Dagen gryr, men det ser inte jag för min ögon är igenmurade av höst. Ögonlocken fladdrar, men inget händer när mobilen ilsket studsar på den intilliggande byrån och skriker ut hur mycket morgon det är.

Det här är dagen då tandläkaren ska återbesökas. Jag hoppas att måsarna är där och skrattar åt mig och min plåga i tandläkarstolen idag med. Sist svävade deras hesa skrin in genom fönstret och nästan överröstade borren. Jag har en ständigt pågående kärleksaffär med måsfåglar och kunde låta mig flyta bort i vingslagen utanför istället för att fokusera på högfrekvent vrrrr:ande i min mun.

Idag är det tre hål som ska lagas, tror jag, sedan är jag fri igen. Tydligen nästan fåniga hål. Det kändes som om borren knappt snuddade vid mig det förra besöket. Ändå så svårt att slappna av, acceptera att ligga med munnen uppfläkt och hårt stirrande ljusöga ner i svalget. Det kväver. Jag svalde varannan sekund sist. Kände som om jag skulle drunkna i eget saliv. Idag oroar jag mig mer över slutnotan. Inte för att jag inte har råd, utan för att jag hade kunnat ha råd med så mycket trevligare saker än att salivsugas och få tänderna compositberikade. Jag oroar mig också över att hösten sitter i min hals och flåsar, täpper till näsan och får ögonen att tåras. Som en ständigt närvarande klump i bröstet, som en klåda mellan revbenen. Om jag hade svårt att andas sist, hur ska det då bli nu?

Två antihistamin och hårt hållna tummar. Kroppen, please. Funka för 50 ynka minuter, sen kan du plåga mig igen. 

Tröttheten ömt sammanslingrad med mig och sömnen borde tagit mig i hand för länge sedan och låtit leda mig mot sängen.

Det har varit dagen då Elinchrom anlände - imorgon ska jag undersöka instruktionsfilmerna som följde med närmare och se om inte ljuset kan falla bättre över min verklighet, åtminstone på bild. Imorgon är det också föreläsning med Palle. Skönt att komma igång och jag är riktigt intresserad av att se min handledare i denna roll. P förefaller mig oftast lite frånvarande i sin närvaro. Som om han hör till en annan värld, men kan tänka sig att göra gästspel här om ämnet som behandlas känns nog intressant, så om han håller i trådarna från start? Morgondagen får utvisa.

Har också börjat läsa boken om hur vi dör och är redan svartpirrigt förtjust. Hela kroppen ett gytter av framvällande, tjattrande entusiasm. Sällan har väl research känts så lockande. 

Och nu ropar täcket med dämpad stämma. I min fantasi. Det skulle varit ett sådant, med stämma och andetag att slutas in i. Nåväl. Den dagen. 

Ett underligt lugn bor i mig. Knappast helt oberörd, men blicken stadigt framåt och tankar som slutat släpa i bakvattnen slingrande kring det förgångna. Jag har inget kvar där att hämta och det känns som om stenarna jag klev på då sakta drunkar i en ny flod av känslor. Det är som om jag inte äger tyngd nu. Knyttet studerar mig från andra sidan köksbordet och kommenterar att jag tappat i vikt lite väl mycket sedan hon lämnade mig. Jag skrattar lite åt henne och replikerar "Look who's talking", och sedan går vi vidare och orden väver nya mönster bakom köksgardinen.

Hennes förgångna är ikapp igen och det står en glöd kring henne som förkunnar att hon är lycklig. Äntligen är min kropps spontana respons. Orden behövs inte, speciellt inte de som förkunnar att det finns strömmar under ytan som utan tvekan kommer bli förrädiska. Jag håller fast just de vränskande orden med tungan mot gommen för en stund och betraktar henne i tysthet. Sedan sväljer jag ner dem med en klunk kaffe. 

Hon frågar om hur mina dagar går och hur tankarna faller. Jag har inget svar, bara ett "Jag börjar bli balanserad igen. Jag hittar mig själv bakom bråten som var." och hon nickar och säger att det faktiskt känns så när hon ser på mig. Så då är det inte bara jag. Mitt flyt är tillbaka. Jag går på vatten utan att så mycket som sjunka ner till ankeln. Någonstans är det i varje fall den visionen jag vill bära med mig in i hösten. 

Den är för övrigt här nu, river med gammelmanshänder i buskar och snår. Man hör hur det krasar och knäpper. Nästan hur mögelsporerna viskar sig fram över marken med. Och hör man det inte känner man det, i hela kroppen. Snart kommer blodet börja flyta, både ut över lövens friska yta, och över mig. Jag hoppas att jag inte faller som dem till marken och trampas sönder av en framstövlande tillvaro. När regnen kommer vill jag fortfarande gå på vatten, knappt känna vätan mot min kropp. 

Broder Liten ringer och väcker den ömma (bokstavligt talat efter att ha hostat mig hes) systern klockan 3.30 och låter meddela att han har missat tåget till Arlanda, kan jag skjutsa honom? Hes väsning till svar: "Vi får väl lösa det." 

