Alla uppgifterna innan innan deadline och föräldrarna avlämpade på Skavsta. Ibland är jag nästan överjävligt bra, eller också har jag någon skum förmåga att tänja timmar till dess de helt enkelt räcker till fastän det verkar omöjligt. Men egentligen ska jag inte slå mig för bröstet och djungelvråla så entusiastiskt, för resultaten släpar lite nu och jag är vidrigt trött med känslorna likt anemonens spröt svävande runt om kroppen, hyperreaktiva och transparenta. Det behövs verkligen ingenting för att jag ska rusa in i mitt eget lilla skal och hulka tyst där. Bara det faktum att pappa av alla människor påpekar att jag nog måste släppa mitt Bulldogg-grepp om något jag håller på med nu - annars kommer inte kroppen hålla - säger det mesta om hur korkat jag beter mig. Pappa ber aldrig någon backa. Han gjorde inte det back in the day i varje fall. Snarare push push där, "Be the best you can be", men inte längre. Han har väl lärt sig en sak eller två av sin egen kropp nu och han ser igenom hela grejen med att uppnå mål snabbare än vad levande celler förmår backa upp, åtminstone om de vill fortsätta leva. För det är ju liksom det. Man ska andas med. Helst i några år till. Antar jag. Personligen har jag aldrig varit så himla intresserad av framtid när det finns förgånget att rota runt i, eller nutid. Vad som komma skall är morgonrodnad i fjärran. Nu vadar vi i skiten här och nu, eller skuttar över evigt gröna ängar, lite beroende på vilken fas av manodeppandet jag befinner mig i.

Ja, jag har faktiskt kommit fram till det. Att jag nog har en liten släng av bipolär i mig precis som mormor. Manin det mest framträdande, även om det slukande mörkret gör sitt intåg nu och då. Det känns som om det ändå var rätt länge sedan det drabbade med full kraft. Numer har jag fullt upp med att vara utsliten och hinner inte med att gräva ner mig också. Däremot skrämmer det mig en smula när diskmaskinen plockas ur och filékniven känns extra snitsigt, tunn i bladet och tung i handen. Inte för att jag någonsin skurit mig själv eller tömt mig på blod och ångest med dylik metod, men för att jag någonstans vill rinna bort för evigt istället för att fightas. Jag har ju ofrivilligt provat på det - hur det känns när en handled blommar ut i djuprött och sedan väller världen bort och ersätts av ett mjukt, varmt dis. Mycket underlig känsla, men långt ifrån oangenäm.  

Men äh, yap and yap Jag förmodar att det aldrig kommer hända. Om jag reste mig sist kan jag knappast gå ner mig nu när allt rullar på, medan jag är Miss Succé och nynnar "do, do, do, just do, do, do it!" var jag går. Jag är ljus nu. Är det inte så? Som high key-bilderna jag knäppte sjuka mängder av till photoshop-uppgiften. Herrejävlar vad ljus kan måla en människa snygg. Vilken människa som helst. Även mig. Let's go high key for life. 

Jag är så överjävligt trött på att jobba nu att ord inte kan förmedla. Och så vet jag att det inte kommer ta slut. Jävla skit. Större delen av sommaren instängd i butik, leendes, puffandes olika produkter, lismande och säljidiotande. Just nu känns det så jävla långt ifrån lockande, och hur i helvete ska jag hinna träna och komma in i systemet där när det redan är maj och jag inte har satt min fot i butiken? Jag menar, sure I'm good, men jag är fan inget geni som tar in kunskap via osmos. Ge mig en chans? Yes? No? Bloody crap.

Jag borde ringa och sparka lite på dem, men jag varken hinner eller orkar. Och jag vet, så där säger alla - "Orkar inte. Har faktiskt inte tid" - men i mitt fall är det sant. Jag pluggar 200% och tar hand om mina andra uppdrag på det, samt bråkar med jävla dumhuvuden jämt. Dessutom är jag snudd på nersprungen av folk nu för tiden. Det tar också kraft, för det är inte happy spring direkt och jag vet inte hur länge till jag kan hålla samman för alla andras skull. 

