These be the times. Jag har ägnat dagen åt att sladda runt i tillvaron, inledningsvis uppe vid universitetet för att lägga de slutgiltiga smådetaljerna på plats för att ansöka om examen. Studievägledaren på Tema vänligheten själv och dessutom genuint nyfiken på vad jag strävar efter, vad målen kan tänkas vara. När jag lämnade henne efter entusiastisk, handgestspäckad utläggning om drömmar och tankar kring framtid skakade hon varmt min hand och log medan hon önskade lycka till. Det lät fullständigt uppriktigt och tillitsfullt, som om jag inte alls är en galning som tänker i gigantiska kliv framåt. Jag älskar mitt liv just nu och värmen som radierar ut från andras förtroende till mina förmågor. You make me love, love, love.

Så nu är allt småskrot verkligen undanröjt och Mastersprogrammet i Konsnärlig Gestaltning min utstakade väg, registrerad och glad. Återstår bara detaljerna att hitta på ett projekt (de andra har redan redovisat sina ambitioner och tänkta ramar i seminariet förra veckan) samt att göra en självinventering kring mina kunskaper, styrkor och möjliga framkomliga vägar karriärsmässigt. Jag känner mig ganska ostoppbar, helt enkelt för att jag vägrar acceptera något annat än totalt succé. Never ever look down helt enkelt. Bara genom att tänka tanken kommer katastrofen nära och får möjlighet att dra en ner i skiten. Jag tänker bara upp, upp, upp. Det är jag och stjärnorna nu. Inget annat. Once again I have decided.

Det enda som fäller en dov slöja över dagen är Knytt som efter ett halvår i New York återigen sitter i mitt kök, men istället för glädjerus ett vakuum inom henne och oroat tjatter. Jag kan så enkelt spegla mig i hennes ögon och jag klämmer mig genast in intill henne på kökssoffan, stryker tafatt med handen och söker trösta, tills jag inser att jag sitter och tafsar henne uppmuntrande på bröstet. Nook kommer lika galant skuttandes upp och klämmer sig in i hennes knä med baken exponerad mot hennes ansikte för att visa sig, som han ser det, från sin allra bästa sida. Vittra daskar förstrött med tassarna över hennes lår från andra sidan. Rent allmänt är suger vi på att agera själabalsam, men när hon lämnar oss är det till fnissningar och skämt. Något gör vi alltså rätt och löften om att släppa tyngderna och tillåta sig bryta ytan igen utväxlas. Kroppar ska leva, inte förslavas under måenden hur som helst.

Hemma och drunknad i utmattning efter två mördande långa arbetsdagar; orkar nätt och jämnt hålla huvudet ovan medvetandeytan. Det rycker i benen från något djupt där inom som vill dra ner mig till medvetslöshet. Tankarna rinner iväg till "Jaws", me bobbing along mellan vakenhet och smärre död utan att riktigt uppfatta vad som pågår.

Det har verkligen varit en tuff vecka med minimalt av vila. Den enda stund jag känt mig något så när avslappnad har varit i bilen på väg mot butiken. Imorse körde jag genom ett drömlanskap vaggat av dimmor, så mjukt och stilla. Själva arbetet i sig däremot långt ifrån vilsamt; horder med folk och lågt köptryck. Den absolut pissigaste kombinationen som får mitt humör att börja spreta argsint, bli spikigt och svart. Ändå lyckas jag vanligen hålla mig något så när samlad utåt; ler mot kunder, skrattar och förklarar tålmodigt hur olika bläcksystem fungerar och samverkar med olika papperstyper eller varför man bör fundera på vilken processor som sitter inuti den bärbara datorn som just nu känns som det optimala köpet att döma av prislappen. Inuti gnisslar jag tänder. Bitvis. Resten av tiden är jag bara tom. Tandlöst ointresserad av allt.

