Jag är tärd. Det ser jag när jag för en stund får för mig att vända kameran mot mig själv. Bara ansiktet dock. Resten av mig ganska tilltaget just nu. Hormonstinn och vätskebelamrad. Inte för att det stör mig så mycket. Det går inte att tjura på en kropp som ändå alltid kör sitt eget race till fullo. Jag har förvisso också haft de där stunderna när jag försökt vrida skallen ur led framför spegeln för att se om inte häcken hänger ner, om inte celluliternas skrattgropar sitter som smäck i låren ändå. Det gör de givetvis, men nu kan jag ju alltid trösta mig med att jag passerat trettio och ändå lyckats hålla mig rätt fräsch. Jag har inget att skämmas över. Jag tar hand om mig, bäst jag kan. Värre är det då med hem och trädgård, även om båda dessa har fått sig några omgångar i helgen. Gräsmattan klippt, åtminstone på ena sidan, och nya spaljén monterad på plats för klematisen att klänga på. Kanske kan jag köpa några roliga blomster att plantera ut i mina små krukor och spannar runt om bland snåren imorgon. Det vore fint. Det ser lite livlöst ut nu. 

Baksidans gräsmätta är för övrigt helt oklippt, liksom häcken som väller ut över tomtgränsen ungefär halvvägs runt. Jag tycker det speglar mig rätt bra. Jag är en sann Janus, two-faced med en tillrättalagd, förhållandevis snygg sida och en vildvuxet vansinnig. Det klär min trädgård att vara likadan. Dessutom ger det en skön oas av egenhet och avskildhet. Den prydliga vägen når bara halvvägs in till mig. Det är bara som det ska vara. 

Jag borde egentligen skriva lite mer nu, om hur mornarna omslingrar mig och blåser leenden i mitt ansikte eller hur vi grillade godaste foliepaketen fulla med marinerad kött, gröna äppelbitar, paprika och vad det nu var till quinoasallad med soltorkade tomater, mer grönt äpple, chili, avokado, majs, jaochsåvidare. Eller att jag har bakat till dess att mina händer skrumpnat ihop till små russin och nu doftar vanilj och kokos. Hur bror har kommit hem från Dublin, att han har köpt den sötaste lilla voodoodoll med uppdrag att ge mig harmoni och löövlöövlöööv i livet och hur mor har firats med ännu mer grillat och paket som hon förtjust visat upp för alla. Hur Knyttet reser till Spanien imorgon, sliten mellan viljan att komma bort och önskan att vara kvar. Hur den grå hunden har blivit vit igen. Hur frilansjobb tycks rulla in, både webbrelaterat och redigeringsuppdrag. Ja, allt det där och lite till, men jag orkar inte. Jag är alldeles för tärd och nu ska jag sova. 

Några dagar av ömt omslingrande vänner och närhet som är nästan brännande. Det finns en ärlighet mellan de som står mig närmast som är rätt fascinerande. Vi kan gå på glas i varandras närvaro utan att det skär det minsta. Det är vasst, snitten blöder visst ibland, men om det är den bästa vägen framåt? Då tar vi den likväl - tillsammans. Jag har det bra som har den sortens vänner. Det finns få skuggridåer mellan oss även om det finns mörka stunder.

Så, några dagar av närmaste närhet och jag känner mig på något sätt återkommen till mig själv efter detta, inte lika vilsen i trötthet längre. Jag tror att det också kan ha hjälpt att städa upp i röran här hemma, samt att ta turen till grannstaden för att bese invigningen av Verkstad som nu drivs i samma lokal där vår utställning hölls. Verkstad drivs dessutom av samma team som då producerade Divided. Denna lokal ska fungera som plattform för konst och kultur för minst ett år framåt i deras regi. En aning coolt och en bra invigning också med starka konstnärer där jag gillade flera av de medverkandes uttryck. Jag som annars kan vara en aning svårflirtad, men det är klart, inspiration från rötter i Västerbotten, som för all del inte är Norrbotten men nära nog, tar mig ganska nära mål direkt. Sen fanns det andra roliga, drivna idéer där som slog an rätt strängar med. Visserligen var jag för trött för att göra det hela till mingel och glamman med M och S, det gamla produktionsteamet, men jag kom dit och visade mitt stöd. För den här gången får det räcka. 

