Pandaögonen inte bara fastnade på bild, utan gjorde det igen och igen. Fotografen ivrigt blixtrande. Känns smått usch. Jag vet mycket väl att jag skelar när jag är så här övertrött, och det var dessutom min sorgliga profil som var i fokus hela tiden, men jaja, what to do. Intervjun gick i varje fall fint trots att jag inte riktigt kunde frikoppla som jag är van. Var faktiskt tvungen att fundera något vid direkta frågor. Det kunde gått åt helvete helt, men någonstans visste jag väl vad jag gjorde. Så också M får man anta eftersom det var hon som skjutsade fram reportern till mig, detta efter att jag duckat det första pressbesöket. Antar att det ansågs klokast att inte ge mig någon chans att retirera igen. Puff puff fram under blixtljus och kamera.

Orkade helt enkelt inte med det tidigare på dagen. Förutsättningarna var verkligen inte optimala. Tror jag kan ha fått tre timmars hackig sömn under natten, för just då jag fått kroppen att motsträvigt koppla av varnade Nanook att han inte mådde bra, måste ut "Ut nu matte, jag menar NUUUU." Bara att dra på sig kläder och peta upp dörren, slira runt i snömodden tills han var lugn igen. Sen dröjde det ytterligare en timme innan kroppen kunde skaka huttrandet av sig och slappna av under dubbla täckena. Alldeles för slutkörd. Orkar inte ens hålla skälig temperatur. För säkerhets skull blev jag också manglad av ett rejält astmaanfall på morgonen innan jag begav mig av mot Norrköping.

Att jag flydde journalisterna hade således sin anledning. Kändes helt enkelt inte som om jag var riktigt närvarande, men efter att ha inhandlat konsoller för att fästa ner ljusskåpet med i golvet samt sörplat i sig en energidryck klarnade skallen för någon halvtimme, och det var alltså just då M var smart nog att titta fram och undra om jag inte kunde tänka mig att berätta lite om mina verk? Lättaste uppgiften liksom. Vindkraft kombinerat med självbiografiskt material. Why, why, why? Och ändå, reportern intresserad, antecknade flitigt, gick runt till samtliga verk med mig i släptåg och frågade, frågade medan vi tågade, tågade. Slutligen kände jag hur energidrycken började ebba ut och skivan inuti hakade upp sig. Upprepningarna började göra sig gällande. Jag tackade för mig och bad dem komma tillbaka på fredag för att se allt färdigställt. Flydde sedan ner under ljuslådan igen och kom inte upp för luft förrän efter allt pressande var över och lådan fästad i golvet. Jag själv som ett eget verk, klädd i betongdamm efter idogt slagborrande. Hade jag konstfärdigt ställt mig på ett ben och sträckt ut handen i någon pekande gest kunde man tagit mig för en staty, installerad och klar. 

Nu är det i varje fall i princip över och äntligen börjar det kännas lite kul. Som om det kan bli en trevlig helg. Kanske måste jag inte ens gömma mig i hörnet bakom vinglaset. Kanske kan jag skåla och muntert och glatt skråla över vad vi åstadkommit tillsammans, vi i kursen. Vi är faktiskt rätt bra, när man liksom backar tio steg och betraktar det hela en bit ifrån. Inte alls pjåkiga och det är verkligen kul att se alla andras verk växa fram. Vi har ju jobbat helt självständigt, så ingen har riktigt haft kännedom om mer än konturerna av det mesta som pågått i de andras projekt. Tufft att se allt komma samman, dela plats.

Utmattningen består, men anställningssamtalet går fint. Nästan lite fånigt så lätt. Jag sveper in som en sömdrucken panda, ringarna runt ögonen djupt etsade, och frågar efter varuhuschefen med förnamn. Känner mig "Hej!" och "du" som attan bara för att jag varit där två dagar i annat jobb. What else needed? Klart vi är tighta nu chefen och jag. Man ropar i högtalarna och H dyker upp pratandes i telefon och vinkar med mig in på lagret. Jag planterar mig i personalköket och dörren sluts om mig medan jag hör ett "Men du...ja. Haha. Men du, jag har en anställningsintervju att ta tag i nu." Jag känner ett litet hack av osäkerhet. Har liksom räknat det hela som klappat och klart och inte brytt mig om att förbereda alls ju. Intervju? Vad menar han? Förhöra mig? Kontrollera min utsago om att jag är suveräna tillskottet i säljskaran? Sluta nu. Jag är fantastisk. Ni kan inte leva utan mig.