Man kan fråga sig varför jag är en sådan ängel? Förmodligen för att jag, om det varit jag, hade önskat att någon hade sagt samma sak. Nu hamnar ju jag sällan i den där sitsen, så återigen, why?

Men körning blev det, fram och åter till Arlanda. Hundarna med i bilen eftersom Vittra varit nere under isen en tid och stapplar fram som om hon plötsligen blivit svårartat giktbruten. Jag förstår ingenting, veterinären ännu mindre, och alla säger "Hon är gammal, det är dags" vilket gör mig ursinnig. För all del, hon är gammal, men hon åldras inte och börjar knastra i sitt gångmönster mer eller mindre över en natt. Något är galet, jag kan bara inte sätta fingret på vad. Tills vidare får hon smärtstillande och antiinflammatoriskt för att dämpa besvären. Blodprover visar inget, men sen när skulle Vittra gör det enkelt för mig? Inte heller borreliatest som skickas till far away lab återkommer med svar på gåtan. Skit. Jag oroar mig till konfetti inombords, men försöker att inte virvla upp för mycket av det. Det skulle bara göra mig dum och blind. Tills vidare avvaktar jag, medicinerar henne och söker efter symtom som kan ge mig ledtrådar att pussla ihop till ett svar. 

Vittra tyckte förmodligen att brors initiativ var rena guldgåvan för övrigt. Först väcktes hon av plättfrukost med insmusslad medicin i, och sedan en hel morgon ihoprullad i bilen, vaggandes av vägens ojämnheter och mattes trummande mot ratten. Mer perfekt kan det knappast bli. Nanook som minns ungdomens åksjuka led istället, och så upprätthålls balansen i världen. Mina egna små Ying- och Yangtroll. 

Idag kändes det följdaktligen som om någon hällt en låda grus i ögonen på mig, vilket givetvis var lysande eftersom jag hade möte med V-center inbokat direkt efter lunch - alltså tillfället då jag måste skina, och då menar jag inte med feberglansiga ögon och rödhettade kinder. 

På något sätt gick det bra, trots ofattbart lite förberedelse. Som om någon högre makt placerat ut små dominobrickor av sammanträffanden för mig att putta omkull i ström. Vad K, kontakt och projektansvarig på V-center, än sa visade det sig att jag hade en koppling till det.

"Åh, applikationen för att resa över rymdgators stråk, är den gjord med material från NASA? Verkligen? Så lustigt. Jag tror jag känner en av killarna som jobbat med att ta fram det projektet åt er då. Javisst, D. Se där. Vilken liten värld." 

"CMIV-bordet med virtuell överblick av kroppen är verkligen intressant. Jag var på en föreläsning och tog del av deras nya teknik som del i researchen till mitt eget projekt. Otroligt fascinerande."

"Du hade pratat med M och.... ? Åh, ja S förstås? Tänka sig. Det var de som kurerade eventet jag medverkade i med 'Mindblowing'. Vi sa väldigt löst att det vore kul att göra något igen framöver. Vilken slump att ni ska träffas och diskutera ett eventuellt samarbete."

Ni förstår? Det tog inte slut. Bara rullade på i en lång orm av fallande brickor, små detaljer som utan ansträngning tippade omkull och på plats. Så nu har jag en god kontakt, har lämnat av CV och hastigt ihopnsnickrade visitkort samt fått löfte om att jag kan ringa med frågor om det finns något V-center kan bistå med till projektet. Men det bästa av allt - om jag vill visa mina bilder från Mindblowing igen är V-center intresserade att göra dem till del i den gränsöverskridande utställning mellan vetenskap och konst som ska visas i samband med öppningen. Dessutom är det bra om jag kan hålla K uppdaterad kring hur mitt projekt utvecklas. Jag lovar således att sända mina processbilder också till henne vartefter de blir klara.

Det känns som det finns en god chans att mitt projekt kan få vara med på plats när portarna slås upp för allmän publik och det är ingen dålig fjäder i hatten för mig. Jag gillar verkligen centret, vad det står för och hur man arbetar och nog blir jag lycklig som en lärka om mitt projekt fick bo inom centrets väggar lagom till premiären. Förstå? I don't. Not really. Men det känns knappast som om terminen kunde fått en bättre start. 

För att fira kvittrar jag en vända med fadern som helt oprovocerat tycker att jag gott och väl kan investera i studioblixtar via företagskontot och vinna bättre möjligheter att dra in jobb dit. Det är... så där igen. Det bara rullar och åt helt rätt håll utan hang ups. Nu sitter jag med avtryckarfingret över beställningsknappen på Cyberphoto och dansar med tårna under skrivbordet. Varde ljus!

Eftersom det här tydligen är natten då himlen  ska falla sönder i ett regn av stjärnor snör jag på mig mina mormorskängor och kliver ogenerat ut i trädgården i trosor och linne. Natten andas frihet, ro och sval nattluft mot mina ben.