Och nu är jag hemma, äntligen, har rapporterat in helgens event till huvudkontoret och förberett inför morgondagens möte för att bena ut de detaljerna kring min examen så att den kommer på plats. Har så när beslutat att den får grunda sig i beteendevetenskap och toppas av mediestudierna. Jag kunde tydligen köra på en renodlat kreativ examen med, men det känns mer rättvisande att luta sig tillbaka mot beteendevetenskpen och sociologin för att sedan ta ut den kreativa examen i mastern. Dubbla spår, för kan man peka på bredden ser jag ingen orsak att låta bli. Jag kommer aldrig bli en insnöad estet hur som helst; det är inte riktigt min grej att måla in mig i ett enda hörn. Däremot vill jag måla nu, med allt som kommer i min väg. Fingerfärgkladdigt tafsa på världen och tillvaron. Känner inte för att vara praktisk en enda sekund till nämligen. Det är alldeles för mycket av den varan i mitt liv, för många prydligt uppstaplade listor med allt som måste ordnas, fixas, ses över. Jag vill för fan inte mer. Jag vill rymma tillbaka till Irland igen, fastän jag vet att klimatet där är döden i grytan för min kropp; den ständiga fukten en påminnelse om hur sjuk en värld kan bli på väldigt kort tid. Landet präglas tyvärr av en air av mögel som ligger som en stickande, kvalmig yllefilt över det mesta som är Irland. Jag glömmer bort den grönluddiga baksidan av ön mycket snabbt, för innerst inne bor en del av mitt hjärta ändå där. Det är något om den blånande horisonten som stillsamt suddas ut i fjärran. Det är det evigt gröna landskapet och synerna när en ponny plötsligt kommer travande i en rondell med buggyn på släp. Och det är dialekten, den sjungande, som möter en var man går. Det är lätt att älska Irland.

Dessutom fascineras jag av landets brutala historia. Hur förtryckta irländarna var och hur segt de reste sig igen och igen. Att besöka Kilmainham Gaol är en resa in i helvetiska förnimmelser från ett förflutet med slagord inklösta i väggarna.

"Beware of the risen people ye who have bullied and bribed."

Rader som gapar ner från ovan ett dörrvalv minner om fasorna som slukade liven som låg nedtryckta mot hårda stengolv. Denna gång söker jag efter orden så snart jag känner igen korridoren och de griper mig återigen på samma sätt; med ett eko av förtvivlan och ilskan ringande genom kroppen . Desperationen, hungerna, kölden - allt sitter i de råkalla stenarna som omger en överallt där man vandrar fram och försöker föreställa sig barnen, kvinnorna, den ylande vinden som skulle hålla dem friska och starka och hopplösheten. Jag kan inte skaka mig fri och jag vill inte heller. Istället vill jag återkomma igen och igen. Se och smaka på landets historia, så kärv och hård den är. Jag tror det är där - mycket passande - i stadens gaol, som jag först riktigt blev fängslad av landet.    

Det blev inget skrivet om Dublin och magen är ligger i revor under huden och molvärker, hugger till ibland om jag dristar mig att böja mig för mycket eller värre, sträcka mig åt något håll.

Medan morgonen rosigt trängde sig på bakom rullgarinen efter nattens mörker slukade utmattningen äntligen mig och plågorna och drog bärmhärtigast ner oss under medvetandets yta. Tack och lov för det, inte minst som dagen som passerat innebär resa till grannstaden återigen för att hälsa på i mitt nya akademiska hem - KSM. Med andra ord är det helt klart nu att jag får vara med och leka med de andra konstnärsaspiranterna och stångas jag med. Stämningen är varm, entusiasmen påtaglig och det verkar som om det här kan bli ett verkligt, verkligt intressant år. Jag passar precis in i den kompetens man eftersträvar i programmet säger K och ser ut att mysa framför mig i stolen. Vi drar över mötestiden med en kvart, sen måste han till nästa möte som jag förmodar redan har startat. 