Idag har jag istället varit iväg och sett årets mastrar presentera sina projekt. Skaplig resa och jag fascineras av hur otroligt tillbakalutade en del är i sin egen process. Svårt att ta kritik eller andras infallsvinklar. Som om de attackerats av irriterande knottsvärmar. Det gerstikuleras vilt och viftas bort istället för att ens försöka öppna upp för en dialog. Nog för att jag själv med kan ha svårt för kritik om den är fumligt uttryckt eller jag inte alls kan ta det perspektiv som någon annan tycks ha anammat, men någonstans måste man ju ändå vilja veta vad en publik anser om det man gjort? Vad är annars poängen? Det betyder inte att man ska plocka sönder verk i molekyler och peka ut brister bara för att, men ja, ibland bommar man lite. Jag vill hellre veta det och ta det med mig i processen än att få medhårsstryk och gullinuttande från höger och vänster. 

Efter sex timmar av att ta in andras processer och verk var både kropp och sinne mört. Det var precis i sluttampen av en mördande (passande) lång utläggning om ett verk grundat på en känd seriemördares romantisering av döda kroppar delat av konstnären framför oss som jag tvingades avvika. Hundarna kan inte vara utan mig hur länge som helst, och att låta valet falla på att resa hem till dem framför att titta på hypergrafiska bilder till en lång blodstänkt rap av stora ord och brutala, drömda scenerier var inte särdeles svårt tillslut, även om jag gärna hade velat ta del av diskussionen efteråt. Fine att fascineras av våld, död, lidande, men jag har faktiskt extremt svårt att ta det på allvar. Det blir hyperexhibitionism dragen till sin extrem för mig och jag finner det mest löjeväckande, fastän jag förstår att det finns ett tillbakahållet andetag av "Hur chockerande finner ni mig efter detta?" svävande över hela föreställningen. Något annat än föreställning kan jag inte riktigt kalla det. Uppenbart att avsikten var att försöka äckla och chockera, samtidigt som det skulle fungera som ett blottläggande av den smutsiga människosjälen. Jag log för varje gång ordet "patologisk" i olika former upprepades medan jag ännu dröjde mig kvar. Jag borde räknat dem. 

Ännu en natt till kanariekvittrande luftvägar, så jag tycker att jag lika gärna kan ta det steget längre och låta pipandet eskalera på egna premisser. Beger mig alltså återigen ut i natten med joggingskorna till sällskap. Kroppen sipprar som trögflytande bly över asfalten vilket kontrasterar fint till Flogging Mollys energiska toner i öronen. Trots att jag knappt har kraft att hålla tag i nycklarna i handen tvingar jag mig lite längre denna gång. Det ska väl lära lungorna att inte jävlas med mig.

Nu hoppas jag bara att fågeln i bröstkorgen ska flyga sin väg snart så att jag slutligen kan få sova. Jag är ofattbart trött. Förhoppningsvis kan väl mina nattliga joggingturer någonstans dra fram en dold energikälla i mig, få hjärtat att pumpa mer inlevelsefullt och närvarande. Att vandra runt som den spökvarelse jag förvandlats till de senaste dagarna är vidrigt. Jag vill orka med åtminstone mig själv.

Men nu, god natt värld. Vagga mig till dunmjukaste sömn är du snäll. 

När min kropp är så här, orkeslös men rastlös, blir jag galen och vägrar acceptera. Det får fan vara nog. Jag snör på mig joggingskorna trots att jag hela dagen haft en överjävlig smärta i vänster ljumske strålande ner i benet. Jag har haltat fram här hemma och skrikit "Aj, helvetes, aj! Förbannade, jävla ajajajaj". För vartannat steg har svordomarna studsat iväg mellan väggarna medan fingrarna hänsynslöst har försökt pressa in någon sorts lättnad i muskeln. Fattar inte vad jag har gjort, men jag misstänker att jag har spänt mig i sömnen på något sätt. Mardrömmarna kryper in i muskelfibrerna och sliter brutalt av dem. Eller också är det kalciumbrist, hur jag nu lyckats skaffa mig sådan. Sur på den miserabla känslan som hasat fram med mig hela dagen är jag i varje fall och således ska kroppen piskas.

