Jag är ett stort, skrattande illskrik av glädje. Screw gårdagen. The past is so very past. Ringde samtalet som tänkt efter att ha samlat mig mentalt för att lägga fram min sak och låta riktigt, riktigt djup och svår. Den lidande konstnären som vården bara måste rädda, or else I'll cut my ear off. Jag behövde bara dra en snabb presentation och mannen i luren lät oväntat positiv och glad när han frågade "Jaha, ok. Så hur många lådor är det du behöver då?". Jag svarar "två", biter lite på naglarna och våndas. Det borde bli billigare än att köpa de asdyra varianterna som finns i handel i varje fall. Låt det inte vara för dyrt bara.

"Jahopp.." svarar rösten i örat, "..två säger du. Ja, de är ju rätt stora, 160x100cm ungefär tror jag. Men jag ser inte att det skulle vara något problem. Du får förstås hämta dem i så fall. Ja, och jag ska väl höra med chefen med. Men i stort sett inga problem och jag tror inte det behöver kosta något heller."

Jag dör lite inombords. Av lycka. Skojar människan?! De är GIGANTISKA och det optimala valet för det jag vill göra och jag behöver förmodligen inte ens betala? Seriöst? Jag spricker. Jag säger kraskras och exploderar sedan av lycka. Say that it is so!

Den här dagen har verkligen gått i alla tecken, utom möjligen kreativitetens dito då. Kurstexten fortfarande ett gapande sår som jag inte kan låta bli att pilla på. Hela uppgiften är så infekterat att minsta snuddande av den får kroppen att dra sig samman i lätt, illamående kramp. Det är avgjort dags för panik nu, men jag kan inte förmå mig att uppnå ens en ökad puls. Jag konstaterar bara håglöst att ännu en dag passerat. Den var hur som helt välfylld av annat.

Mor kom förbi och lämpade av förnödenheter till den - av måsten uppslukade - dottern som förskansat sig i hemmet och inte ens hinner till affären. Jag är ovan vid att bli så bortskämd och det var med njutningsfulla blickar jag packade upp ananas, juice, bredbar fetaost och en selektion av oliv- och tomatciabattor. Tyvärr har jag inte haft aptit att äta, för kort därefter bröt helvetet lös och hela dagen har gått åt till att reda ut ett skatbo av upprörda känslor medan anklagelser svävat svartvitt runt omkring mig. Drama! Vad mer kan ett övertrött redo-att-lägga-sig-ner-och-dö-vrak önska sig?

Slutligen stängde jag sonika ner mailprogrammet och satt ett tag och fyllde rutinmässigt upp Flash-scenen med symboler. Click-drag-click-drag-alpha-0%-alpha-25%-click-drag-sip-the-coffee. Värdelöst resultat igen, men jag tror att jag kom lösningen lite närmare. Givetvis får jag börja om från början igen imorgon, men några avvägar bör vara avklarade och strukna från kartan i jakt på slutmålet i varje fall. De enda bra vägarna är väl hur som helst de som krånglar mest? Nej? Men resan är ju det som gör det mödan värt! There you have it, och låt mig inte höra något annat.

Krånglandet för att få tag i ljuslådor fortsätter också. Jag är lätt imponerad av att mitt mail till landstinget har gett svar. Det damp ner innan den svarta eran tog över mailandet och erbjöd ett nummer att ringa för att diskutera avancerad kohandel med inventarier som förmodligen inte längre fyller någon funktion för sjukhusen, men som däremot skulle rädda mig. Imorgon måste jag komma ihåg att ringa. Jag får preppa mig med extra mycket kaffe så att människan jag ska kontakta omedelbart inser det fruktlösa i att göra motstånd. Koffeinkaninen bara går och går, maler på och maler på och stannar inte för mindre än "Yes dammit, yes!".