Eftersom jag verkligen är mer levande än död orkar jag inte jaga upp mig mer än så och när H återigen öppnar dörren, hälsar och annonserar att han har en telefonkonferens inplanerad om tjugo minuter, andas jag lika jämnt som tidigare och pulsen håller takten. Det hela tar en kvart och består av "Jag vill anställa dig som säljare. Vad tror du om den dig själv i den rollen?". Jag kopplar in autopiloten och låter munnen göra sitt, tankarna på annat håll och sen är det klart. I några pauser samlar jag ihop den lilla energi jag har kvar och fyrar av bländande leendet tätt följt av "Jepp, jag tror det här kommer bli riktigt kul." i några olika varianter. 

Det vi inte hinner snacka om är lönen, men eftersom det är avtalsenlig lön och provision på det ser jag det inte som någon stor grej. Det enda jag egentligen ville försäkra mig om var att det var heltid det gällde eftersom min inkomst sinar över sommaren. När det var klargjort behövdes inte mer. Dessutom verkar det vara en trevlig butik. Medan jag satt där och väntade dök en korg färsk, fräsch frukt upp. "Löneförmån", nickade H och log. Förkunnandet att säljarna jobbar med eget ansvar gällande prissättning och har fritt spelrum kändes också fin. Jag gillar inte arbete med barnvaktskänsla i varje vrå. Jag behöver ingen som talar om för mig hur jag bäst gör mitt jobb och tar helst beslut ovan chefernas huvud som det passar mig. Gör jag en dumhet får jag så klart stå för det, men hålla handen och leda mig igenom arbetsdagarna med "klara, fasta riktlinjer", det har aldrig riktigt varit min grej. Så det blir nog bra det här. Det blir förmodligen kul med. Det var inte bara jag som sålde in mig för tjänsten. Jag tror jag kan trivas. På sant.

Underhållande på många sätt att jag blivit säljare, det som jag nästan spottade åt; mentaliteten hos säljmonstren i butikerna vill säga. Men som bror sade; "Du har mycket mer av det i dig än du tror." Det är verkligen sant. Dessutom har jag hunnit upptäcka att det finns bra säljare. De där som faktiskt är både trevliga, kunniga och som får kunderna att trivas samtidigt som de får fina personalrabatten och tjänar runda summor. Den sorten tänkte jag bli. Jepp. 

Dagen dessvärre inte redo att rulla ihop sig och somna ännu, även om jag bra gärna skulle vilja. Deadline i typografi och graf-kursen inatt. En jävla massa text att läsa och uppgift att lösa. Imorgon är det dessutom pressvisning för utställningen och jag har pliktskyldigast lovat att inställa mig i god tid. Är jävligt rädd att pandaögonen ska behöva fastna på bild. Och snälla söta, helst inga intervjuer va? Inga djuplodade frågor. Jag tror inte autopiloten håller för det och att aktivera hjärnan känns synnerligen riskabelt. Låt den sova.

Dagarna passerar som streck. Hinner knappt uppfatta att de är här, sedan är de över. Samtidigt varar de alldeles för länge. Jag är så förbannat trött och orkar således inte vara speciellt civiliserad. När jag spiller en halv tvättmedelsflaska med fumliga fingrarna över ena ärmen ute i tvättstugan drar jag helt sonika av tröjan och stoppar in den i tvättmaskinen. Går i kortkortaste kjolen och bara BH hem över snön. Lyckligvis granne med tvättstugan, men också med en vältrafikerad busshållplats. Orkar inte bry mig.

Mitt intresse för utställningen också i botten just nu. Jag noterar att P är märkbart nöjd, han gratulerar flera gånger, och jag inser att produktionsteamet har flyttat om och placerat mina saker mitt i centrum av rummet, det första som syns då man kliver in genom dörrarna. Detta genererar ungefär ett "mff" från mitt inre. Hjärtat inte så mycket som gör en halvhalt, bara maler på outtröttligt innanför bröstkorgen, och jag suckar inombords. Så långt räcker kraften, inte mer. Det vore fint med ett litet glädjeskutt. "Hey heart?" Skit i det då.

