Inte helt oväntat bifogades ett VG till sista uppgiften i Digitala bilder. Jag orkar inte jubla. Informationen krusar knappt ytan. Det är som om all energi har sugits ur mig den sista tiden. Jag är bara trött och nedstämd, känner mig avskalad och naken. Kanske har det att göra med konfrontationer och de ständiga speglingar som omger mig. Det är tröttsamt att känna sig fångad i en skevande spegellabyrint. Tycks inte finnas några vägar ut och överallt olika  jag som kastas tillbaka i allt mer skruvade och vridna former. Så jag försöker ignorera det faktum att jag känner mig som en kraftlös kattunge omgärdad av obehagligheter och blickar istället mot skärmen, sorterar igenom bilder som kan tänkas ha säljvärde för IKEA (här hade jag korsat fingrarna om jag bara haft kraften), påbörjar grafiska kursens sista uppgift som flåsar mig i nacken, preppar för mötet med Visualiseringscenter. Sover nästan ingenting eftersom jag är ett oroligt nystan av tankar. Snor runt i sängen större delen av natten och försöker andas lugnt utan att kvävas. Det går inget vidare och jag kan inte ens skylla på astman. Det sitter ett monster i mitt bröst och festar på min ro. 

Vaknar slutligen en halvtimme före mobilens väckningssignal och stirrar mot fönstrets solgula rektangel milt svärandes in i kudden. Sluter ögonen och småslumrar i mardrömsfamn en stund och kliver sedan upp som en fransig trasa, helt utan styrsel. När jag väl hällt i mig kaffe, filat till naglarna, konstaterat att det är ont om fräscha, rena sommarkläder i byrån och kastat in en tvätt i tvättstugan med förhoppningen att kläderna ska hinna torka innan det är dags att sticka, börjat rasta hundarna - då ringer mobilen och mötet ställs in. Jag hade kunna gnissla tänder, men tänker istället att det ska bli skönt att hinna rafsa sig ner i tvättkorgarna och komma ikapp vardagen. Kanske hinner jag klippa gräset med. Kanske kan jag dra mig själv i håret och tvinga mig att jobba vidare med det grafiska. Jag har konceptet relativt klart, loggan påbörjad, namnet, idén. Jag antar att en produktlinje saknas, men den är nog egentligen rätt simpel att vaska fram ur fantasins strömmar. Det bör ta mig några dagar att färdigställa materialet och att dokumentera processen, men är jag bara lite flitig borde det inte bli allt för betungande. 

Jag lutar huvudet bakåt och känner håret kittla mot ryggen. Jag har börjat se ut som en blond Plupp, ostyrigt vildrufs ramar in ansiktet, slingrar sig likt mjuksträva ormar mot axlarna. Borde jag skaffa mig styrsel eller är det så här jag ska vara? Tanken sitter fasttrasslad i håret till att börja med, men det känns som om den är applicerbar på hela min situation. Är det dags att reda ut sig själv, släta ut skrynklor och bli som ett sidenlent vatten av lugn? Är det verkligen jag? Det är väl det som är frågan. Det finns så många ringar på vattnet att det knappt går att se en botten nu. Vill jag vara det här jävla regnet av känslor för alltid? Svaret som en hård tova jag inte vill försöka reda ut. Jag vill bara vara jag, men speglingarna finge gärna gå och strypa sig själva där i spegelvärldarna. Dö fula ansikten, dö. 

En dag tyngd av regn mellan solglimtar. Det är ungefär så mitt liv känns med. Det har regnat en hel del i mitt ansikte, men tillförsikten tycks inte vilja sköljas bort. Jag kan säga nu att det som knutit min tunga och fått mig att sky orden här inne var ett jobb - lite av ett drömjobb - som jag förstås inte fick. Min reaktion vid beskedet att jag inte gått vidare av de sökande var i princip "Er förlust" och den består, vilket antagligen innebär att jag är en av de mest kaxiga loosers som denna planet kan uppbåda. Jag har inte särdeles mycket att skryta över på papper och borde väl mer eller mindre förundras över att jag fortfarande klarar av att hålla huvudet högt, men so help me, det gör jag.