Klämmer ner mina Skullcandys på huvudet och lyssnar sedan till "Once more with feeling" medan marken rinner förbi under fötterna. Det är tyst utanför mina lurar. Inte en själ ute. Bara jag och mina andetag i den blåsvarta natten. Till en början svävar de fram intill mig, men det dröjer inte länge förrän de halkar efter och börjar rossla ansträngt medan de klöser sig fast i revbenen. Jag hostar, spottar metallisk smak ur munnen som jag alltid gör och tvingar mig vidare medan hjärtat håller takten; "entvåtrestegandas entvåtrestegandas".

Det går lättare än jag trott ändå. Väl hemma vid dörren igen kommer paniken krypandes från någon vrå och kroppen jämrar svag efter den oväntade friskuschocken, men det känns faktiskt inte så där vidrigt som det brukar göra. Smärtan i ljumsken är kvar, hugger regelbundet till som om någon kör en slö gaffel in i låret, men andetagen är inte så vilsegångna som de brukar. Efter bara några minuter av forcering börjar de hitta rätt och fyller ut alveolerna utan att det moler som en rullstensås i bröstkorgen. Jag känner mig följdaktligen rätt nöjd. Jag ska nog få ordning på mig vad det lider. Jag ska nog få kroppen att leva igen. Vi är på väg nu i varje fall. Vi närmar oss de fria, friska andetagen i fjärran.

Energilös as ever. Ingenstans står sann inspiration att finna. Eller nej, det var lögn. Till mastersprojektet har jag sjöar av inspiration att ösa ur på något sätt, men till terminsslut är jag öken. Kan inte komma på en rolig montagebild att sätta tänderna i, i varje fall inte en som är rumsren nog vilket troligen innebär att jag är en sann konstnär nu. Inte heller kan jag rassla fram ett fiktivt företag ur mitt innerstas gömmor att skapa reklammaterial till. Alltså sitter jag fast, mestadels i sängen insnärjd i dubbla täcken. Spelar ingen roll att det närmar sig sommarvärme utanför fönstren. Jag är ändå kall och stilla här inne, nästan skendöd.

Och mitt i detta ökenlandskap är det folk som vill arbeta med mig, på det kreativa planet. Känner de inte ökenvindarna? Jag förstår inte. Jag smickras, men greppar inte varför just jag. Jag som är ett enda stort slut, randen till intet. Varför söker folk upp mig här på gränsen till total tomhet? Otroligt glad att så sker, annars skulle jag väl totalt falla in i mig själv, skrumpna ihop och upphöra att alls avge hjärnvågor, men det ekar lika oförtrutet av ett förbryllat "Vad. Ser. Ni?" varje gång någon hör av sig.

Vad det än må vara hoppas jag att jag själv ska känna en glimt av det imorgon. Så jag kommer vidare. Mot ett slut av denna evighetslånga termin. Jag har en komplettering kvar i digitala bilder som jag helt hade glömt bort. Ingen fara, men den måste ju in. Åtminstone den borde jag få undan nu snarast bara för att kunna fokusera fullt ut på nästa steg. Med andra ord bör jag helst börja på montaget med under morgondagen. Jag har några små idéer, men de känns... livlösa. Tråkiga. Och det här med att bygga samman minst fem bilder och dokumentera hela vägen? Usch. Massor med potentiella fallgropar. Massor, massor med tråkigt grundarbete. Helst vill jag vara smart och bygga en bild som också går att använda i mastern, men jag tror det är omöjligt. Foto är inte mitt medium där. Foto är bara skelettet. Benvitt glimmer i öknen. Det räcker inte särdeles långt för ett motiv som ska leva. Håhåjaja. 

Två dagar då jag knappt hinner luta huvudet mot kudden innan morgonen återigen bankar på fönsterrutorna och kräver att släppas in. Mobilen sjunger sin vedervärdiga morgontrudelutt tills jag kliver upp och gruset i ögonen rasslar ner på golvet intill tofflorna medan jag försöker trassla drömmarna ur håret.