Häromnatten såg jag en stjärna falla. Den ritade ett ljudlöst streck över huvudet och min önskan föll direk: "Låt pappa få må bättre." Jag tror det är tredje stjärnan som har fått dö för att föra samma önskan närmare jorden. För jag tror han är på väg ner och det skrämmer mig. Jag må vara söndersliten och trött, men jag har svårt att tänka vad som skulle ske om pappa föll. Mamma skulle gå i bitar; tusen och en; och sen igen. All bäring skulle försvinna. Jag har inte oroat mig för hans mående på ett tag, men för några dagar sedan möttes mitt sedvanliga "Hur är det med livet och härligheten?" av tal om elände, vakuum, allt som hänger i luften och ovissheten om kroppen håller, om cancern äter, om ekonomin rycker upp sig, om företaget går vidare eller ej. Allt detta hängande över en trött själ med ansvarstyngda axlarna och ögon som mörka hål, och jag vet precis hur det känns. Känslan att alltid finnas där, aldrig ligga andra till last fastän kroppen är ett sattyg som skrattar hungrigt i bakgrunden och hotar med elände och sen mer elände. Att ändå aldrig gå ner på knä. Och utöver det, utöver detta, är han givetvis pappa med. Inte knäa för dottern. Det skrämmer mig att han förmodligen bär på samma svarta hav av sorg och utmattning som jag utan att någonsin tillåta djupet att välla ut över oss. Om det är så är det riktigt illa och jag önskar att alla himlens stjärnor ville falla ner för att han ska få må bra. 

Jag fick min examen igår och är numer fil. kand. i medievetenskap. Det känns bra och sen var det inte så mycket mer med det. Har inte gjort hälften av vad jag hade tänkt idag, men rotat runt efter lite efter underlag till mitt mastersprojekt, anmält mig till en föreläsning som tangerar ämnet jag tror mig fokusera kring. Angstat lite över om det är rätt ämne. Bör jag byta? Något mindre personligt? Skjuta bort igen? 

Framtidsfrågorna ligger också och skaver i bakhuvudet och jag är så jävla trött på funderingar. Vill bara skopas upp från mitt liv och föras bort till en plats där tankar är förbjudna. 

Sitter uppe halva natten och arbetar med uppgiften till Digitala bilder. Det säger rätt mycket att jag bara försvinner in i skärmen när jag egentligen inte tänkt mig att göra mer än att testa lite; se hur man ska lyckas komma ens i närheten av att åstadkomma det efterfrågade resultatet. Bildredigering kan sluka mig.

Lite pressad är jag väl i och för sig med eftersom vi haft flera veckor på oss för att lösa denna uppgift och jag är den sedvanliga "lallala lalalalalaaaa"-idioten som håller för öronen och blundar, hinner inte ta in att ännu en deadline kommer galopperande, redo att springa omkull mig. Så nu har jag alltså en dag kvar på mig att lösa uppgiften, men eftersom merparten av fas två - som var den stora utmaningen - faktiskt gått och blivit halvfärdig under natten kan jag unna mig att inte helt explodera av stress. Jag hinner nog till och med fixa min inplanerade fotosession utan att fullständigt gå upp i atomer imorgon. Förutsatt att jag orka hålla uppe kameran förstås. Känner mig rätt kraftlös nu.

Uppgiften den här gången var hur som helst kul och gick (som ni säkert gissat) ut på att föråldra sig själv eller en annan ung människa till - ja, specifikationen sa 90 år, men det tycker jag låter rätt överdrivet - så jag körde på "obestämd pensionsålder" som slutmål. Antar att de där 90 åren mest har att göra med att man inte ska lägga på nåt år bara och sen klappa sig på axeln och vara nöjd. Jag blev i varje fall en bedårande gumma och rasande lik både mormor och mor. Fascinerande att gumman redan finns där, gömd under ett än så länge hyggligt, stramt hudlager. 

Imorgon då jag tänkte försökte klippa håret på mitt framtidsjag (jag känner på mig att jag kommer vilja ha en kort frisyr) samt anta den rätta silvertonen. Lite mer justeringar i allmänhet ska väl in med, men jäjä. Det ska nog gå bra. Sen återstår att förvandla mig till Cate Blanchett i fas ett av uppgiften (den jag hoppat över so far). I princip en retuscheringsuppgift och det är jag rätt fena på. Utmaningen blir att likna förlagan, något så när.