Så, som det ser ut nu blir det en sommar i frilansandets tecken. Det är rätt skönt. Jag har helt enkelt lagt ner Siba. Jag är trött och irriterad och kände egentligen aldrig någon större lust att jobba där, men tacka nej till jobb som trillar ner i knäet känns också rätt korkat. Försynen tog hand om det hela så att det försvann istället. Tack F, my precious. Med andra ord, löftet har krackelerat och nu känns det inte värt mödan längre. Good riddance. Jag vänder ansiktet mot södersolen istället och möter då Knyttet som återvänder hem från spanska städer med pepparkaksarmar och glitter i ögonen, samt en smärre armé av armband och halsband åt mig. Få saker gör mig så fånglad som smycken. Speciellt smycken som jag känner mig hemma i och som någon köpt för att pärlor eller länkar andats mitt namn när man passerat förbi. Jag blir som en liten unge. Det blir jag visserligen rent allmänt av presenter och paket. Synd då att min stundande födelsedag verkar avfolkas. Fast å andra sidan är det säkert lika bra. Ju mer tiden går, desto mindre viktigt känns det att folk ska fira och göra sig till. Jag fick mitt stora firande när jag fyllde trettio. Jag känner mig ganska tillfreds nu. Jag har skämts bort så det räcker. I år ser jag fram emot att gosa med hundarna, köpa mig något gott att äta, kanske en chablis och baka mig en liten tårta att avnjuta i solitär sockerlycka. 

För skämmer ingen annan bort mig kan jag alltid fixa det jobbet själv. Idag köpte jag till exempel en cykel. Kanske inte världens mest fantastiska grej, men just nu känns det synnerligen suveränt. En ny cykel, aldrig nött av någon annan bak. Aldrig framtrampad av någon tidigare. En oskuld redo att ta sig an världen och jag ska lotsa honom? Henne? Hm. Jag får återkomma när jag har ett namn till min nya kärlek.

Det var visst rasande länge sedan jag skrev. Egentligen har jag ingen lust att skriva nu heller, trots att orden vältrar inombords. Det känns inte som om jag kan hålla helt öppet och då stänger jag helt enkelt av. Inte riktigt rätt tillfälle att göra det egentligen, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna skriva utan censur och samtidigt hålla balansen utåt. Med censur knappast mer balanserat. Tröttsamt.

Det förvånar mig en aning att det inte är mer än just så, tröttsamt. Ljuspunkterna dansar för mina ögon och jag kan inte riktigt avgöra om det är på grund av ren energibrist som jag ser stjärnor eller om de faktiskt är där. Jag känner mig försiktigt lysande. Andetagen som bitvis har lagt sig som fetvadd i lungorna och sugit åt sig av min kraft börjar lossna. Egentligen vore det extremt intressant att göra ett FENO-test nu och se var värdena ligger, för jag undrar sannerligen om de är off the charts eller om det hela handlar om psykosomatiska symtom framkallade av stress.

Eftersom jag inte har en FENO-maskin till hands plockade jag istället fram PEF-mätaren mellan pip and sqeek och testblåste för första gången på väldigt länge. Värdet återigen uppe på 470-480 vilket det har varit sedan slutet av mellanstadiet någon gång. Kul det där hur mycket lungor utvecklas. Det vore intressant att veta hur mycket som ligger i ren teknik och vad som ligger i faktisk lungvolym, men det är hur som helst väldigt klart att något går åt rätt håll trots att bröstkorgen känns som ett muller av svartmalande stenar skavande mot varandra. Om jag nu bara kan skaka dimmorna av trötthet av mig och ge mig ut och jogga på regelbunden basis skulle förmodligen mycket vara vunnet. Det finns i varje fall tid. Det finns utrymme att tänka på annat än de sedvanliga kursmåstena även om en uppgift återstår. 