Jag står där och väntar i andakt, redo att fästa min önskan vid en stjärnas svans och låta den följa dess lopp ner till jorden. Och minuten senare sliter sig mycket riktigt en punkt loss från himlen och störtar mig till mötes. Min önskan har börjat sin färd mot att uppfyllas och jag suckar tyst upp mot de skimrande punkterna ovanför mitt huvud och tackar för att de finns. Någonstans inom mig vet jag redan att resan har anträtts. Det är som ett tingel i luften, som en rörelse i fjärran.

Det är på väg. 

Bröstkorgen känns som ett enda ömmande blåmärke. Jag himlar lite med ögonen åt att ödet vill visa mig från mina sämsta sidor allra först när nya bekantskaper kliver in i mitt liv. Igår var det astman som bara några hundra meter från dörren ömt slog en snara om min hals och började dra åt. Vanligtvis inget som mer än sinkar mig, göra mina tankar trögare och kroppen tyngre, men bandet virade sig vidare ner över kroppen och slöt mig snabbt i en dödskramning värdig en boaorm. Första halvan ignorerade jag bara känslan av att sjunka ner i syrefattig kvicksand, men sen var jag ohjälpligt fast och luften precis lika frånvarande i mina lungor. Bröstkorgen blev en dödsbur som sakta smet åt hårdare och hårdare. Himla kul. Slutligen var det lönlöst att låtsas att allt var normal. Dödsångest som tung dimma i kroppen, ögonen famlande efter fäste. Jävlahelvetesskit.

Jag fick kasta till den vid det laget ordentligt oroade J Nooks koppel i dörröppningen och kasta mig in efter mediciner som vid det laget hjälpte föga. Luftrören bara fortsatte vissla på sin trudelutt och låtsades som intet. Kramplösande? Who cares? Vi har inga bekymmer i världen vi bronker och alveoler. Visselvisselvissel.

En timme senare med parins mask som en alien omslutande ansiktet började kroppen sansa sig, men till och med idag känner jag av skiten och känner mig utsugen. All energi uppäten inifrån. Det gör mig vansinnig. Inte för att min svaghet kom i dagen så plötsligt, utan för att kroppen fortfarande faller så brutalt trots att jag gör vad jag kan för att hålla efter den. Det där med integritet är jag visserligen ett stort fan av, men jag vet bättre än att tro att jag ska få verka normal hur länge som helst i andra människors närvaro. Teatern kan bara pågå till en viss gräns, sen tar föreställningen abrupt slut. Och på något sätt är det ändå bättre att slöjorna rivs sönder snabbt och den ocharmiga verkligheten blottar sitt fula anlete."Hej och välkommen till As värld. Make yourself at home, men känn dig aldrig lugn." Ja, jag finner det lite underhållande och har måhända viss vana i att tvingas ner på knä i främlingars närvaro. 

Road av timingen således (och tacksam över Js coola approach till det hela), men verkligen inte lugn. Det här är det andra massiva anfallet på några dagar, jag som nyss kände mig i form, mådde bra. Någonstans under kroppens spontana fasta återkom min tonårskropp, kanske något mer samlad, men basically.

Jag fascineras av det där. Jag borde slitas enormt hårt med tanke på atopi och demonerna i bröstkorgen, men det är som om de bara är fripassagerare med mycket liten makt över farkosten de färdas i. Min kropp är i absurd form för närvarande. Hade den inte varit det hade jag inte kunna andas med muskelkraft i nästan två timmar. Därav ömheten idag. Träningsvärk helt enkelt. Det kostar på att pressa samman bröstkorgen för att tvinga ut luft. Att andas in är enkelt. Man bara släpper efter, slappnar av och vakuumet drar ner luften i lungorna igen. Kruxet är att få ut den gamla luften så att ny kan slippa ner. 

Hur som helst är jag förbannad på att formen inte håller demonerna i stillhet. Så efter att ha ömkat mig genom dagen i sängen kändes det lika bra att piska in lite respekt i lungorna. Ologiskt nog kändes stegen som ett sidenlent vatten över asfalten. Andetagen rytmiska och balanserade. Följdes vändan runt av en bris som lekte tafatt i nacken  och sen var jag tillbaka. Den sista kvarten präglades förvisso mest av vilja och mindre av dunlätta steg, men likväl. I win.

Dagarna går och det är ljus och det är mörker. Kontrasterna rider mig. Jag är förjävla trött. Överallt runt omkring skira toner, solslöjor och skratt, men här är det trolltrummors tunga rytmer som styr. Jag är djupt nere i underjorden.

Det låter eländigt, och nog skaver andetagen under bergen som vilar över mig, men i stort är det gott. Det är här jag hämtar min kraft. Det är här jag rider ut stormarna och låter rota mig. Det är i mörkret jag blir ljus, som en motreaktion; ungefär som djuphavsfiskarna med sina trollspröt med inneboende lyskraft. Vi är inte så vackra måhända, men det är ändå vi som förmår lysa upp där ingen annan skulle stå ut. Jag blir mig själv igen. Jag läker, även om det går långsamt och andetagen skaver i min mun. Jag vill andas glömda ord till det förgångna.