Dagen har svartsynt dragit sig tillbaka från buskar och gräsmattor runt omkring och jag sitter i datorskärmens kalla sken och funderar kring vad som varit timmar av dagsljus. Inte de mest trevliga av sådana. Knappast så att det varit en dålig dag, det är nog bara jag som är just. Dålig. I huvudsak i varje fall, vilket i förlängningen skaver bort allt tålamod och lämnar mig med iskallt, vassa repliker hängande från tungan. Jag är evinnerligt trött och tvingas dessutom avsluta dagen med att agera surkärring, vilket jag verkligen avskyr, men jag är ingen pushover och börjar någon tramsa omkring mig kan man ge sig fan på att jag biter tillbaka; isbitsbett som fräser där det landar. Tuggar inte till speciellt hårt egentligen. Det är mest effekten jag vill åt och jag ogillar blodsmak. Har nog av det i min egen mun.

Den här gången var det dessvärre en av mina arbetsgivare som lyckats trassla till löneutbetalningen så till den milda grad denna månad att jag som vanligtvis har en extrem "let it slide"-mentalitet när det gäller pengar blir riktigt förbannad tillslut. Det är inte det att jag inte får det jag ska ha som irriterar, utan det faktum att man kör en så jävla "so what?"-attityd och tycks hoppas att det ska gå att tiga ihjäl mina till att börja med mycket stillsamma kommentarer kring lönespecarna. Nu däremot har jag kommit loss och plockat fram varenda jävla grej som det slarvats med och hamrat ner i ett mail och dragit iväg. Ska bli spännande att se vad som händer. Egentligen borde man kanske vara rädd om jobb så här i kristider och allt vad det är, men jag tål fan inte att man trampar på sina anställda. Det har nämligen inte skett bara mig, något de för övrigt inte är medvetna om att jag vet om. Mrr mrr. *vässa klorna* 

För att de riktigt ska få fundera över saken och inte sabotera mitt arbetslugn imorgon med en massa fjantiga försök att släta över tänker jag stänga av mobilen så att jag åtminstone får sova ut, och sen får vi väl se om de inte kan hålla sig ifrån att försöka fånga mig uppkrokad på luren. Let us hope not, för då blir jag nog riktigt överjävligt ilsk eftersom jag har meddelat jag inte har möjlighet att svara i telefon med tanke på studierna som borde ha prioritet framför att leta fel i löneutbetalningar åt dem. Kanske har jag riktigt släppt ut grisen ur säcken nu, mordiska betar och allt, men jag orkar bara inte längre. Que sera sera. Det blir som det blir, speciellt om det är som det är.  

Klockan är sen och jag har just avslutat kommenterandet till kurskamraterna i Kreativt skrivande. Viss frustration har infunnit sig under detta arbete. Jag är vanligen inte den som tjurar loss på folk, men just den här gången förstår jag verkligen inte vad poängen med mitt klottrande är. Seems totally pointless eftersom mycket lite ändå tycks hända i textsjoken och det som händer är... mest förvirrat? Eller äh, var det jag? På sina ställen kanske, men den uppenbara frågan sticker hur som helst upp sitt fula anlete omedelbart efter att ha plöjt igenom sidorna; vill människorna ens skriva? Läser de kommentarerna? Jag fattar inte. En tillkommen sida i ett dokument på jag vet inte hur många veckor och ett halvtaskigt försök att justera stycken? What's the point, eller är det just bara det som är grejen, billiga högskolepoäng's the point?

Nåja, jag höll i hårt klorna och rev inte ifrån mig det minsta. Egentligen borde jag väl gjort det, men jag orkar ärligt talat inte. Väste bara lite trött, eller om det var astman. Det kanske finns en bra anledning som jag inte känner till bakom den minimala prestationen. Någon kanske har dött? Annars kanske jag kan bist... eh, nej, jag tror jag slutar där. Imorgon är det hur som helst seminariedags och jag borde väl sova eftersom jag ska uppta en fjärdedel av seminarietiden med presentation av mitt projekt; det där dimmiga som jag låtsas ha stenkoll på. Uh. Magklump och foot in my mouth. Lite preppning hade ju varit bra, men deadlines ligger vräkta huller om buller över hela veckan och jag varken hinner eller orkar göra mig till. Det brukar hur som helst lösa sig och än så länge kan jag också skylla på att jag just kommit in i programmet och inte har haft så mycket tid på mig. Faktiskt. Jag stackars krake spurtar bäst jag kan för att komma ikapp. Om nu spurtande utgörs av att rota igenom gamla fotokataloger och leta efter en wiff av inspiration, om inte till projektet så till photoshop-uppgiften som upphetsat flåsar mig i ansiktet på andra sidan morgondagen. Uäck. Be gone. *dra täcke över huvudet*