Jag är inte på humör för det här längre. Jag känner mig inte ett dugg imponerande eller som någon som har något att säga. Andras entusiasm når inte in. De står där utanför och tindrar med ögonen och ser verkligt lyckliga ut och jag vill inte ens försöka ta in vad de säger. Svarar på frågor, men det känns som om meningarna tyngs ner av bly. Slutligen lämnar de mig, eller jag dem. Jag vet inte ens detta. Jag blir ensam i varje fall. Fine. Tack.

Mest skrämmande blir närvaron av mattheten då mamma ringer, meddelar att Nanook verkar underlig, kanske EP. Inte ens då mer än krusas ytan. Det är jobbigt, jag känner mig som skit som inte är hos honom, men det är inget jag kan göra. Jag stannar under ytan, betraktar hur gardinen i min hand inte vill föras över till gardinstången och S får slita den ur mina händer, säga "Åk hem, vi fixar det här nu. Ta hand om dig. Ta hand om din hund och hoppas han mår bättre."

Jag är som en levande död. Ibland orkar något skina igenom, ibland får gråtonerna färg, men mest kavar jag fram i någon sorts evighetslimbo. Jag vill lägga mig ner och slockna. Försvinna bort, iväg från det här. Bara tre dagar till att hålla samman. Sen två dagar av att vara närvarande, i rummet, delaktig. Jag tror det kan gå. Kanske. Mer osäkert är om jag fixar det här anställningssnacket jag har inplanerat imorgon klockan tio. Min vana trogen är inga förberedelser gjorda. Jag förmodar att jag börjat tro att jag alltid kan komma undan med improviserad briljans. Inte heller det känns som det spelar någon roll. Går det är det bra. Om inte. Jag löser det. Bara tre dagar till. 72 h av förberedelser si så där. Sen kan jag släppa allt och bara vara. Det enda jag egentligen vill är att kela med Nanook. Pussa på min Vittra. Söttovorna. Alltid kring mina fötter. Alltid deras kärlek andandes runt mig. Utan dem vore jag ekande tomhet nu.

Nu är det mindre än en vecka kvar. Fem ynka dagar, sedan slås portarna upp, och redan igår då vi lämnade av det sista i lokalen stod det en frusen pappa med son utanför och stampade, undrade om man inte fick komma in. Jag och R skrattade åt det. De köar redan. Vilken succé!

Printsen blev alltså uppackade tillslut och dra mig baklänges så var plexin precis så ljuvlig som jag föreställt mig. När utställningen är över får de flytta in här hos mig, pryda mina väggar. Det pirrar lite i kroppen vid den tanken. Igår var jag dock inte helt happy, för byrån hade inte borrat dem åt mig, och enligt utsago är plexi ett vanskligt material att drämma borr i. Inbyggda spänningar och krackelochkras så kan man vara en bild mindre, men jag fattade modet i fast grepp mellan sammanbitna tänderna och borren i skakiga händerna och fixade kakan där på plats och sen var det lättade andetag till höger och vänster och allt mest över. Phew.

Det känns för övrigt som om jag vältrar mig lite i bästa självbilden och kärlek till min förmåga att kreera, men faktiskt, just nu känns det bra. Jag hatar inte eller nedvärderar något hos mig själv, för det känns inte som det finns någon anledning och det i sin tur känns balanserat och bra. Ljuslådeprintsen inte fullt så ljuvliga dock kan jag avslöja. Mitt kritiska öga ser felfelfel och suckarna blåser till storm inombords, men hur det än må vara så har jag i alla fall gjort det. Jag har tagit kritiken, jag har omvandlat den till något som jag inte fullständigt skäms över att visa upp och jag kom i hamn, framför allt. Bara det är egentligen nog för att jag ska vara en vinnare. Jag måste faktiskt påminna mig själv då och då om tiden som var innan detta. Jag måste påminna mig att majoriteten av de mål jag satte upp i början av förra året faktiskt möttes. I ljuset av det är det här rätt sjukt. Eller friskt menar jag. Jag gick igenom listan för en månad sedan, pliktroget nedplitad i liten anteckningsbok, bockade av ett efter ett.

√ Bli helt friskskriven

√ Jobba igen

√ Plugga igen

√ Hämta hem hundarna 

....

Det är svårt att föreställa sig att jag var livrädd då, för att dels gå från tryggheten av två till ensam och ovanpå detta balansera att bli utkastad i arbetslivet igen, orka leva som en normal människa med handikappet inhamrat i kroppen på ett sätt jag aldrig behövt utstå förut. Jag minns att jag grät. Jävligt. Mycket. Att jag kände mig jävligt ensam. Att jag var totalt söndertrasad inifrån och ut och osäker på om jag skulle orka läka ihop igen. Om det gick.