Det är gott om dem nu, drömmar, men mina uppvaknanden är så brutala att jag rycks ur sömnens länder innan jag hinner registrera en väg ut och då kan jag inte heller komma tillbaka in och minnas något. Antar jag. Eller också är det samma sak som det alltid varit. Jag drömmer utan återkallan. Istället stannar känslorna kvar i musklerna. De sitter invirade i fibrerna och vibrerar långt efter det att jag vaknat. Minnet däremot är en kolsvart, abyssisk avgrund. Inget flyter till ytan någonsin. Istället signalerar hjärnan "inget att se här, move it along" och viftar bort mina famlande funderingar innan de hunnit tränga sig ett ens ett andetag ner. Jag undrar ibland vad som gömmer sig i mitt inres kompakta, svarta djup.

Men jaja, betydelse noll. Istället kan jag kanske tala om hur jag har jobbat mina fötter stumma under två dagar av intensivt plockande med smink, manipulerande butikspersonals upprörda känslor och allmänt känt mig som en skalbagge under förvärvslivets stövelklack. The lowest of low och det roar mig så smått att tänka på hur dessa små, små människor måste göra sitt yttersta att trampa på någon som står under dem själva för att ens för en sekund känna sig värda något. Det fungerar inte alls när det gäller mig. Jag är helt oberörd av den typen av försök att steppa mig platt. Mitt intellekt är retligt nog lite för snabbt för att det ska lyckas dessutom. Jag slinker alltid undan och vänder på klacken, trycker den farligt nära deras eget ansikte medan jag ler rart och förklarar the other point of view. De brukar möta mig öga mot öga sedan, inte syna mig längs med näsan mer. 

Nå, nu är det i varje fall över och en del pengar kommer åter rulla min väg vilket är fint. Sista en och en halv timmen spenderade jag väntandes på ett samtal från huvudkontoret för att stämma av det sista. Eftersom allt var klart och jag blev rastlös undersökte jag utförsäljningen i butiken och lyckades därmed införskaffa nya kläder för fåniga 160 kr på betald arbetstid. Det är praktiskt att kunna klämma in sin kropp i storleken XS och komma undan med det, för av någon anledning är det alltid de plaggen som hänger kvar till superreorna. Jag störs inte av att vara the biggest cheap ass om jag trivs i paltorna heller. Därför blev jag denna gång ett par byxor, ett satinlinne samt två tröjor rikare för struntsumman ovan. Är inte livet fantastiskt ändå så säg?

Det är en sådan där dag då solen skyms bakom mina högst personliga åskmoln. Delsvis för att jag har skavt sönder natten snurrandes runt under täcket oförmögen att somna. När jag väl faktiskt somnade drömde jag idiotiska drömmar om hur virus spred sig som eld i fnöske genom datorn. Detta säger givetvis det mesta om vilken fullständig nerd jag börjat bli. För övrigt kan jag inte med det försvenskade "nörd". För mig klingar det ut på östgötska med ett brölande Ööö i mitten vilket får mig att kväljas. Skitsamma att jag inte pratar östgötska, vissa ord är bara som gjorda för den här dialekten. "Nörd" är definitivt ett sådant ord.

Hur som helst vaknade jag runt sexsnåret på morgonen och hasade mig upp till en ivrigt piruetterande Nanook som med klorna likt kastanjetter mot parketten ledsagade mig till dörren ut mot trädgården; en rutin vi två befäst de senaste åren. Om matte av någon anledning rör sig ur sängen innan det vankas morgonpromenad är dealen att hon också släpper ut (och in) den vite i trädgårdens ljumma morgonljus. Så också denna dag. Sen var det knappt idé att sova mer eftersom jag skulle till Siba och prata om sommartjänsten. Jag anade ugglor i mossen sist jag hörde av mig till butikschefen och fick dem också bekräftade av nervöst slängd käft som mötte mig över kaffekoppen; mr Salesman in the flesh.