Mastern är inte minst avklarad för denna termin, slutseminariet gick utmärkt för mig. Jag har alldeles för lätt för sådant där. Jag har tränats hela livet att tänka tio steg framåt. Det är det som gör mig så förbannat trött, men när man inte vet när kroppen kommer klappa ihop nästa gång gäller det att ligga stegen före. Så det gör jag och handledarna är så nöjda, så nöjda. Det enda de kunde komma på att anmärka på var projektets arbetstitel. Jag som hade lagt ner min själ i den. Arbetstiteln liksom. Den gör ju allt. Kanske var det ett utslag av "Något negativt måste vi väl ändå säga". Jag vet inte. Annars kanske bara en vänlig fingervisning och ett råd. Jag var så slutkörd hela sjumilaseminariet igenom att jag mest gäspade och lyssnade med halvt öra på kommentarerna. Tog överraskande nog på mig gruppens redovisning med, för why not liksom? Jag kan prata till och med från botten av mina energidepåer. 

När lunchen kom gick jag ut och köpte pepparchoklad till alla under resonemanget "What I need, everybody needs." Det hjälpte till viss del. Kanske reformerade det också lite av den stämpel av lätt överlägsen bitch som jag misstänker att jag fått, inte helt utan förskyllan. Mitt tålamod att lyssna på oro och oförmåga att bara sparka igång och göra något är väldigt kort dessa dagar. Jag förstår känslorna, men jag blir rastlös och vansinnig när de mal på dag ut och dag in istället för att konkretiseras till något. Jag vill bara kliva in i deras kroppar och göra något av den oroliga energin de skvimpar över av. Slösa inte energi på onödigheter. Nu skrattar någon. Go ahead. 

Själv ska jag ta min oroliga energi och köpa en bok om C# och en om Ajax. Jag hoppas att jag hinner läsa i sommar och så jag kan få bättre koll på programmeringen. Skitsamma om det blir på egen hand. Det är ingen direkt ny önskan, bara en som länge inte var konkret nog att lyfta ut ur huvudet och göra något av. När den väl blev konkret fanns inte utrymmet för den, men nu finns den här och det gör oron med. Vad mer kan man önska? Faktiskt väldigt lite.

----

Fniss. Man vet att man är på god väg in i nerdhood när man blir pirrig av lycka av att beställa programmeringslitteratur. Sockerdricka i kroppen!

Dagen före presentation. Jag känner mig lika trasig av utmattning som ever, men jobbar på. Har fått sista recensionen av texten i skrivarkursen nu. De stryker medhårs och det är svårt att veta hur mycket som är uppriktigt menat och vad som är riktig beundran eller gillande. Det känns ok i varje fall och skrivlusten är kanske inte helt död, om än bloggdöd. Det senare mest för att jag har så mycket annat att göra samtidigt som jag anstränger mig för att inte babbla ur mig en massa förhoppningar i onödan. Det är bättre att jag pallar upp allt under mig och sitter i solitärt majestät och blickar ut över drömda kungariket från mitt berg av önskningar. De är glasklara nu i varje fall. Det var länge sedan jag visste så intensivt vad jag ville. Det måste vara ett steg i rätt riktigt, oavsett vad som sker.

Men nu, jobba, jobba! Eller kanske en promenad med trollen först. Efter några njutningsfulla sipp av kaffet förstås. 

Så läggs ännu en dag till skaran. Jag känner mig nedgången, grå, nästan svart. Jag borde vara glad, nöjd, ljus. Så uppfattar folk mig oftast har jag förstått. Den vanligaste kommentaren. "Du är så ljus". I min studentmössa, den där huvudbonaden som man måste skriva käcka saker i till varandra när plågan som kallas skola äntligen är över, refererade 90% av kommentarerna till ljus i någon form; "Fortsätt skina!"; "Du är som en sol!". Lustigt när jag ofta är en sådan pöl av mörker. Jag minns att jag tänkte detsamma då.

Men mörker aside, jag börjar äntligen komma ikapp mig själv. Har ägnat hela dagen åt att städa, tvätta, få undan runt omkring mig. Mer än välbehövligt sedan vardagsrummet vänts över ända för att fota bilderna till montaget. Den färdiga montagebilden finns förresten här med i lite större skala. Rent hem alltså, renbäddad säng, rent kök redo för morgondagens bak. Jag har ställt fram bullformarna, plockat fram mjöl, socker och kanel. Åtminstone det borde väl få mig på bättre humör? När andra super ner sig, svälter sig eller hetsäter för att de mår skit, då bakar jag. Den ultimata terapin är den ringlande doften av nygräddat. Äta det nybakade vill jag sällan, jag vill bara vila i känslan av att ha knådat en deg, få luta huvudet bakåt och insupa den trygga doften. 