Och nu - checkcheckcheck. Det knyter sig i bröstet av att tänka tillbaka. Andetagen fastnar i svalget och tårarna flyter till ytan omedelbart. Det gör fortfarande ont att tänka på det då som var. Jag undrar om det någonsin kommer gå över. 

Stryker bort saltstänk från kinderna. Det är ju fan att det faktiskt äger mig ännu, men jag tror att det är på ett bra sätt; det rakryggade jag-var-där-vid-randen-men-jag-vände som ska göra ont, annars är man fan inte levande. Och nu är ju allt bra igen. Det är snöbollseffeken av goodness som råder. Jag samlar på mig mer och mer och ingenting kan misslyckas. Så är det. Så har jag beslutat. Det är dags att sätta upp nya mål också. Kanske vänta med det tills utställningen är klar i och för sig. Som det ser ut nu är mitt arbete med denna över, kollaget tycks struket igen. Jag ska möta P imorgon och ta det sista snacket. Ingenting känns egentligen särskilt viktigt idag vad gäller det där. Det enda som riktigt biter igenom skalet av trötthet är att jag är här, på den här punkten, och Nanook ligger med tassarna i vädret och snarkar muntert i hallen. Han mår bra igen efter att penicillinet har börjat jaga infektionen på flykt. Jag mår bra igen. Vad spelar allt annat för roll. Egentligen?

Det är fläng, fläng, fläng med världen och med mig. Jag sätter mig i bilen och trummar fingrarna mot ratten medan jag styr mot Norrköping. Halvvägs dit inser jag att jag inte har karta med mig och bara ett skissartat hum om var Gigantprint egentligen låg, för sist kom jag ju från andra hållet, d v s inifrån mötet i stan. Den vägen hittar jag. Från motorvägen? Not so much. Med andra ord hamnar jag fel. Jävligt fel. Jag kör runt hela skiten som är Norrköping på någon urbota korkad ringled, har inte en susning om var jag är och kastar slutligen huvuydet bakåt och ylar "Jag haaaaatar den här stan!". Fastnar vid rödljus, försöker lista ut var den fil jag ligger i tänker ta vägen. Får jag ens köra där jag vill? Spårvagnsspår överallt och maximal möjlighet att hamna helt åt helvete. Fanfanfan. Men jag har gott om tid, så jag kan unna mig att skratta åt det hela och yla ut mitt hat mot grannstaden, som en gång faktiskt var min stad, några fler gånger innan jag når fram. Så är det alltså. Trots ett och ett halvt år som boende i Peking har jag ingen som helst koll på hur man kör i staden, kanske för att jag på den tiden inte innehade ett körkort.

Hur som helst kommer jag fram, står vid receptionsdisken och småsteppar av kissnödighet och ingen finns där. Varför begåvades jag med världens minsta blåsa? Why? Jag ger slutligen upp, letar upp en toalett och kontrollerar att jag har mitt gameface on. Inga försök att skruva till något nu. Ta printsen och gå. Just go! Och så blir det, för när jag återkommer till disken i receptionen står en kvinna där, ser förvirrad ut och jag hugger henne med rapp mun förstås, talar om mitt ärende och pekar på paketet bakom disken som jag redan identifierat. Hon lyckas ändå försöka ge mig fel paketkonstellation tre gånger, men slutligen plockar jag upp mina prints, lägger fram rekvisition och inskärper en sista gång att fakturan måste vara Linköpings Universitet till handa innan den 28e. Jag är så duktig, har sådan koll, men vill ändå bara fly, för jag är så jävla trött och orkar inte med folk alls egentligen. Hem, bara hem, packa sig in i bilen och inte ens glutta på printsen. Jag orkar bara inte. De står fortfarande ouppackade här, men snart, snart ska jag undersöka. Vill inte ens tänka på vad som skulle ske om något är fel nu. Illamåendet anfaller igen. Inte snudda vid sådana tankar. Istället preparera det sista inför morgondagen. Tvätta gardin till presentationen. Fixa upphängning. Redigera om gardinbilden för vet-inte-vilken-gång-i-räkningen. Dö lite. Återuppstå på den andra dagen. Så ungefär. Och nu är det dags att ta sig ut i tvättstugan. 