Är det inte lite galet att känna sig så här omhuldad av människorna som ska pressa en att prestera? Till och med i den minimala mastersgruppen på fem personer (mig inklusive) känner jag mig helt tillfreds. Ingen oro när jag ombeds presentera mig helt oförberett. När en av de andra blivande mastrarna får höra att jag var med i Divided Expressions undrar hon vilket verk som var mitt och utbrister; "Men, så underligt, senast igår pratade jag med en vän om din ljuslåda." Jag blir precis ställd. Pratar folk om mina verk? En månad efter utställningen? Overkligt, men glädjande. 

Lika overkligt men glädjande är det att jag tydligen har möjlighet att kvittera ut två fil. kand-examina med två helt olika inriktningar. Helvete vad jag har läst! Jag förstår plötsligt Ks ögon första gången vi träffades och han fick se min digra studiemeritlista. Men what the heck. Lite mer kan jag klämma in.

Jag borde berätta mer, för jag är ärligt talat eld och lågor. Från en viss tvekan till total kärlek idag. Det finns ett center, ett center där jag kan få vara med från första start i princip, kanske jobba med produktion av installationer. Kanske ställa ut. Kanske, kanske. Jag passar in. De säger det. Jag har aldrig riktigt passat in någonstans förut. This might be heaven. 

Tårstrimmigt ansikte och en mage som en krampande köttklump; allt för att antagonisten ägg lurat sig in i kroppen. Trots att jag kände slemhinnorna pipa till förskräckt i svalg och hals svalde jag ner oron med maten, vilket senare, lutad över toaletten, spottandes blod skulle visa sig vara ett jävligt dumt drag. Nu är halsen sönderrepad av magsyra och allergener i samklang och uppsvullnad till den punkt där andetagen knappt kan pressa sig igenom. Det gör inte så mycket, för varje andetag får hur som helst magen att vrida sig i plågor.

Så, det kommer bli en fruktat lång natt dränkt i vatten och magspasmer. Kanske kan jag faktiskt komma mig för att skriva om Dublin-resan innan den är över, men just nu måste jag vika mig dubbel och gny ner i kudden. Later folks. 

Köket en röra, kartonger överallt, folk runt omkring som förbereder vistelsens sista utflykt och jag som knappar på datorn, kollar mail och där, det glöder i eldskrift på skärmen. Jag kom in, hoppar bock över nästan ett år av masterprogram och slirar in på själva mastersprojektet direkt. Hur jävla bra är detta? Överbäst! Landar hemma imorgon, rivstartar med seminarie på måndag morgon. The joy!

Jag sitter på sängen 40 minuter utanför Dublin och smakar på luften. Den är som vanligt tung av fukt och späckad med partiklar. Halsen och lungorna värker efter bara några dagar, men hjärtat sjunger. Jag älskar Irland för de gråtunga, gråtande himlarna som får folket här att fånga solen i sina ögon; ett ständigt okynnesglitter närvarande. Hela Dublin är ett epicentrum för mischeif, skratten aldrig långt borta; hellre inte doften av destillerade sädesslag i olika former. Pubstoppen under stadsvandringarna frekventa, för brodern har givetvis helt gått upp i ölkulturen på ön. Jag klagar inte, även om jag knappast insuper kulturen med samma frenesi.

Istället förundras jag av hur lätt jag har att sätta ner foten som hemma här. Ett kort besök för tre år sedan är allt jag har i ryggmärgen, men vissa stråk har fastnat, sitter ännu i hälarna och trampar mig fram så lätt som ingenting mot bekanta mål. Det är ljuvligt att återse gamla minnen; de ligger inbäddade i byggnader och gatustråk, stryker utmed kroppen och kittlar fram bilder.

Snart hemma igen, redo att drömma mig åter.