Avslutar projektbeskrivningen och känner mig ganska nöjd. Den ser strukturerad och förhållandevis clever ut. Jag kan säkert lura några stycken att jag har koll och vet vad jag vill och vad jag gör. Att mitt liv är en snirkellabyrint av don't know:s och how to:s behöver de inte veta.

Går sedan ut i köket och slafsar njutningsfullt kaffe i en kopp. Jag tvingades vänta med det tidigare eftersom jag bara hade malt kaffeskrap kvar på botten av burken när jag lyfte på locket imorse och jag visste att jag ville kunna belöna mig till något lättjefullt gloende på TVn när jag var klar med det största måstet för dagen i sällskap av svartste guldet i koppen.

Men så blev det inte, för fadern ringer bister och meddelar att han har fått en faktura från Gigantprint och känner därför för att skälla fram ett "Vadfalls!" i telefonen, men ringer mig först eftersom det nog har med mig att göra. He's right. Det är plexiprintet som ska ersätta det skadade från utställningen och det andra printet som morbror tänkt sig köpa. Problemet är bara att jag inte har fått någon orderbekräftelse på något av detta från tryckeriet och fakturasifforna stämmer heller inte. Jag börjar fnissa okontrollerat och skvalpar så när ut det dyrbara kaffet i sängen. Varför blir det alltid så här? Kaos i mina hälar.

Universitetet är inte förberett på att få en faktura med en siffra som jag inte stämt av med dem och den där fraktkostnaden som har lagts på är ju helt meningslöst eftersom jag skulle hämta printen och leverera direkt till morbror i Norrköping istället för att få det hem hit till Linköping och sedan dra tillbaka det till ursprungsstaden igen, men whatever. Jag ringer upp någon administrativt ansvarig på tryckeriet och plöjer igenom missförståenden och de olika fnurrorna på kommunikationstråden. Skrattar inombords hela tiden. Och allt verkar ordna upp sig. Får fatt i universitetsansvarige med och han verkar ta det med ro. Allt ordnar sig. Hakuna matata, sjunger det till bongotrummor i mitt huvud. Då ringer mobilen och det meddelas att man gjort en miss från tryckeriets sida. Printen skickade men utan adress. Var finns jag? Ojsan? Jag förklarar att man inte behöver skicka något alls, att det bara blir en onödig kostnad och krångel utan mening, men printen är redan iväg med någon som bor i stan och ska levereras, givetvis stryks kostnaden från fakturan. Jag bara flinar och ger dem adressen. For sure. Leverera på bara. Det ena printet ska ju hur som helst bo här och det andra kan jag ta med mig på onsdag då jag beger mig till seminarie i grannstaden. Bara nu inte mitt kaffe har kallnat i hela den här processen, för då kanske världen trots allt måste gå under. 

Jag inser att kroppen är för trött för att jagas runt i joggingskor och återgår till sängen. Eftersom jag inte var först att lämna in text i gruppen läser jag och påbörjar kommenterandet till Ks text. Astman sitter som klister i lungvävnaderna vilket hur som helst inte lockar till dunmjuk ro. Kan lika gott se till att få något vettigt gjort innan tröttheten äter mig levande. Jag hoppas den slukar mig snart, för ögonen värker och jag längtar efter vackra drömmar. De senare kan jag nog glömma. I det här tillståndet kommer jag slitas till småstycken under sömnen, något jag lyckligtvis inte kommer minnas ett skit av då jag vaknar, men kroppen kommer värka av utmattning och spasmiskt försöka skaka av sig muskelkramperna som präglat natten.

Jaja. So what? Det ska väl kännas att man lever?