Det är mitt i natten och jag tillreder en polkatårta. Kan inte riktigt påstå att jag bakar, för det handlar mer om att knacka sönder randiga grisar och blanda med grädde. Hundarna står nedanför med svajande svansar och frågande ögon. "Doggie-yum?". Mitt bestämda svar ner mot deras blanka blickar är "Nej". Svansarna slokar, magar liksom sugs upp mot revbenen. Utsvultet. Oälskat. Ingen matar dessa magar. Ingen älskar dessa hundar. De kan dö här. Av gräddförnekelse. De kan....

Entusiasmen återkommer och öronen viks framåt då visparna från gräddskålen plockas upp. Detta är nämligen doggie-yum och det vet de om. Ivriga tungor snirklar njutningsfullt runt varje böj i stålet. Svansarna vispar i luften och tassarna steppar mot golvet. "We love you matte. Löööö-öööö-ööööööv." klickar klorna mot plastgolvet. Jag å min sida löööövar fetaste grädden blandad med sockermint. Äter två ljuvligt stora bitar, nästan utan att komma upp efter luft. Sen lyckas kroppen äntligen överrösta mina belåtna suckar med ett panikslaget "SockerchocksockerchockSOCKERCHOCKFÖRHELVETELÄGGNERSKEDENNU!!!".

Jag trodde faktiskt inte att jag hade en botten för socker, men nu vet jag att jag har det. Min limit är två bitar marängbottentårta späckad med en påse polkagrisar (ja, den innehåller lite mer än så, men detta är huvudingredienserna). Smaka bara på orden så slår jag vad om att du smackar förtvivlat med tungan och försöker bli av med sockerbeläggningarna. Slisk! Slisk på en nivå ingen amatör skulle klara av. Jag är ett proffs helt enkelt. Men nu längtar jag intensivt efter osockrat te, en skvätt mjölk för att mjuka upp. Stackars mage. Tårtan förpassad till kylen. För stunden. Imorgon är trots allt en annan dag. 

Ser alla dessa hemska dokumentärer om sjukdom och bryter nästan ihop. För mycket av det i mitt liv. Jag har inte tid att stanna upp och känna någonsin, kanske för att jag inte orkar betrakta det som var mitt liv för bara ett år sedan. Då var det mig de skulle puscha på cellgift. Då var det jag som strålades  - förvisso med relativt snälla UV-strålar, men det kändes, det brände, det etsades in - och det var jag som ägnade all min jävla tid åt att bråka med läkare, byråkrater och en bångstyrig kropp. Tre dagar i veckan på sjukhus. Ok, den tiden var inte för ett år sedan. Inte riktigt. Lite längre tid än så har hunnit passera. Därefter följde annat krig och gud så trött jag var.

Nu är jag här där inget någonsin stannar upp. Egentligen tillbaka i mitt liv så som det var innan det kamikazestörtade sist och jag ger mig få chanser att se bakåt i onödan. Det räckte med det jag gick igenom då. Det räckte med att vältra sig dag ut och dag in i smärta och söndertrasat jag när jag inte hade ett val. Jag är här nu, jag är starkare igen och jag ska fan aldrig mer ner på knä. Men det känns; det känns ändå in i märgen att se andra slåss. Jag är tacksam att jag är tillbaka. Så tacksam.

Tacksam är jag också att Nanooks besök hos veterinären inte blev så jobbigt som befarat. Nu för tiden är han lik sin matte. Har ingen respekt för vitrockar. Död åt dem snarare, åtminstone om de försöker sig på övergrepp som blodprov eller, värst av allt, ta honom ifrån hans matte. Ingen jävel rör honom ostraffat om han inte vill. Det ska de ha klart för sig. En del av mig ler åt det. Som en spegel att blicka in i hans oblinkande ögon och se beslutsamheten ligga som en hård sten där inne. "Rör mig utan tillstånd och riskera ett finger, eller någon mer vital del."  Precis som jag. Alldeles just som jag. Artig till dess gränsen överskrids, sen är det gloves off och blottade tänder för hela slanten.