Jag kanske borde oroa mig. Jag känner igen de här tecknen. Oförmågan att reagera. En inneboende tröghet som gör att reaktioner kommer halva dagar efter det att spikarna drivs in. Blinkar bara då och är tapper. Långt senare kommer det skälvande skriket upprusande från det djupt det dvalts i och börjar studsa runt i kroppen, mångfaldigas tills inget annat kan höras.

Idag var knappast en lysande dag. Jag faller sönder i regn av tårar och blir irriterad på mig själv, för det här, den här - personen på randen till breakdown - är verkligen inte den jag tänker vara. Uppgifterna står som spön i backen och jag är så trött - så, så trött. Kanske är det bara det. Kanske blir det bra med en vecka av att komma bort, inte ha en chans att jobba helt hysteriskt.

Fram till dess desto mer vansinnigt dock, för jag har givetvis inte haft tid att snegla åt kreativt skrivande, så det blir samma skit med texten den här gången. En dag att skriva ihop det hela - tippar jag - eftersom jag dessutom har en massiv uppgift i Digitala bilder-kursen att sätta tänderna i innan jag beger mig och SketchUp som nu har installerats två gånger vägrar samarbeta med min dator, vilket geniunt oroar mig. Först trodde jag det bara var ett sammanträffande att datorn låste sig och fick spatt, men det har upprepats och nu vete fan hur jag ska kunna jobba med programmet. Kan inte riskera att tvingas döda datorn för att komma ur låsningen hur många gånger som helst, speciellt inte när den bios-piper som en liten förskrämd kyckling varje gång det sker och sen dessutom klagar på något diskfel. Det är ett problem som måste lösas imorgon och jävligt snabbt om jag ska ha en chans att hinna. Sen vore det väl bra om jag kunde hinna skriva något på min text under dagen med, inte bara förlita mig på att jag på något mirakulöst sätt ska kunna lösa det på absolut ingen tid igen. Inte minst som det faktiskt är tänkt att jag ska hinna packa utöver att lösa plugget. En sådan där liten detalj bara. Tvätta vore också bra och kanske städa lägenheten så att det känns något så när trevligt att komma hem. Jag antar att jag borde kolla upp flygbussar med. Usch. Jävla skit. Framförhållning Anette, ever heard of it? 

Inte riktigt mitt fel att det blivit så här ändå. Kurserna har varit lite otydliga med schemaläggningen vilket innebär att jag haft ungefär dubbelt så mycket att göra som jag trodde då jag bokade resan och uppepå det sjuk hund och så dessa möten med tvärmediala sfären som faktiskt inte heller meddelats tidigare. Det är alltid så här på något vis. Jag tycker det känns ok, att jag är relativt ikapp, och så haglar det ner nya tvång och deadlines. Tack högre makter. Ni är verkligen rara som ser till att hålla mig aktiverad. Det räcker förresten inte heller, för givetvis safear min egen lilla puppetmaster på molnen upp det hela genom att aktivera mensmonstret som nu sitter i livmordern och slafsar sönder slemhinnorna med sylvassa tänder och glatt däremellan gurglar blod. Bedårande varelse och ajajaj för mig. Fantastiskt att i det läget ha svägerskan, tillika den blivande sjukgymnasten, att komma över för att leverera en massage. Knådandet förvisso riktigt skönt och välbehövligt, för ack vad kroppen har fått ta stryk, men besöket avslutades med ungefär det jobbigaste samtalet i mannaminne. Brodern som jag förskjutit, hennes sambo. Även om jag sällan låter mina känslor för honom skina igenom är de som de är och eftersom jag är en idiot föredrar jag den rakryggade ärlighetens törnbeströdda väg när hon frågar om det hela, vad som hänt, varför revan mellan oss. Givetvis slutar det i kaos - för mig - river hål på alla murar, alla jävla minnen får strömma tillbaka och jag som är hudlös nu - helt utan skydd - jag slås sönder och samman på nolltid. Därefter drunknade dagen i sitt eget jävla blod. Hej ljuva liv. Tjo för mina lyckliga dagar. 