Ytterligare ett underhållande mail dök förresten upp under dagen, denna gång från produktionsteamet till utställningen. De är så entusiastiska och jag blir faktiskt glad i hela kroppen. Men det jag skrattade högt åt var inte förkunnande om att det är dags att presentera slutprodukten av mitt projekt nu (förstås), utan att få meddelat att jag blivit moviestar på youtube efter förra utställningen. Mer korrekt vore förstås att kalla mig en helt omedveten statist, men vem skulle förringa sig själv och sin insats så frivilligt? Inte jag i varje fall. Go ahead and shine that light om me why don't you?

Fringe med citrongyoghurtsmak och huvudet fullt av skissartade idéer varav jag förkastar alla, men antecknar konturer, bara för att slippa känna att dagen varit fullständigt bortkastad. Jag misslyckades med mitt första försök att ordna projektidén för övrigt, vilket jag inte ens orkat tjura över. Jag stirrar bara bittert på skärmen och räcker ut tungan med hopskynklat, ilsket ansikte där bakom. Flash doesn't love me anymore. Det kunde varit titeln till ett rymdepos fyllt med spandexstruttande, men är bara rubriken till mitt - låt oss säga tillfälliga - nederlag. Inget ont som inte för något gott med sig dock. Jag hör Queen i bakhuvudet medan jag skriver de sista raderna. Det är fint att ha ett soundtrack till sitt bloggande. Makes it all come to life.

Jag har i varje fall åstadkommit något som kan bli...ja, något. En idé som kanske täcker upp för hela backtrackingen av projeket så att också Mindblowing-bilderna (jag har inget bättre arbetsnamn, so sorry) kan komma till nytta. Som Åbäke konstaterade, kraftigt editerade förstås och sedan gallrade i.

De sade för övrigt det, att jag måste editera, utan att ha sett bilderna i sig. Annars hade jag kanske sett mig nödgad att gråta blod efter det där mötet. Eller nej. Jag tror faktiskt inte det. Mitt ego är inte ett skört skal som krackelerar vid minsta kritik längre. Jag har lärt mig att skratta genom det, konstatera att det knappast är mitt fel om ingen annan ser min storhet. Alla de riktiga genierna var ju way ahead av sin tid. Klart ingen riktigt kan greppa mig och det som är mitt. Jag är för stor - en gigant. Det är bara som det ska vara. 

Innerst inne törstar jag så klart efter bekräftelse. I min bröstkorg bor den mest bedårande, lilla djävul som livnär sig på berömmet som jag då och då faktiskt får tillfälle att tacksamt lapa i mig. När han svälter där inne kramar han om mitt hjärta så det skriker i vånda. Älska mig. Älska mig to the moon and back! Mindre överlever jag faktiskt inte på. Inte heller parasiten i mitt bröst. 

Jag känner mig överdragen av spindelväv. Inspirationen så död som den kan bli. Ögon släckta och skylten med "out of order" utan tvekan på sin plats att dingla fäst över pannan.

Det råder massive system overload. Efter fyra timmars orolig sömn kravlade jag mig ut från täckets varma tunnel och lät morgondisets grå nålar sticka mig i ögonen. Otrevligt minst sagt. Som naglar över griffeltavla, men för synen. Det blev inte mer angenämt när insikten att mobliens vibrerande väckning signalerar stundande tandläkarbesök. Två sekunder senare mindes jag texten med den skenande deadlinen och ungefär där kände jag mest för att vika mig dubbel av ångest och ge upp. Ooo-ooo-orkar inte! Men blask med ljummet vatten i badrummet, kläder på och off we go. Hundarna käckt i täten, matte släpande efter som dragg. Kan nästan se hur djupt under ytan jag befinner mig nu. Det rusar små svallvågor ut från mig då jag rör mig. 