En del av mig tycker det är hemskt förstås. Jag hatar alla dessa krig. Jag är så trött på att kriga. För mig själv. För andra. Jag vill ha ett slut. Jag vill ha semester från oro och sjukdom nu tack. Och ok, kanske är det inte semester med en sjuk hund som jag oroar mig fördärvad för, kanske är det inte semester med en kronisk sjukdom som jag vet att jag aldrig kan springa ifrån. Men titta på mig? Jag grät mig genom dagarna för ett år sedan. Jag jobbar som en idiot idag, och kanske är det för att inte hinna tänka. Kanske. Men titta. Jag kan. Jag ligger inte som en sten i sängen för tungsint för att orka röra mig. Jag gör tusen saker nu och kroppen följer med. Som djungelordspråket som myntades då - "Det händer ännu att jag går ut i världen trots att mina lungor följer med." Det händer varje dag nu.

Jag hör från TVn, "We're not i freakin' Kansas anymore." Jag ler. Jag vet. Speglingar av mig, men ur en annans liv.

Pris ske gudarna, bilderna är på plats och nu är det ur mina händer. Det hoppas jag i varje fall. Drabbades mycket nära av hjärtstillestånd då jag upptäckte ett missat samtal från tryckeriet på mobilen idag. Jag vet nämligen att bilderna inte är optimerade för stortryck, men jag har baske mig gjort så gott jag kunnat. Ringde upp med hjärtat vilt dansande just under gomseglet redo att hoppa upp ur halsen och fly för livet om det rörde sig om dåliga nyheter. Hann bli riktigt uppjagad innan jag äntligen nådde igenom de enerverande upptagettonerna.

Efter att ha tagit ett djupt andetag och beordrat pulsen att sluta brusa i öronen fick jag fram namn och ärende och insåg slutligen att allt de velat från tryckeriets sida var att få alla detaljerna bekräftade. Det sa "Popp!" i öronen när trycket plötsligt och oväntat försvann. "Vilken tjocklek på plexin sa vi? Frostad eller inte? Och inte opal heller? Och den tjockaste filmen till ljuslådorna? Ok. Då så. Då trycker vi på knappen och har dem klara till fredag."

Jag dråsar ihop i liten ynklig hög av lättnad. Skakar ut i fingertopparna men ler in i luren och säger käcka saker som att det är "Toppen! Då ses vi då!" och riktigt låter entusiasmen forsa genom telefonledningarna. Sedan "Adjö" och "klick" och all luft försvinner. Vakuum och inte ett andetag i sikte. Låt det vara över nu.

Men det är det så klart inte, för nu har jag kontaktat produktionsteamet och kontrollerat en sista gång vad som ska vara med. "All in!", tjoar det från dem genom snabbplitade rader via mail. Med andra ord, allt jag har gjort ska vara med och får plats. Det betyder att jag har ännu en presentation att sammanställa. Gagrrrgahahahahahhahaha! Det gurglar i halsen. Jobbet står mig väl upp över öronen och det borde kännas tungt, men jag hinner inte känna efter. Imorgon kanske. Då, eller nej, inte tid då heller. Stackars Nook till veterinären. Usch, nu mår jag illa över det med. Schäla shiit. 

För övrigt, om ni ännu inte känt er inbjudna, varsågodadå. 

Lyckan att få dimpa ner i sin säng; äntligen låta tyngden lämna fötterna. Att gå och stå två långa arbetsdagar i rad känns från tårna och uppåt. Min kropp synnerligen kasst balanserad. Jag kan inte minnas när det inte gjorde ont. Så nu: Hej bästa kompisen sängen! Lovelovelove. Jag skulle vilja jubla, rulla runt och lyckosparka på kuddar, men jag är alldeles för trött. Det blir ingen djupare vila den här natten heller förstås, för givetvis måste jag upp och ringa tryckeriet för och tjata om FTP-uppgifter så att jag kan skicka över bilderna någon gång. Bilderna som de redan borde haft. Bilderna som måste vara klara på fredag. Fredag!! Usch. Och sedan ska det ordnas med fakturor och annat och jag är rädd att det ska bli något knas eftersom fakturering måste ske innan den 28e, för därefter är våra budgetkonton låsta, Klick!, och nyckeln bortkastad. Det vore inte bra. Det här är dyra saker. Alldeles för kostsamma för att jag skulle skämma bort mina verk med det från egen ficka.

Så enkelt avslöjar man en falsk konstnär - en som är för snål för att följa sina visioner. En som inte offrar allt för att hitta rätt uttryck. Jag måste börja våga mer.