På vissa kringturer kom det fram att jag kanske inte kunde få de där 40 h i veckan som först avtalats muntligen om. Oopsie daisy trampa i klaveret min gode man. Jag bara lyssnade tålmodigt till hur tre tjänster redan tillsats för sommaren när konkurrenten en bit bort gått omkull och duktiga säljare frigjorts där, men en fjärde tjänst skulle ändå in och den skulle givevis jag ha. Jag kände hur mitt vänstra ögonbryn roat letade sig uppåt pannan medan jag oimponerat lyssnade vidare på utläggningen om möjligheter och chansen att få in foten i butiken för att slutligen skjuta in att det faktiskt inte alls var vad vi diskuterat i vårt tidigare möte. När jag gick därifrån var det med ett småleende på läpparna och en sur smak i munnen; av syra som bara delvis läckt fram mellan tänderna. Pfft. Jag ger inga löften om att ställa mina tjänster till förfogande om avtal ruckas. På fredag ska vi höras igen och jag ge ett svar om jag alls är intresserad när timantalet sjunker, detta efter att jag mailledes ska ha fått specificerat hur många timmar jag får och till exakt vilken baslön.

Egentligen är det väl rätt skönt att slippa jobba så mycket. Jag lär gå runt ändå ekonomiskt, men det är principen. Man fladdrar inte iväg och glömmer bort folk man ingått muntliga avtal med eller försöker glida med sanningar. Jag tänker inte tindra med ögonen och le som en salig hamster med käften fullproppad av sarkasmer och syrliga kommentarer som egentligen vill ut. Det får bli som det blir. Det får gå som det går. Säljsnack biter inte här. 

Istället kom jag hem, hämtade hem mail och noterade ett VG i digitala bilder-kursen på reklam- respektive föråldringsuppgiften. Sista uppgiften kvar då och kan jag nu bara hålla mig samman till slutet och göra ett bra jobb med ett större montage (minst fem bilder som grund) så bör jag ha ett VG som i en liten ask där. Illa hade det fan varit annars. Jag kan inte förlåta mig om jag får ett simpelt G när det gäller just Photoshop. Ett VG skulle också sitta fint nu när jag i ström sökt fyra jobb med diverse medieuppdrag som originalare och webbredaktör med bildredigeringskunskap and so on. Planerar att ringa runt till rekryteringsansvariga på måndag och träna mina salesskills, ironiskt nog för att slippa undan säljjobbet som just nu känns som något jag mycket gärna vill knyckla ihop och kasta över axeln. Det är i och för sig rätt fånigt av mig. Vi befinner oss i lågkonjunktur och arbetsbristen lyser som en supernova medan jag får ett hyggligt välbetalt jobb utan att egentligen anstränga mig alls. Dessutom stora möjligheter att ströjobba vid sidan av studierna framöver och möjlighet till en fast anställning med tiden, men jag är tjurig och biter mig kvar i mina principer som en rabiessjuk råtta. Jag tänker i varje fall inte bara tacka och ta emot. Om inget annat kan jag åtminstone göra det mesta av det hela och försöka maximera möjlig vinst som situationen erbjuder, det vill säga dingla ett "It's now or never, åtminstone till fredag" framför andra tänkbara arbetsgivare och se om det får dem att hugga. Jag är om inte annat ohyggligt flexibel med kapacitet att göra det bästa av de mest tröttsamma situationer. At least there's that.

Och dääär var projektbeskrivningen klar tydligen, om än inte färdigväxt. Konstnärliga projekt tenderar ju att leva lite av sitt eget liv och utvecklas ända till slutet tills man knappt kan känna igen dem längre, så jag antar att hornen och svansen kommer visa sig med tiden och glorian trilla på sned. Allt det där som hör till. För just nu känner jag mig onödigt goodie goodie i mina ambitioner på något vis. Poetiska omskrivningar av skräp. 

Hur som helst skönt att bocka av detta. Bara ett seminarie kvar att bevista och låta måla visionerna med entusiastiska, exklamationsberusade meningar. Done, done and done sen. Jag tror jag ska fira med en hallonsmoothie.

Vaknade omslingrad av väsande andetag och myrstigar av panik i kroppen. Den där metalliska smaken och stickandet överallt. Det finns inte minsta utrymme till något annat. Helt uppfylld av att känna vansinnet strömma till och rinna ut i ettriga stråk via blodet. Kan nästan se framför mig hur allt blir svart under huden, sprider sig pendemiskt i min kropp och slutligen svartnar också ögonen, men de stillnar inte. Myrkrig i min iris. En tafatt hand famlar fram och försöker stryka bort insektsstråken men rör bara upp nya stridslystna strömmar. Det har fortsatt i samma stil under dagen och jag är väl trött antar jag, men uppfylld av känslan att se ljuset i fjärran på samma gång. Alla kapitel i grafiska kursen nu inlämnade. Försvisso slutuppgiften kvar, men vad är väl ett vidunder uppbyggt i punktform egentligen om man har två månader på sig? Knappast något att hyperventilera över. Det är något att bocka av systematiskt, punkt för punkt stycka upp och avsluta tills besten är besegrad.

