; något för kvällarna med barhäng så att flickorna aldrig kan ta miste på hans karaktär. Han blev förtjust, kastade tröjan han hade på sig för stunden och iklädde sig nyförvärvet.Till outfiten hörde en tändare i grisformat där lågor slår upp genom trynet. Alltihop var very classy. 

Åren gick och för en tid sedan förkunnade brodern sorgset att Babe-tröjan hade gått till de sälla jaktmarkerna (tändaren lämnade honom på några veckor). Och där kunde sagan varit slut, men icke, för idag när syster kom släntrande förbi studsade brodern upp från soffan med ett "Åh, syrran, du har inte sett den här!" varpå shorts och kalsong kvickt veks åt sidan och blottade Babe, in the flesh bokstavligt talat. Trycket har nu blivit tatuering, grisriktigt på skinkan. Man kan inte annat än älska en sådan bror. 

Fortfarande ont till gråtpunkten. Djupa andetag driver knivar in genom skuldran och punkterar lungan innanför så att luften går ur mig. Värken har dessutom spridit sig till nacken som nu är så stel att det är svårt att vrida huvudet i sidled. Det oroar mig en smula över att det här kan bero på jobbet. Att gå och stå på sten- och betonggolv hela dagarna, ibland uppåt tio timmar i sträck känns. Det knä som jag trasade sönder i nedre tonåren har börjat strula mer än tidigare, är knastrigt, ömt och hakar upp sig i steget så gott som dagligen. Ibland haltar jag ut på promenad med hundarna istället för att gå med spänst. Vaderna protesterar de med. "No use missy", tjattrar de via nervbanorna och krampar ihop med eftertryck. 

All smärta har nu dessutom slagit sig samman till en spikklädd boll som trotsat tyngdlagen och rullat upp, via ömmande ryggrad, med avstamp mot atlaskotan som hettar obehagligt om man vidrör den för att sedemera explodera i skallen. Hullingförsedda spikar river i varje skrymsle av huvudet och allt känns som ett jävligt obehagligt slafs där inne. Gotta love it. Hade egentligen planer på att ta mig till banken och få lite ordning på torpet nu när jag har en dag av ledighet, men allt jag orkar är att dra täcket över huvudet och gny stilla. Utanför skrattar solen. Ett vasst fnitter silas genom gardinerna och träffar askgråa jaget. Jag kapitulerar. Göm mig från världen. Ljuset biter mina ögon.

Kvällen kommen och kroppen har beslutat sig för att stänga ner verksamheten. Den vägrar helt enkelt lyda. Jag matar den med choklad och löften om happy times, men den bara hänger slappt och orkar ingenting. Lyckligtvis är morgondagen ledig, så jag ser fram emot en lång, utdragen sovmorgon med sömniga solstrålar som sällskap mot kudden. De ska inte väcka, bara hålla om mig och viska gyllene drömmar i mina öron. Helst ska de också massera bort den vidriga muskelknuta som slagit sig ner bakom mitt högra skulderblad. För en timme sedan gjorde den så förbannat ont att jag nästan börjde gråta. Har försökt få Nanook att tassa den mjuk, men han tittar mest förbryllat på mig. "Ofint att trampa på folk" meddelar de mörka ögonen allvarsamt och så sliter han sig loss från mina händer, milt men bestämt.

Årghh, jag går i bitar. Står inte ut. Det får bli spikmatta. Tigerbalsam. Zon. Ryggrub mot någon trädstam. Just make it stop! 

Rivs utan pardon ur sömnen av en ilsket vibrerande mobil med alarmfunktionen vrålande. Fascinerande ändå att jag vaknar, för sömnen är som alltid undflyende och mattheten konstant. Lyckas ändå tvinga mig till stordåd under gårdagen. Rensar ur skafferiet på gammalt skräp, torkar rent hyllor. En av tusen saker som jag fört upp på sommarens dagordning för att bockas av och få undan medan åtminstone lite tid finns över. Egentligen finns ingen överskott av tick, tock. Jag skapar det ur tomma intet.