Tandläkaren var inte riktigt den skräck jag väntat mig med tanke på att det var sju år sedan jag var där, och då bara för akutlagning av söndertrasad tand. Jag råddes vid det fjärran tillfället att omedelbart ställa mig i kö för vidare tandvård, vilket flytten ner till Helsingborg kom i vägen för och sen kom kraschen and the rest is history. Ändå lät tandläkaren i dag mycket sansad när hon letade sig fram över tänderna med skrapande rörelser och metallen redo att kroka karies. Det blir återbesök, förstås, och lagningar. Jodå, men inte förrän i mars och jag har bara inte tid att bekymra mig, så jag knycklar ihop vetskapen till något mycket litet och kastar det längst bak i virrvarret som råder i mitt minnesförråd. Där ligger det bra. Och so what då? Fine. Borrborr i min emalj framöver. I'll live. Min plånbok kanske stryker med, men jäjä.. Viktigare nu att fokusera på kurserna och absoluta måsten, som att ringa CSN för att lämna studieförsäkran eftersom javascriptet på deras sida plötsligt kravlat under någon kodad gråsten och lagt sig att dö. Ingen som helst möjlighet att logga in, men lika bra det, för då fick jag chansen att fråga hur många veckor som återstår för mig i den akademiska världen innan jag blir brutalt utkastad på min lilla tushy. Knappt ett år blev domen. Nåja. Jag blir nog något ändå. 

Två obehagliga måsten avbockade från listan. Det var precis vad energin räckte till. När den mentala pennan markerat done and done kröp jag ut till vardagsrummet med Nanook i släptåg. Vi trängde oss ner i ena fåtöljen och satt med huvudena uppstöttade mot varandra framför TVns flimmer i en timme. Melrose Place blinkade fram på skärmen. Usel underhållning, men det fick mig att inse att Bree i Desperate Housewives en gång slog igenom där. Noterat och insorterat i min svällande bank och oviktigt vetande.

På tal om serier såg jag en livs levande Gossip Girl på stan idag. Det var som att se serien komma till liv på gatan. Jag kan ha stirrat. Jag skrattade i varje fall alldeles öppet och förtjust, men jag tror inte sällskapet förstod vari min lycka bestod. Det gick hur som helst inte att hindra. Faktiskt. Bröstkorgen blommade hastigt upp av skratt som snabbt slingrade sig ut ur munnen innan jag hann bita ihop och snabbt svälja ner det igen för att sedan visslande se åt ett annat håll. Färgstänket inombords bestod bra mycket längre. Jag ler igen när jag tänker på det nu. 

Sliter mig ur dunkel irritation och prestationsstopp runt när klockan börjar närma sig tio. Redigerar sedan om hela Breathe-sviten för att sedemera kunna omforma till animation. Har ingen jävla aning om ifall det kommer hålla, men det finns en idé fladdrande i utkanterna av mitt sinne. Jag måste testa den medan jag har projektorn kvar och det torde inte vara allt för länge. Jag har redan dragit över tiden, men ingen tycks sakna den. Intressant. Dyr kommunpryl bor i mitt hem, bara så där och inte en käft verkar bry sig. Den kanske skulle stanna permanent? Fast fullt så hemsk är jag inte. Kanske om det är kommunpamparna som ska leka med den, men inte om den är menad för barnomsorgen. Från barn rövar jag icke.

Medan datorn surrar ansträngt under alla tunga bildfiler den tvingas hantera långt efter läggdags smiter jag då och då ut till tvättstugan för att knyckla in lakan och kläder i monstergapen där ute. Vid elvasnåret ska jag just till att resa mig igen för att sprinta genom den kylslagna natten till doften av nytvättat när Nanook dyker upp vid mina fötter och stryker klumpigt mot mitt ben. Genast får hela rummet en ny ton. Skuggorna kryper närmare från hörnen. Demonerna är här och stackars Nook skakar under EP-varelsens ovarsamma hand som stryker musklerna mothårs och fläker sönder kontrollen. Jag är tacksam att han, trots att detta är så nytt och okänt, söker upp mig och tar stöd mot mig. Han bara överlämnar sig, förvissad om att jag ska ordna det. 