Jag är inte så bitter som avslutet låter antyda, men jag känner mig jävligt skör, jävligt sönderkrasad och alla ömma punkter berör dessutom varandra från gårdagen till idag. Maximal smärta. Jag är bara så trött och så ledsen att kroppen släcker ner alla ljusen, stänger av allt som går att stänga av, och sen sitter jag här i mörkret och vaggar mig själv fram och åter, fram och åter - katatonisk, smärtöverladdad. 

Underligaste dagen. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag är som vanligt för utmattad. Ingen når riktigt in, det snarare hamrar på ytan och försöker envetet framkalla en reaktion, men det kommer ingen. Det bara snöar tyst inom mig. Jag är kall, livslös, halvlevande under snömatta. Utanför speglas jagets tillstånd i det nynedfallna vita. Vi drunkar i varandra genom fönsterrutan

Det här var alltså dagen för sista mötet med P som är huvudansvarig för Tvärmediala-kursen, succén och allt det där. Vi var nog båda ganska dävna idag, log från varsinn sida av bordet och pratade om det som varit. Eftersom Nanook är lite risig och jag är en hönsmamma fick hundarna följa med till Norrköping. Här finns ju inga hundvakter tillgängliga och P välvillig tycker "Jaja, ta med dem bara. Vi har hundträff i Gropen. Det är lysande!". Så medan vi pratade om kursen och processen låg Vittra nöjt utsmetad över min mage och daskade med tassarna mot ansiktet sur över att inte ha all min uppmärksamhet, men annars nästan nöjt spinnande så hund hon är. Den bästa dagen ever för henne. Först åka bil. Åhhh, åka bil! Sen träffa främmande människor att charma sönder och samman och sen mattes famn med Nanook surmulet nedanför för att inte han var snabbast upp. The perfect day. Just sprinkle some food over it and the perfect picture's complete.

Vårt samtal började med det jobbiga. Plexiprintet som gick sönder. P försäkrade att det ska ersättas, så nu kan jag andas ut en aning. Jag var rena vraket efter att det skett. Delvis av andra anledningar, men det är ju lite svårt för andra att inse att ögonen som tåras när man ska ta det allvarliga snacket på plats med de ansvariga då och där inte har med förlusten att göra riktigt utan med stressen och tröttheten. Ännu en sak att orka när allt skulle vara över helt enkelt och mina knän var redan sönderskrubbade av att jag vandrat fram på dem i månader.

Och på tal om vara över. För det är efter det att denna fnurra har trasslats ut som P undrar om jag kanske var intresserad av att fortsätta med det här, läsa hans kurser, vara medial som attan. Jag svarar försiktigt att det vore kul, men jag har ju inte så mycket tid kvar att leka runt med och en master vore rätt bra innan CSN kastar ut mig på min lilla tushy. Det är då det händer; det där som liksom inte bara kan hända så där, helt apropå, som om det handlade om en struntsak, inte min framtid som alltid legat lätt sönderslagen vid mina fötter. P menar på att det väl kan ordnas och att jag bör prata med ansvarig chef över honom, få honom att dra i lite trådar, stuva om i grytan. Jag säger "Absolut" och ska minsann prata med denne dignitet, men först bara en liten resa till Dublin. Det går inte riktigt, för P tänker sig att jag kanske kan hoppa in i något nu, komma igång om jag nu har så lite tid kvar att spela med. Det rings samtal, medan jag kör hemåt får jag ett pling i mobilen med chefens nummer och ett "Han förväntar sig samtal, ni kan ses idag i Linköping för han är där." Så ritschratsch sitter jag på café Zero och diskuterar möjligheter och när samtalet är över är K, chefen himself, entusiastisk och redo att peta in mig i ett mastersprogram "...ja, lite efter de andra, men med dina poäng..". Det ska kontrolleras lite först, om det är möjligt, om poängen kan anses täcka upp att hoppa över en och en halv termin och rivstarta med projekt direkt, eller uppsats, var det nu blir. Diskuterar lite uppslagsskisser när vi ändå är igång och K är på, gillar och gnuggar händerna med glittrande ögon. Jag vet inte vad jag ska säga. Tro. Vad fan händer med mitt liv? Vad är det med allt flyt?

