Jag är stum, trött, utan ord. Hela sommaren utan ord. Det är plågsamt, men det finns ingen spänst, inget driv. Jag vill meddela mig med världen, men jag är tom, ett urrunnet skal som sprött ligger och skaver mot verkligheten som bara tycks hårdare och hårdare. Skiten kryper in i mig mer och mer och bedövningen breder ut sig. Det är som om jag blivit infekterad av tomhet. 

Fysiskt tycks jag läka nu, men inombords, jag vet inte. Någonstans långt bortifrån försöker jag fundera över nästa termin, om det är vettigt att trasa sönder dagarna med intensivstudier på 150% en gång till samtidigt som jag ska jobba och leta nytt, bättre arbete. Det känns inte helt intelligent. Det känns snarast ganska korkat. Men att hoppa över kurserna som jag så gärna vill läsa? Jag som ett barn med nya, skinande leksaker. Vill inte släppa. Jag vill ha alla de glänsande kunskaperna nu, på en gång. De ska sitta hårt fastnupna i mina händer. Ta dem ifrån mig och vad ska jag ta mig till med mig själv? Ta hand om mig? Verkligen ingen lust. Jag behöver något som slår mig till marken, hårt. Inget annat tycks kunna stoppa mig. 

Och kanske är jag där nu, för stressen har beslutat sig för att reda sig bo i min mage, ligger där hopkrupen och myser. Det är lugnt, stilla. Oroväckande stilla. Min ämnesomsättning som mest brukar kunna liknas vid en skenande vildhästjord idisslar nu helt lojt på ingenting och kroppen verkar inte förstå att det här faktiskt inte är bra i längden, den bara tussar vidare, lättare och lättare. Det är en otäckt förförisk känsla när den får grepp om en. Som att vandra på moln, urholkad, lätt som en fjäder, men skör, vass, knappast dunmjuk. Trots att jag känner hur det bryter ner mig kan jag inte slita mig loss. Jag är fast bland molnen. Världen är så långt borta.