Jag bär ut hans darrande kropp i köket och placerar honom mjukt på golvet medan jag med andra handen blint letar mig till rätt hylla i skafferiet och får fram Stesoliden som verkar som gjuten i den jävla förpackningen. Är redo att tugga mig genom plasten med våld, men inser att sax är det smartare och snabbare valet. Att komma till tandläkaren med sönderskuren mun från att ha försökt gnaga sig väg in till någon sorts psykofarmaka kanske inte är alldeles att rekommendera heller. Jag kan just se mina försök att förklara mig spelas upp; "Jo, det var så att jag var lite desperat efter något kramplösande medel, så jag....".

Nook försöker hålla kvar mig med blicken medan jag bistert småsvär mellan tänderna, så tyst och kontrollerat som jag förmår för att inte oroa honom. Han verkar lugn, kämpar inte emot, bara bibehåller kontakten med sin kropp och de mörka, mörka ögonen. Viker inte en millimeter fastän krampen kämpar emot honom. Han får suppen som han ska, accepterar utan knyst övergreppet och jag stryker honom över sidorna försiktigt medan hans huvud vilar mot mitt lår.

Han knystar inte, rör sig inte, det är EP-monstret som istället rusar fram under pälsens vitbruna lockar. Han själv ligger stilla och viskar genom huden att jag inte får lämna honom. Efter några minuter är det över. Han avvaktar, men reser sig slutligen och följer med Vittra ut i trädgården, ryster på sig och tar några prövande krumsprång över gräsmattan som för att se om kroppen lyder. Det gör den och skuggorna i rummet kryper åter tillbaka varifrån de kommit. Själv tar jag hand om den sista tvätten, slår en lov över Galateas blogg och får kvällens andra kalldusch. Nästa text i kreativa skrivarkursen - inlämning den 1/2. CrapcrapcrapcrapCRAP! Jag som INTE skulle kasta ihop en text den här gången. Jag som skulle tänka över, väga och sammanfoga något meningsfullare och lite mer genomarbetat tredje gången gillt. Gah! Jag orkar bara inte mer. Varför ska jag alltid jagas genom dagarna av deadlines med glappande käftar? 

Brygger kaffe, sitter Booz och småtrallar nästan för mig själv och preppar mentalt för att ringa upp Gigantprint. Upptaget först, men sedan går signalerna fram och jag får det att låta nästan affärsmässigt i luren även om jag hör att min röst stiger mot pipigare höjder och jag förbannar min oförmåga att andas ordentligt när jag är nervig och fjantig. Det slår sig på stämbanden direkt. Jävla Mimmi Pigg-röst. Be gone! Jag om någon borde för tusan veta hur om jag kan andas igenom luftrör som sluts. Jag menar challahallå?!

Möte blev i varje fall bokat till måndag och nu har jag således flera dagar på mig att angasta och antasta mig själv med elakheter om min oförmåga att sparka igång. Gogogo Anette! As if. Jag fryser lite mer framför skärmen och funderar på om det kanske är dags för riktig frukost, eller vad man nu ska kalla det. Semla kanske inte det optimala att stå sig på for ever? Nej. Semla är rätt värdelöst för min mage snarare. Med min oförmåga att riktigt hantera mjölkfetter och sen en näve fluffigt gluten på det; absolut genomintelligent att stoppa i sig. Nu prioriterar jag kanske inte intelligenta valen alla gånger. Speciellt inte när jag är stressad och trött utan lust till det mesta. Då är smaken betydligt viktigare än nyttighetsaspekten. Min kropp är ändå så besvärlig. Varför inte ge den en verklig anledning att gnälla? Den gör det ju hur som helst mest hela tiden.

