Mina hjärnceller börjar bli dåsiga och blå istället för pigga och grå. Den här tiden tär verkligen på mig. Som synes förmår jag knappt skriva och det jag ändå kladdar ner blir just kladdigt. Jag är mest en kletig sörja. Det finns ingen finess i kroppen alls och tankarna är avgjort lika vansinniga som håret efter höstpromenaderna. Underligt nog stör det mig inte speciellt att jag är så här, hopplös. Någonstans på vägen plockade jag upp insikten att det inte är hela världen om jag inte är lysande i varje liten stund. Innerst inne vill jag givetvis vara supernova hela dagen, men det kommer aldrig fungera. Ever. Jag kramar min glittrande sten av insikt hårt i handen och hasar vidare genom dagarna. Det lossnar. Snart kommer snön. Vita, fluffiga flingor av frid som singlar ner och frälser mig från ondo. Vansinneshopp i galopp över åkrarna med småtrollen yrandes runt fötterna och iskristaller i ögonfransarna som sakta smälter när man vänder ansiktet mot solen.

Jag längtar.

Idag är dagen då jag gjorde ett semiseriöst försök att ta livet av mig meddels häcktrimmer. Jag älskar när jag är så där medvetet dum i huvudet. 

Som vanligt sipprar hösten genom mina porer in i kroppen och förgiftar den med mögelsporer. Andetagen blåser ner i halsen och kommer aldrig upp igen. Varje steg som en blyklump ostadigt höjd över marken för att sedan hastigt dråsa ned på nytt. Det är ingen vidare styrsel på mig, men måsten är måsten och häcken har växt och frodats alldeles för länge. När snön kommer måste den ha smalnat av och tappat lite av den vikt som tynger den till marken nu, annars kommer den knäckas fullständigt och jag får stå där med skammen och medge att gröna fingrar har jag inga. Mina är snarare risigt bruna, precis som den övergivna häckens knotiga extremiteter som kryper fram längs med gräset. Sorgliga händer, döda fingrar.  

Så började försöken att rädda båda våras ansikten. Med armarna högt ovan huvudet och större delen av kroppen slukad av grenar och stickande kvistar strävade jag fram mot något mindre dött, mer levande och mycket prydligare. Någonstans halvvägs tänkte jag att det är jävligt dumt att göra sådant här när man är lullig av syrebrist, risken att sladden hamnar mellan trimmern och dess egentliga mål är ganska överhängande när den ringlar ner över häcken från andra sidan trädgården samtidigt som huvudet är upptaget med att putta varje slö tanke genom ett hav av kvävande bomull, men jäjä, det här ska göras.

När det montona arbetet och skrikandet från de sargade grenarna jag kapade av börjat vagga mig till stående halvslummer sa det plötsligt bzzzt och därefter blev det oroväckande tyst. Sladden hade gått till de sälla jaktmarkerna. Jag hakade lyckligtvis inte på, även om jag kände mig halvdöd vid det laget. En säkring tyckte däremot att det var dags att ta adjö av det grymma livet, så när jag kom in var sovrummet höljt i mörker och modemet för telefoni och bredband tillfälligt skendött. Avskuren från omvärlden och ingen att beklaga sig för. Det hade jag åtminstone varit om jag inte köpt ny mobil i dagarna efter att min "Gamle Svarten" gett upp andan. Helt odramatiskt började han rossla och hela displayen förvreds för en kort sekund i plågor. Därefter blev han blå och sen var han död.

Min nye vän har fått namnet Darko och är blanksvart och smidig. Han anlände med postpaket i tisdags och har inte lämnat min sida sedan dess. Det är fantastiskt skönt med en mobil som faktiskt fungerar och som går att prata i utan att vilja riva öronen av skallen efter ett tag. Likaså är det underbart med nyinvesteringarna på fotofronten. Det är en fröjd att låta kameran gå loss i ordentligt med ljus från softboxar. Inte för att jag har haft ork och tid att experimentera speciellt mycket, men det lilla som jag orkat med säger mig att hjärtat inom kort kommer dansa polska i bröstkorgen av lycka. Förbi är dagarna då jag fick dra in varenda halvtaskig lampa i rummet för att ens få hjälpligt ljus att fota i. Nu är det snäpp snäpp på två knappar och man kan bada i fotoner. See? I so own the light.