Men sen, så klart, stannar dagen upp med skrikande bromsar. Det blir tomt, ihåligt i bröstkorgen och ingen orkar, tomheten får ta över. Ärlighet är ett tveeggat svärd. Det var länge sedan jag lärde mig faran att fraternisera med sanningen och dess skarpslipade tänder. Ändå finns det inget annat för mig. Lögner är ett förbannat gissel som folk spelar med, tror de har kontroll över, slänger runt sig utan eftertanke. Som bananskal överallt. Katastrofer in the waiting. Jag förstår inte poängen, avskyr hela skiten och vägrar ta i med tång. Inte för mig tack. Tyvärr räcker inte ens det ibland och känslorna kravlar raskt in och gömmer sig under snötäcket. Låt oss dö här.

Dagar sedan jag ens orkat titta åt ord. Kroppen har råkat i spinn, faller handlöst kämpandes mot jävla inflammationen. Våren kvittrar i buskarna och tänderna biter bistert ihop om vissheten. Jävla vår. Jävla mediciner som äter mig levande. Jävla kropp som inte bara kan rycka upp sig och orka som en normal människas boning. Jävlajävlajävla. Gå och dö pollen. Gå och dra ett snötäcke över dig vårvärld och frys ihjäl. Nu. 

Egentligen är jag för utmattad för att vara förbannad. Det gör ont i varenda cell. The joy of being me. Någonstans i stormens öga tar jag mig ett glas vin hos föräldrarna, äter en god middag, släpar mig hem med avsikten att skaka mattheten av mig. Inget händer. Istället skakar huttrande ner under en filt i soffan och vill. Något. Jag blir manisk tillslut, frustrerad, drar fram Guy (fortfarande laptopen vänner, fortfarande laptopen) och pinglar via Skype upp H på den gröna ön och kontrollerar passande resdatum on a whim. Klick, klick, klicketiklick så är resan bokad. Osedvanligt oplanerat, eller också är det just sådan jag är. Jag säger att jag ska organisera, kontrollera, göra, fixa, ordna men tiden räcker aldrig till, så slutligen blir jag förbannad och hamrar in adress och betaluppgifter i ren ilska och poff så ska tusen saker lösas för att kunna resa bort. På något sätt råkade (kan inte påstå att jag lyckades, för framförhållningen sken med sin frånvaro) att undvika varenda deadline inklusive stundande tandläkarbesök när jag slog fast resedatumen. Otroligt. Däremot har jag abnormt mycket att ta hand om innan planet lyfter, men sen är det lullaby-land och Guiness för hela slanten. 

Jag älskar Irland, för irländarnas förmåga att tala som en slingrande sång, för den grå, grå betongen och det strilande regnet som gör all grönska så mycket grönare och alla färger så mycket mer levande. För det lilla i det stora. För pubarna, för förmågan att brista ut i allsång över bardisken och för skratten som gömmer sig i rynkorna kring alla irländares ögon, snabbt att pila in mot pupillen och glittra fram i iris över ett leende "Cheers!". Det ska bli skönt att komma bort, det ska bli fint att återse Dublin.

Men till dess tusen görmål att kasta sig på. Det känns som att slänga sig på en aldrig sinande ström av granater. Varje liten grej får systemet att överhettas och explodera. De allra enklaste sakerna. Kablam! Kroppen i tusen bitar igen. Tvätt - hudslamsor regnar ner över innergården medan tvättpåsen släpas fram och åter. Promenad med hundarna - bröstkorgen fläks upp som en blodig blomma, knäckta revben som vassa törnen ramar in. Bilduppgifter - hjärnsubstans överallt, grått och slafsigt; stryker bort ett skallfragment från kinden.