Det blir mycket tröstätande dessa dagar, när jag väl minns att jag behöver äta vill säga. Jag kommer få en mage lika fluffigt mjuk som semlan tillslut. Slemma fram som en snigel i gräddspår genom lägenheten. Det är fine. Jag är ändå ganska yttig nu. Jag kan säkert lägga på mig lite utan att fullständigt spräcka kläderna. Fast när jag tänker närmare på det har faktiskt jeansen känts ovanligt svåra att få igen om magen. Har jag inbillat mig det? Jag förstår mig faktiskt inte på min kropp. Vågen kan stå stilla, men klädernas passform varierar lik förbannat. Är det någon sorts skämt det? Sedan när blev det så intressant att fundera på det här förresten? Jag gör ungefär allt i min makt för att slippa tänka på projektet, det visar det här inlägget med all önskvärd tydlighet.

Eftersom jag blir smärtsamt medveten om att det hela handlar om flykt från det som borde uppta min tid gör jag en helomvändning och kastar mig över hemsidan istället, vilket bara är en annan sorts eskapism, men jag kan alltid låtsas att det handlar om projektet eftersom det efterfrågas hemsidor för att kunna presentera konstnärerna bakom utställningen, eller om det var för att lära känna oss. Jag vet inte. Jag bara flyr och har nog egentligen ingen som helst avsikt att låta någon i kursen få nys om min hemsida. Jag är alldeles för..oambitiös där. Den skulle avslöja mig omedelbart som den katt bland hermeliner jag är. 

Men för FAN! Nu måste jag verkligen ta tag i det här. Jag har en hemlånad projektor att dels förstå mig på och sedan testa den numer rätt skrumpnande idén från två veckor sedan innan alla prylar ska lämnas åter med knix och tack. Crapcrapcrap. Det här går ju inte. Förresten har jag inte gnällt om att jag ska till tandläkare imorgon. Det hade jag helt glömt. Åh, mitt liv är the tragedy incarnate.

Inleder dagen med två espresso och en semla efter morgonpromenaden med hundarna. Jag förmodar att magen gör ångestfyllda kullerbyttor där inne, men jag bryr mig föga. I wanted the yums, I made sure I got it. Så var det med det. Hämtade också en rulle bubbelplast i live Anette-size för att leka med. Make the poppoppops? Nej, men kanske till utställningen. Jag tror att jag redan har förkastat idén, men eftersom jag är blåst måste jag ändå testa. Tror jag...

Igår var jag fullständigt knäckt och orkade inte så mycket som tänka på eländet. Idag känner jag mig lätt manisk och redo att ta mig an ungefär allt. Jag borde till exempel ringa Gigantprint i Norrköping för att höra om de kan träffa mig så att jag kan tala om vilken lysande idé (haha, lysande..indeed) det vore att sponsra mig och mitt projekt med ljuslådor och annat till vår lilla show. Yes box liksom.  Det är vad jag tänkt mig att de ska säga förstås. If not, åh, då måste jag väl kanske få lite panik. Jag sitter farligt fast i någon sorts Lifterens Guide-tänk här. "Ta det lugnt." genomsyrar mig så här långt.

Jag borde faktiskt inte ta det så lugnt. Det är bråttom nu och här sitter jag och viftar på tårna. Go, do! Make history, eller i varje fall det du ska. Ok Anette? Ja!

(Jag sitter kvar förstås. Åtminstone tills jag mobiliserat kraft till att brygga lite mer kaffe.)

Flimrandet fortsätter och jag tror att jag krymper. Jag har bokstavligen så mycket att tänka på och att planera att jag glömmer bort att äta mest hela tiden. När magen påminner med ett muller har jag inte tid. Å andra sidan har jag alltid varit begåvad med en magisk gräns för hur mycket vikt min kropp kan göra sig av med. Oavsett hur lite jag äter verkar det inte som om kilon kan rasa av mig. They love me. The never ever want to leave. Jag kan inte gå upp så där vansinnigt mycket heller. Stopp åt båda håll. Anyways är nog avsaknaden av mat en anledning till min konstanta trötthet och den allstädes närvarande yrseln.