Fast egentligen borde bara att vara klar med Digitala bilder borde få mig att jubla. Ett till hack till närmare the end. På onsdag slutseminarie i mastern. Tickticktick mot friheten. Kanske är det där skon klämmer? Det är så mycket som hänger i luften. Det är det alltid och det är tärande.

Fast mest har det nog att göra med det eviga slitet. När var jag ledig, gjorde något kul för min egen skull senast? När njöt jag utan att i bakhuvudet tänka på nästa steg i någon kurs som måste klaras av, nästa grej som måste prickas in i kalenderna och sedan prickas av? Eländigt. Jag fakturerade en tavla idag. Det borde vara glädje det, men det var mest bara ännu en sak som måste göras. Jag orkar inte mer. Jag är för trött. Ge mig en strimma ljus. Jag drunknar i grå måsten. 

Så där, inte för att jag egentligen borde arbetat så flitigt på den, men för att jag kan och inte direkt har något annat jag verkligen måste ta tag i - så här blev det.

För övrigt har jag varit duktig och plitat ihop en ny hemsida med och lite annat smått och gott. Skrivlusten dock lika död som innan. Kanske inte så död som oviljan att skriva medan nålarna sitter i. Det är som om jag skulle kunna få det att fungera om jag inte bryter magin, om jag inte uttalar vad det handlar om. Då kanske, kanske drömmen kan leva vidare. Tynger jag inte ner den med ord kan den kanske sväva hela vägen in i mål. 

Jag är bra! Jag vräkte ner mig på kontorsstolen och tryckte ansiktet mot skärmen med andetagen stinna av koffein och sen gjorde jag det! Ha! Montaget är nästan helt klart. Jag tror det skulle duga för ett VG som det är nu, men eftersom perfektionisten i mig kommer gnissla hela natten vet jag att jag kommer fixa de sista detaljerna med innan jag lämnar in. För stunden lik förbaskat HA HA HA! Snart är terminen till ända. Snart får jag vila.

Nej, jag orkar faktiskt inte skriva mer. Jag vet inte om jag ens vill skriva något förrän om en vecka. Till dess ska jag nämligen sitta som på nålar. Aouch and eeep.

Det är klart att jag inte kan sova när jag för en gång skull gå roch lägger mig i vettig tid. Vrider och vänder; går upp några varv; rafsar ner i sängen; krafsar täcke över mig; stirrar i taket; klöser frustrerar mot huden. Kastar av mig täcket. Läser ett tag. Går upp, packar morgondagens väska med material till seminariet. Går och lägger mig. Snurrar vanvettigt i sängen istället för att sova. Repeat repeat repeat.

Idag är jag så klart svintrött, men ändå ganska tillfreds. Det ska bli skönt att ta en biltur. Jag kommer vinna massor med nya kryss på det eftersom jag kan handla på vägen tillbaka, hundmat, hundschampon allt sådant där roligt som kostar skjortan och inte alls är till mig. Fast det är faktiskt skönt ändå att få hem det, se med blida ögon på sockertrollen som utan tvekan är det bästa i mitt liv. Mata dem med gottematen så svansarna vispar mot golvet och ögonen lyser. Det faktum att de alls får de hårda foderkulorna som krasar så beror på att Nooks tänder gärna vill bli belamrade med tandsten. Mekanisk nötning håller dem fräschare om än inte fräscha. Resten får jag sköta med tandskrapan. 

Och där ringer mobilen och säger att det är dags att bege sig mot villan för att lämna av hundarna så jag kan ta mig iväg tryggt förvissad om att de har sällskap genom dagen och får eventuell rastning om det skulle behövas. Snabbt i med sista kaffet och iväg.