Fast egentligen sitter det mesta i huden, faktiskt. Det är intressant egentligen att se hur en kropp utan ens reservresurser kvar reagerar. Röda runor ristas upp inifrån, som om en varelse med enorma klor bor där inne och söker sig upp mot ytan, försöker bryta sig ut. Ibland hittar han hjärtat, leker med det en stund. Det är väl ensamt där inne och en pulserande, röd boll måste vara oemotståndlig för någon så instängd, bortglömd. Jag försöker prata med honom. Strycker mig själv lugnande över huden fastän den krusas av fingertopparnas beröring, vyssjar ett "Såja, såja..." och hoppas att trösten når fram. Egentligen är det ju bara jag. Jag som attackerar mig själv, jag som tröstar mig själv, men ändå. Ibland tror jag att jag har en alien inom mig. En ensamhet så stor att den river sönder mig. 

Underhållande konversationer, det är mina dagar fulla av. Idag inleddes dessa med modern som via mobilen förkunnade att min hemtelefon inte fungerar. Inte så skrattframkallande kanske. Därefter följde ett "Hmmm, så, jag tänkte åka en sväng till stan. Kan du...."

Givetvis kan jag, skjutsa vill säga. Hög tid att modern skaffar det där körkortet. Jag måste jaga henne en aning mer. 

Några timmar senare ringer fadern. Också här utspinner sig ett halvsamtal. "Jaha, vad gör du? Vad har du för planer för kvällen?". Jag har förstås inte mycket till planer. Förkylningen from hell har krupit upp i mina öron idag och har slagit ner tillfälliga bopålar där. Jag konstaterar därför att jag ska vara hemma, inte mycket mer. Bara skjutsa mamma en sväng till stan. "Hon ska fan inte till stan!", fräser fadern. "Vi måste förbereda, tvätta, packa." Jag påpekar att han kan tvätta om det är akut och han mumlar tjurigt en halv kilometer bort att han verkligen inte behöver göra mer där hemma, vilket är sant. Pappa sköter i princip all marktjänst, har alltid gjort. Bortsett från tvätt. Jag undrar om tvättmaskinen i hans sinne är en tvättmedelsfradgande best. Han skyr den i varje fall. 

Efter ett tag visar det sig att anledningen till samtalet handlar om lax, vilket låter lite underligt kanske, om man inte är medveten om att jag är hyperallergisk mot fisk och inte kan vistas i närheten av sådan. Bara doften får min kropp att dras samman, luftrören att slå knut på sig själva och sedan kommer den glada tutut-bilen och hämtar mig, twinkling lights and everything. 

Men fadern ville alltså laga till lax sista middagen hemma innan solsemestern och undrade därför, utan att fråga, om jag tänkte komma bort något. Jag förtydligade då återigen att jag skulle skjutsa modern till stan, men det går ju fint att komma ut med nycklarna till bilen istället för att tvinga in mig i fiskdoften. "Morrmorrfräs!", lät det från luren då. "Hon ska för fan inte till stan! Hon vill bara träffa dig innan vi åker och jag får inte fråga om det är ok att laga fisk för då kommer du inte bort!", hasplar fadern frustrerat ur sig.

Jag skrattar i riktning mot tårna, försöker ta udden ur de högsta haha:na.  "Men säg det då. Det är väl inte så svårt? Visst jag kan komma förbi, tidig eftermiddag, ge er en dos Dot, så kan ni äta fisk sen."

"Muttermutter", replikerar det från luren. "Jag åker väl ner till affären och ser om de har någon annan mat... Muttermutter."

Förstår ni varför jag är en aning screwed up? Så här smidigt är mitt liv t o m runt folk som verkligen känner mig väl. Patetiskt, men en aning skrattframkallande i varje fall.