Hinner också med att dammsuga, tvätta och stöka undan disk samt fylla på diskmaskinen igen. Det där med att hålla en godtagbar grundnivå på hur hemmet ser ut har sakta krupit in i ryggmärgen. Nu kan folk mestadels komma oanmälda till tröskeln och faktiskt få kliva över den utan att jag måste skämmas.  Det är skönt och just som det ska vara. Tacksam att också en sådan som jag kan växa upp slutligen, bli lite ordning på. 

För att säkert kunna krypa till sängs nöjd ser jag också till att ordna en löst sammansatt och rätt värdelös ansökan till landstingets kulturstipendie (jag skäms, men ok, jag är fortfarande ungdomligt dum i huvudet ibland och skjuter upp till sista stund) samt en bättre sammansatt ansökan om jobb. Stipendieansökan lär komma in någon dag sent eftersom man till min stora förvåning skulle skicka den med sniglig post trots att ansökningshandlingarna hämtas digitalt. Urbota dumt, speciellt för mig som mest jobbar digitalt. Att göra en halvkass variant av pappertryck på egen skrivare gör inte riktigt bilderna rättvisa. Det är sådant som ska preppas, beställas eller skrivas ut på särskilt papper. Åtminstone det sistnämnda. Men håhå och jaja. Jag gör det i alla fall. Det får räcka. Egentligen är jag rätt mätt på det som legat till grund för mastern. Foto intresserar mig mer just nu. Renare, rakar, inte så tyngt av min person. Knytt har antagit utmaningen och agerar modell alternativt trycker upp kameralinsen i mitt ansikte. Ett gemensamt äventyr, något att utvecklas inom från våra olika utgångspunkter. 

Oj, klockan är plötsligt mycket. Måste komma iväg till jobb. 

Somnar med mobilen begravd intill mig i sängen. Vaknar och gräver fram den från under täcket varpå den sorgset meddelar "Ingen täckning" och jag skrattar. 

Fötterna mot golvets svalka sen, så viskar jag mig ut i köket, sköljer ur hundarnas skålar och fyller dem med nytt vatten. Måttar upp frukosten, skär algbröd och brer på generöst med smör. Det där att snåla med det goda har aldrig varit min grej. Jag överdriver allt som är onyttigt till en punkt där tårna nästan krullar sig av förtjusning. Sen njuter jag. Idag framför datorn med stora tuggor och tillhörande juicegulp. Min rastlöshet består. Även nu studsar tårna under bordet, letar efter saker att gripa efter, spreta kring, anything medan ögonen letar över skärmen. Jag har meddelande från min yogainstruktör på facebook. Från Californien låter hon meddela att hon har övningar till mig som är en bra väg bort från sjukdom, de kommer snart på mailen. Så bortskämd är jag. Sitter här i Sverige och bara är, och någon way over there ser ett stänk av matthet och skickar energifyllda meditationstips. Hur blev jag så lyckosam?

Sväljer ner det sista brödet och lirkar halsbanden över hundarnas huvuden. Fötterna leder ut i den obarmhärtiga solen och trolltungor fladdrar av hastigt hässjande. Jag tänker på hur varm asfalten måste vara mot deras tassar, undrar hur morfar mår nu när snart sagt hela släkten dragit ner till Grebbestad. Stegen riktar om, stolpar fram. Ända fram till morfaderns dörr, för det var länge sedan hans sjungande norrlandsstämma fick slå kullerbyttor mot mina trumhinnor och jag saknar att bara sitta där i hans vardagsrum med händerna flätade runt en kaffekopp och höra om hur livet är och var och vad som komma skall. 

Han öppnar snart med darrig hand. Hans kropp börjar bli som de nykläckta skatungarnas - den är uppkäftig, men inte fullt så stark som sinnet och jag ser hur orken ibland rinner längs med hans knotiga fingrar och försvinner ut i intet. Önskar då att jag kunde kupa mina händer kring hans och hålla kvar kraften där inne, men det är som det är. Kroppar viker. De måste få göra det och ännu är han starkare än många i familjen vågar tro. 