Förhållandevis bra dag ändå skulle det visa sig. SketchUp-uppgiften lade sig slutligen till rätta på skärmen och spann. Plötsligt var den klar. Ännu en sak att kryssa från den digra listan således. Imorgon är det seminarie med mastersgruppen vilket innebär en tidig morgon. Det innebär också att dagen kommer bli enormt lång eftersom jag kommer vara igång från klockan sju istället för att ligga och dra mig i sängen halva dagen efter att hundarna har fått komma ut på sin morgontur.

Jag samlade dessutom ihop mig och ringde V-center som jag genom mastersprogrammet kan få mer inblick i än de flesta andra i det här läget, något jag definitivt tänker utnyttja. Imorgon ska jag maila uppgifter om vem jag är och vad jag gör till min kontaktperson där. Är jag riktigt jävla flitig kan jag säkert smacka upp en snabb presentationssida om mig själv och mina förmågor också, vilket nog vore bra. Jag gör alltid mina hemsidor om mig själv en aning löjliga, som om jag skulle vara någon sorts skämt. Och det är ju lite så jag ser mig själv, ur andras perspektiv i varje fall. Vem skulle ta mig på allvar liksom? Men det är väl dags att lämna den föreställningen bakom sig nu, växa upp och faktiskt bli något, eller någon, mer än bara jag. För jaget trivs jag med. Det är resten jag inte förstår mig på. Det där jag aldrig blir. 

Jag glömmer fortfarande att jag faktiskt har blivit mycket på kort tid - frisk, anställd, konstnär, fil. kand i medievetenskap. Det blir på något sätt alltid parenteser. Alltid huvudet bland molnen sökande efter nya mål. Jag borde lära mig att bottna lite i det jag redan har. Få lite tyngd och stadga i mig, på något vis. Fast det där med konstnär känns verkligen som ett skämt. Alltså, jag är som en liten krypande toddler utan referensramar. Alla andra har sina fixstjärnor på konsthimlen, rasar runt på event. Jag har varken tiden eller orken. Det har alltid varit så. Jag ägnar 90% av min tid åt att hålla kroppen i schack på olika vis. Den tid jag har kvar går åt till att få vardagen att komma samman. Sen måste man sova med. Det hinner jag knappt med. Så hur ska jag ha tid att hämta in inspiration, förkovra mig, allt det där som alla andra är stjärnor på? Jag har bara mig själv i allt det här. Konstnär är något jag känner mig alldeles för liten för. Å andra sidan tar sig andra epitetet som ett andra skinn oavsett om kostymen tycks passa eller ej. Jag fortsätter väl brottas med frågan om jag ens vill vara med på scenen. Men är jag inte med här, heller, var fan ska jag ta vägen då? Var sjutton hör jag hemma?

Det är kanske det sedvanliga problemet med mig. Jag letar frenetiskt efter något motiv när jag egentligen bara borde ta ett beslut och sedan vara det. Be the spoon, bend reality. Som med min montageuppgift, som jag nu kanske, kanske har beslutat slutmålet med. Det vore rasande bra. Ett till kryss i så fall, någonstans ska väl alla punkterna komma samman och visa mig var jag har varit på väg hela tiden? Hoppas jag...

Regnet fingrar blåkallt mot rutorna idag, knackar droppe för droppe mot glaset och påminner om att det finns mer än sol i världen. Det är skönt på sätt och vis, men i min bubbla av orkeslöshet blir jag till en hackande snökvinna när värmen inte rinner in över golven. Hemmet känns som bestruket av is. Fattar inte varför jag blivit så känslig. Att jag fryser om vintrarna när lägenheten är ett såll för vintervindar att läcka in genom är väl en sak, men nu är det ju sommar. Jag borde inte ha tår som isnupna kastanjetter klapprande mot varandra bara för att det är disigt en dag.

Kaffet får värma mig. Jag eldar på med insikten om att jag verkligen måste bli klar med SketchUp idag med. Tiden hastar. Jag sitter fast som i kvicksand. Verkligen dags att åla sig loss och fly in i solnedgången med väl förättat värv slutligen. Ok, alla uppdrag kan inte färdigställas på en dag, men om ett blir klart kanske resten börjar rulla igen. 

Nanook suckar mot min fot, andas lite värme mellan frostiga tårna. Min hjälte. Min lilla isbjörn.