Jag har fått in sista växeln nu och skjuter fram som en liten, silverglänsande kula mot att avliva de sista nödvändigheterna så att jag kan godkännas runt om i landet i diverse kurser. Skirvkursen bör bli avklarad i veckan. Projektbeskrivningen till mastern hoppas jag få klar idag, om nu bara handledaren vill ringa någon gång. Kan inte åka iväg med mina lungor och sitta på plats och diskutera. Världen håller mig inte i handen just nu, mer pucklar på mig så snart jag slinker utanför dörren, men det är ju ingen nyhet för de som rekryterade mig. De ser det som min styrka. Haha på den liksom, men tack likväl. Så idag blir det telefonmöte istället för att fysiskt blicka över papperhögar, nicka förnumstigt i fadd luft. När bara det är undanstökat ska jag verkligen dra det sista lilla lasset i mål, palla upp på högen av "avklarat jolm" och återgå till sängens mjuka famn omringlad av medicinångorna som driver onda andar ur min hals. 

Avslutar kvällen med ett långt samtal och någonstans stannar allting till, fryser. Det är skönt att känna gåshuden krypa upp från djupaste djupet och manifestera sig på ytan medan ett glasklart lugn bildar isskorpa ovanpå. Allt ordnar sig. Herregud, jag är ju jag. Önskar inget mer. Möjligen stabilare andetag. För idag fick medicinångorna ringla ner i strupen igen efter att kroppen stretat emot sig själv i någon timme och min oro börjat manifestera sig i blodsprängda ögon och blånande blod. Hela jag ett ömmande blåmärke av brist på luft. Visste ni det? Att det gör ont i varje muskel efter ett tag av syrebrist. Mjölksyra bara av att vara. Jag finner det underhållande att kunna säga att jag har ett syrligt förhållningssätt till livet och mena det bokstavligen. Så lättroad. 

Nu har jag i varje fall kommit en ganska bra bit på väg i jakten på slutförandet, av kurserna, av terminen. Hela kapitel 4 i grafiska kursen är numer klar och mail har skickat till läraren för att få reda på hur jag ska få tillgång till material för att komplettera de sista två detaljerna från tidigare delkurser. Det är nämligen en aning svårt att korra eller korrekt benämna delar i dokument man inte kan hämta hem från de låsta delkaptitlen i kursen, men behagar läraren bara svara imorgon kommer det vara snabbt undanstökat. Då återstår bara den gigantiska slutuppgiften i den kursen och sen är allt klar. Det sista ska tydligen få ta hela sommaren, fram till början av augusti, om man så önskar i varje fall, men jag hoppas att jag kan vara lite snabbare än så. Kanske om jag piskar mig. Med kolarep. Binder mig vid datorn med jordgubbssnören. Ganska vidriga ting, men gnager jag mig loss finns det i varje fall chans att sockerkicken driver mig tillbaka till görande istället för slöande.

För att inte ständigt jagas till andnöd av de stressande monstermåstena har jag dessutom hämtat hem det första dokument från skrivarkursen som jag ska recensera, och upptäckt att det är en diktsamling; ett faktum som till att börja med gjorde mig en aning svag och orkeslös. Diktformatet är verkligen inte för alla och jag är rädd att skribenten ska vara en av dem som inte borde gett sig på det; i alla fall inte i mina ögon. Men äh, det ordnar sig. Det blir bra. Jag har läst de första dikterna och låtit frustrationen rinna av mig. Nio sidor dikt, vad är väl det när krig rasar, människor misshandlas, svälter, djur plågas, arter utplånas? Perspektiv Anette. Var inte så jävla gnällig. Nej, det får vara slut med det nu. Ett djupt andetag och om det inte ömmar i bröstet, då är allt väl i min värld. Då kan jag knappast klaga.