Jag kokar kaffet, måttar upp i muggarna och bär dem ut till stora rummet med den tjocka orientaliska mattan som nafsar mina barfotasteg. Sen sitter vi där och pratar jobb och urinblåsecancer, hjärtmediciner och astma, provtagningar och cellgifter och om pappas kommande operation. Morfars ena öga är blodstänkt. Det är det blodförtunnande som får honom att brista, blöda, aldrig sluta. Jag ser det, men mer ändå ser jag det alltid närvarande skrattet i hans ännu klarblå ögon. En okynnighet som aldrig går ur hans sega kropp och jag älskar att jag bara får vara där och se honom, lyssna till hans sjungande ord och sippa på dagens första kaffe i hans sällskap. Bara det. Bara finnas där utan att det handlar om att något ska göras, något ska hämtas, någon ska skjutsas. Vi bara är, morfar och jag, och det är allt jag behöver.

Dagen har präglats av två nyheter. Oväntat samtal från programansvarig för mastersutbildningen når mig på jobbet. Nästan i varje fall. Mobiltelefonmottagningen är usel, så jag får springa ut på lunchen och ringa upp. Ms trygga röst ljuder knastrigt från Norrköping och det tar ett tag innan jag förstår. Han låter meddela att sista poängen har rapporterats in, jag är officiellt godkänd. 60 hp projekt på D-nivå har VG-markerats i rullorna inne på Ladok.

Den andra nyheten är att operationsdatum har fastställts. Den åttonde. Pappa meddelar neutralt, men lägger snart händerna för ansiktet och säger sig vara så trött att han måste lägga sig. Försvinner sen. 

Jag går hem. Röjer undan. Vill berätta allt. Knappar istället in och sparar innan tummen hinner slita sig loss. Famlar efter mig själv i tystheten. Ger upp. Bakar bröd. Imorgon är det ny arbetsdag. Den sista innan min luxuösa fyra dagars-semester.

Två datum har reserverats för operation. Det blir inte i Skåne den här gången och det känns både skönt och obehagligt. Min tilltro till kåren vid vårt eget sjukhus är inte den största, speciellt inte sedan första gången cancern kom på tal och läkarna ignorerade och drog ut på tiden till dess det visade sig att spridningen omöjliggjorde ett fullständigt tilfrisknande. Men som pappa själv säger; "Den här gången  händer det i varje fall något." och det händer snabbt. Den 28 juni kan han hamna på operationsbordet, eller också får han vänta en vecka till innan de sätter skalpellerna i honom.

Oavsett vilken dag det blir kommer jag att befinna mig på jobbet. Jag förmodar att det är lika bra. Jag kommer väl inte göra någon större nytta där egentligen, men det är i varje fall ett sätt att undvika att trassla in sig i allt för mycket tankar. Jag är redan ett råttbo av grått som snor sig om vartannat. 

En veckas ledighet närmast hur som helst. En vecka när jag ska försöka få all vardag som jag petat in i hörnen att åter komma på sin rätta plats här hemma. Gräsmattorna som ännu en gång har vildvuxit sig till bestar tämjde jag igår. Galopperade fram över dem med skarpslipade knivarna surrande och tvingande ner deras uppkäftigt spretande grönragg. Två sopsäckar saftigt gräs över tomtgränsen och en värkande rygg in till duschen.

Idag tänkte jag städa, klippa till syrén och baka bullar. Jag är i det mest desperata av desperata behov av att känna trygghet, en barnslig tilltro till stundens lycka. Tror inte för ett ögonblick att jag egentligen kan lura mig själv med så enkla knep, jag brukar vara smartare än så, men någonstans klingar ändå en klocka vid doft av hembakat i tillrättalagt hem och Pavlovs hundar i mig stillar sig till ro.