I lördags passade jag på att ta lite ledigt och ytterligare späda på yran med alkohol, samt bowling. Tydligen ett jävligt dumt drag, för nu har min högerhand svullnat upp och gör vansinnigt ont. De där bowlingkloten är inte skapta för späda flickehänder. Kanske heller inte till för att kasta iväg med tankar som "Huvuden ska rulla!" rumrumrumdonkklonk "There it goes."; med stort, brett flin som tillbehör. Men det var verkligen flinens afton. Alltid lika trevligt att träffa P, S och J och sedan dessutom få höra den mest oväntade av nyheter.

J satt och såg oväntat varm och pirrig ut när S begav sig iväg mot toaletterna, och detta trots att det enda han inmundigat sedan vi lämnade bowlingen var en kaffe. Plötsligt utbrast han i ett "Ja, man måste ju tänka lite mer på saker och ting nu när vi ska ha barn!". P och jag stirrade oavvänt på honom och skrattade sedan hånfullt. "Ni två? Barn? Knappast!" J insisterade men ingen av oss vågade tro honom. Vi högg båda två som kobror och konfronterade S innan hon ens hunnit ner i stolen och fick bekräftelsen levererad som ett mellanting mellan en lavett i ansiktet och en mjuk, varm kram. De ska ha barn. I augusti tydligen. Först ut av alla i vår närmsta krets av vänner. Det går inte att begripa. När de lämnat oss, mig och P, förstummade kvar med våra öl tog det minst en halvtimme att bryta loss konversationen från de ständigt återkommande. "Jag kan inte fatta att det är sant! Barn?!"

Och på tal om barn och kropphyddor som ökar i omfång borde jag nog fixa lite mat nu innan jag blir alldeles genomskinlig av svält. Usch. Jag noterar allt oftare att den här känslan av att knappt vara närvarande smittar av sig på orden. Bokstäver lite varstans och en jävla röra rent ut sagt. Måste skärpa till mig. 

Dagarna ilar förbi som sträck medan jag fladdrar fram på motorvägen mellan Norrköping och Linköping. Allt är ett svartvitt sudd. Jag kommer på mig själv med att sluta ögonen i 120 km/h och bara lyssna till pulsens brusande inuti. Det är som om hela jag är ett muller av analkande åska. Jag längtar intensivt efter urladdning och att få sköljas ren från all oro och stress som sotar ner hela mitt inre och gör det obeboeligt för tankar. Jag vill helst evakuera, fly ur kroppen och sväva fram under molnen. Samma känsla som på motorvägen, men utan trögheten som bor i asfalten under däcken och plåten i skrovet som innesluter mig.

Mitt flackande mellan städerna har kommit av möten med kursansvariga, producenter till vernissagen och idag möte med London-baserade konstnärsgruppen Åbäke. Otroligt inspirerande människor, men mjusch så jag har mått uselt. Vet inte vad som hände. Plötsligt slutade kroppen bara fungera, blev iskall och magen full av svartblanka ålar slingrande om varandra med bottenslammet dansade mellan dem. Jag klev i in salen illamående, med kroppen skakandes och utmattningen fasttovad i håret och lyckades - vet inte hur - hålla mig upprätt genom föreläsningen. Sedan två timmars väntan till presentation av projekt inför dessa okända kreatöer. Jag var så eländig ett tag att jag fick kravla mig in på en toalett och luta pannan mot handfatets kalla porslin i väntan på att lägga fram mina bilder. Yrseln tog mig försiktigt i hand och dansade runt mig i det minimala utrymmet. Slutligen fick jag slita mig loss och halka ut igen. Gjorde min presentation, fick förslag på tweaks och möjligheter att bygga vidare varav inte mycket var helt nytt, men ändå inspirerande. Det är bra med friska ögon där de egna har skavts sönder av att studera från alla vinklar och vrår.