Jag måste också våga välja bilderna som ska vara med på utställningen, om jag nu ska visa en processbeskrivning med, inte bara de stora sakerna; ni vet, de där som jag har tjatat om att jag skavt sönder ögonen med; ja, ni minns? Det är lite besvärande att inte veta vad som ska visas ännu. Hur mycket jobb som faktiskt återstår. Om två veckor slås dörrarna upp och jag vet inte vad jag ska fokusera på till dess. Vad ska jag göra? Budget kvar? Utrymme? Ja? Nej? Nej? Ja? Tror inte ens produktionsteamet vet. 

Jag är för övrigt vidrigt nervös, orolig och rädd över vad det här ska få för respons. Kommer folk överhuvudtaget vilja stanna till för en stund, gnida sig över hakan och beskåda det jag gjort eller kommer de kasta en blick, grimasera och sedan snabbt gå någon annanstans. Och vad fan säger jag om någon vill att jag ska förklara min process, mina inspirationskällor, mina motiv? Eeep? Håller förmodligen inte, men jag tror det kan komma att låta ungefär så.  

Om man bortser från det där, den magkramande oron som sitter och som en sten i mellangärdet, har jag redan fått väldigt fin respons från släkt och andra som sett bråkdelar. Sötaste fastrarna funderar på att komma ner från Stockholm bara för att titta. Jag ler åt Bs otroliga entusiasm som smittar via email. "Jättehäftiga bilder. Du är unik!"

Jag känner mig dessvärre aldrig unik när det gäller sådant som jag uppskattar i andra. Där finns alltid de som är bättre. Helt enkelt. Men kursansvarige P är också mycket nöjd och anser att jag har utvecklats i "raketfart". Jag ler lite men känner egentligen bara pressen. Inte platt fall nu. Please. Inte efter en massa förväntningar att jag ska leverera något utöver det vanliga, för ingen har ju egentligen sett slutet - ljuset som jag målat upp efter tunneln. 

Jag trodde för övrigt att jag skulle vara nöjd bara jag kommer i mål - får allting klart i tid och har något att visa - men jag har insett att det är skitsnack. Om jag inte är lika bra som de andra; om mitt bara drar en suck intill deras kreationer och lägger sig ner och dör, då måste jag också dö. Sympatislakta mig vid mina fantasifosters sida. Det kan komma att bli en jävligt slafsig helg. Två veckor kvar. Två. En vecka till deadline. En vecka att hålla ut. En vecka att bita naglar. En helg att eventuellt tvångsslaktas. Den som lever får se. 

(För övrigt är det inte riktigt bilderna i inläggen som kommer figurera som huvudverk i utställningen. Det hade varit lite trist att avslöja och visa dem så långt i förväg.)

Underligaste och mest komprimerade dagen. Gårdagen slutade först framåt fyra på morgonen. Kunde bara inte lämna de jävla bilderna som sorgliga vrak; söndermonterade och gråtande pixlar. Jag modellerade, vände, vred. Skissade lite nytt. Scannade. Skar lite tänder. Svor när RAM-minnet fylldes upp och tvärdödade stackars Photoshop som sedan piskades upp ur graven och tvingades i arbeta igen. Allt mycket eländigt. Efter att jag hade fyllt upp kontoret med testutskrifter tog dessutom bläcket slut. Schäla schiit, för att citera det förgångna. 

Det var ungefär då jag började ge upp, men till och med då tog det tid att slita sig bort från de nu lätt skämda resterna av ambitioner. Vid det laget var jag så jävla genomtrött att det inte fanns en chans att åstadkomma någon mer profylax. Det var bara att ge upp, åtminstone för den dagen.