Mötet med P i onsdags var också oväntat positivt. Jag hade självkritiken nitad i pannan när jag klev in på kontoret men leendet fastknipt i vänstra mungipan ändå. Jag har vant mig vid att bemötas av stadig blick och saktmodigt tonfall om hur spänningen saknas, berättandet för tydligt. Det gör inget. Jag utvecklas och jag försöker i varje fall. Satt hur som helst uppe större delen av natten och jobbade, ändrade, funderade, blödde sönder ögonen mot skärmen. Slutligen några nya koncept, men genomförandet kändes haltande. P dock begeistrad på gränsen till förälskad. Han smekte några av bilderna oupphörligen (jag skojar inte) och talade om deras skönhet och skörhet.

Förutom positiva ord fick jag nu också invit att jobba vidare med det tvärmediala om jag så önskar med budget tillgänglig igen redan denna termin. Med andra ord har jag genomgått invigningsriten, blivit smord och är nu godkänd och upptagen som del i konstnärskollektivet. Konstigt. Jag har aldrig velat bli konstnär. Jag skyr nästan ordet i sig, men tydligen platsar jag? Jag vet inte. Jag är förvirrad. Man ser stor potential i mig. Jag ser bara tomt, blankt blad och stirrar ut i intet med en begynnande bekymmersrynka i pannan. Does this really compute?

När jobb är lek är livet lite bättre. Smakar pepparkaka. Jag är aptrött och vill åt filt, täcke, linda armar om min kropp - yes, thank you very much. Andas värme i min nacke och låt håret slingrande sväva för en kort sekund medan läppar möter hud. Lägenheten som vanligt en isande polarvärld och inga andetag närvarande. Istället bjuds jag frostigt vinddrag. Det virvlar till runt fötterna och just då, i det blåkalla, måste jag strippa av mig värmen för att kunna skapa mig grunden till nästa projektbild.

Släpade således möblerna runt hela vardagsrummet för att komma åt slät vägg för foto. Skrudade om till vitt, för det var så det var tänkt och hur korkat var nu inte det av mig? Vitt? Jag äger knappt ett plagg med denna opraktiska färg. Med hundar klättrande över mig några gånger om dagen, believe me, du skulle inte heller välja vitt. Men jag klär av mig mitt normala, svarta skinn och drar på mig ovant, tunt, vitt flor och energin finns inte alls, men nog fan ska möblerna bort ändå och bilderna plåtas. Imorgon är det möte med handledare och producenter och jag är sorgligt oförberedd, för det är så man gör om man är jag tydligen.

Faktum är att jag inte alls vill vara den typen, men eftersom kroppen envisas med att sätta sig på tvären hamnar jag här nu och då lik förbannat. Jag har lärt mig leva med det. Jag kan förbereda möten i sömnen, bokstavligen. Hjärnan lägger sällan ner och när den faktiskt gör det är det med skrikande bromsar och våldsam krasch. Och mitt i detta krasande tillstånd alltså jag. Jag studerar det hela i slow motion medan det sker, för just nu är jag på väg, rakt in i intet. Jag kommer känna varje millimeter av mig komma rusande in mot mitten, knycklas ihop om vartannat, och sen? Vet inte. Vitt kanske? Den mest opraktiska av färger för det mest opraktiska av tillstånd.

Kameran surrar, dokumenterar och så är det över och jag sitter som Bambi på parketten och undrar hur fan kläderna försvann från den huttrande kroppen - för det gjorde de. Det kändes onödigt att inte nyttja väggen när den nu strippats ren. Det var lika bra att följa dess goda exempel.

Är det förresten inte väldigt underhållande att jag på fullaste allvar kan spekulera i att använda nude shots på versnissagen inför publik och vänner utan att blinka, men att jag håller jaget gömt ibland nollorna och ettorna? Hur går det ihop? Det är ju knappast som jag skäms över vem jag är, men av någon anledning känns det angeläget att inte avtäcka personen och jaget bakom rökridåerna fullständigt online. Huvudlösa hutterspöket. No see, no see!