Lite mindre än fem timmar senare tvingade jag mig att återigen överge sängens värm. Eftersom bläcket var ofint nog att fly ur patronerna snabbare än jag tänkt mig måste nytt inhandlas för att kunna fortsätta bildknåparprocessen idag. Jag hann upp, dra på mig kläder och ett halvtaskigt ansikte när mobilen ringde. Okänt nummer, men inom staden. Jag tippade bror eftersom jag imorgon ska invadera hans butik med mina demonstrationstalanger. Fel visade det sig snart. Det var istället varuhuschefen från Siba. Han hade mottagit mitt mail och ville fortfarande erbjuda mig jobb, så om jag kunde tänka mig att sälja hos dem i sommar? Eh? Du droppar ett sommarjobb med finfina förmåner rakt i knät på mig och planterar ett frågetecken efter? Ro hit! Det sa jag dock inte. Jag lät inte ens entusiastisk insåg jag, för tröttheten låg som halvstelnad cement i kroppen och gjorde mig outsäglig trög. Jag konstaterade att det väl lät utmärkt och att jag var intresserad med avmätt röst. Han passade då på att sticka in att det verkligen inte var fråga om kassatjänstgöring (den där platsen där den här branschen vanligen placerar alla tjejer, jag har uttryckligen fått motivationen "man vill ha något snyggt kassan" till livs). Så inte för mig alltså (jag tänker inte ens påstå att jag inte är snygg nog, för det enda kriteriet är egentligen att vara innehavare av ett par boobs). För mig skulle bara sälj gälla. "Massor med sälj", lade han till för säkerhets skull. Jag har faktiskt ingen aning om hur säljjobb fungerar. Provision och sådant? Jag får förhöra J. Hur som helst ett udda sätt att starta dagen. Headhuntad liksom. Eller om det var det snabbsnickrade CV:t som gjorde det, men det betvivlar jag.

Tog mig i varje fall ner till stan, inhandlade nya bläckpatroner, XL denna gång för att vara på den säkra sidan. Storlek does matter. Slank in på banken med för att klara av det skamfyllda uppdraget att  låsa upp min bankdosa som jag lyckades låsa när jag på kvällen skulle kontrollera mitt saldo. Inte rätt sak att göra efter flera dagar av usel sömn långt efter det att klockan slagit fyra. 

Langade i alla fall fram dosan och medgav att jag "ibland är lite korkad". Bankbiträdet sken upp som en sol och sa, "Åh vad bra, då får vi träna på det med!". Tydligen någon ny under utbildning. Plötsligt kändes det betydligt bättre. Min klantighet blev dagens goda gärning. Jag kan liksom inte misslyckas. Till och med när jag gör jävligt fel blir det bra. Yey mey helt enkelt. 

Hemma igen beställde jag klipptid, tyvärr ingen tillgänglig idag, så jag får gå till jobb imorgon och se ut som ett mycket rufsigt troll. Istället blir det på måndag som lockarna ska falla. Pinsamt att visa upp skatboet. Jag brukar få skämmas hos frisören, men nu är det värre än på länge. Morotsblond med tuggummieffekt i topparna. Tänker dock insistera på att de inte klipper mer än nödvändigt och helst inte för prydligt. Jag kan inte med att se städad ut. Snälla låt mig slippa. Misshandla håret lite. Skär istället för klipp. Det brukar ge bättre effekt. Tyvärr är det väldigt få som är duktiga på att skära till en frisyr. Fan. Bara jag inte blir Prinsessan Snuttlock. Då kräks jag. Hur som helst kan det gärna få fortsätta vara lite smårisigt och ofriserat eller så där, så det inom en mycket snar framtid kommer behövas ny klippning. Jag kan ljuga dem upp i ansiktet och säga att jag hellre kommer tillbaka snart. Egentligen hade jag planerat att raka av mig håret till sommaren, börja på ny kula. Vitsvits. Känner dock att det blir lite svårt nu. Tror inte riktigt att Siba vill ha en biljardboll bland de anställda, åtminstone inte om hon är kvinna. Tjurigt, men ska man sälja får man hålla sig lite grand till ramarna ändå. Jag som är så bra på att välla över dem. Ändå, vissa arbetsroller kräver ett approachable jag och det får man helt enkelt respektera. På den tiden jag bara satt i kassa sket jag blankt (haha, I kill myself) i sådant. Nåväl. Inte vromvrom med hårtrimmern den här sommaren då. Kanske lika bra ändå. Det var snyggt back in the day, även om jag mest tar till den här frisyren för dess praktiska fördelar, men med åldern sätter sig ansiktet liksom. Det har något med äpplen att göra. Hur som helst krävs ett ansikte som har struktur om man ska klara av hårlösheten. Jag är inte så säker att jag har den längre. Jag tror att ansiktet har börjat sikta in sig på urringningen, liksom rinner sakta som gröt nedåt över kindbenen. Droopdroop. Men visst var det trevligt en gång. Det var det. 

Åh, ja, jag har äntligen gjort klart bilderna förresten. Nu ska de bara tryckas. Tyvärr har tryckeriet inte hört av sig som utlovat, så nu är det en helg på nålar som väntar. Jag blir vansinnig om något går fel nu när allt verkat gå som på räls. Don't you dare derail my dreams now!