Jag är på resa i undrens tid. Någonstans klappar ett hysteriskt hjärta på väg mot något oväntat, men ovanligt bra. Bättre rent av. Hur i helsike?

På något sätt klarades hela veckan av med i stort sett varje liten punkt prydligt avbockad på utsatt tid. Det blev nya processbilder till mastersprojektet (de finns här) och intervjuerna klarades av liksom arbetsprovsutformning.

Det enda jag inte klarade av var studiebesöket till Museet för Glömska. Jag vaknade på morgonen med en hals som börjat dra sig samman i hot om fullt utblommad infektion och jag väste trött ett "Skit!" upp mot taket medan, jag med uselheten skriven i pannan, insåg att jag måste dra ner växlarna för att inte bli sjuk lagom till intervju två till storjobbet. Och så blev det också. Jag stannade hemma, borrade mig djupt ner under täcket och kände mig förjävlig som inte räckte till för en dag. Själva idén om att det skulle vara så illa är förstås urlöjlig. Jag har piskat livet ur mig veckorna som gått och jag har vacklat på randen till utmattning och förkylning hela tiden. Tacka fan för att det någonstans tar stopp. Ändå piper mitt inre ett "Värdelöst, latmask, res dig upp, gör det du ska! Vila får du göra i graven!" Klyschornas klyschor. En del av mig himlar med ögonen åt hysterin att jag ska räcka till för allt, en annan del skrapar med foten och tycker jag är ynklig som inte gör det. 

Ändå blev det precis som jag förutspått. Jag fick det andra jobbet - fallback-alternativet. Dock inte förrän jag resignerat och tänkt "Nehepp! Inte det inte." efter att såväl telefon som mail varit stilla och inaktiva en dag över tiden som besked utlovats, men det var väl bara för att hålla mig på tårna då. Värre då (eller helt outstanding egentligen) att också storjobbet håller mig kvar med avgjort intresse. Nu är vi två kandidater kvar efter intervju två och det är tydligt att det finns mer än ett svalt "Du funkar väl" med i gamet här. Jag har en avgjord känsla av att det är jag som är toppkandidaten. Jag vet att det är så här man bygger en karriär och det borde vara nog nu med att skjuta sig i foten vad gäller sådant där. Men jag vet inte. Är det så här jag vill nå till toppen egentligen? Jag är inte jätteförtjust i proceduren av att ha is i magen och avvakta utan att röja vad som rör sig under ytan, men vad gör man? Jag sökte toppjobbet utan att tänka så mycket på en framtid efter det att ansökan skickats. Jag hade inte väntat mig att det skulle bli så här. Jag var dessutom på första intervju till storjobbet före intervjun till det jobb som jag redan fått (gah, så komplicerat!). Är det inte ren artighet att stanna kvar proceduren ut om de inte fått nog av en?

Jobbigt att det ska vara så jobbigt att vara eftertraktad. Jag avskyr mig själv för att jag gnäller om något så överjävla bra, men seriöst, jag avskyr hela det utdragna förloppet och redo att sluta vänta och bara gå. Vidare. Ännu en gång. 

Onsdagen skenade inpå mycket snabbt och stod plötsligt och knackade på fönstren med mjölkigaste dimman som sällskap. Jag släpade mig ur sängen och ägnade förmiddag och tidig eftermiddag åt att febrilt försöka få rätt på de sista betygen och studieintygen, preppa referenser som skulle kunna få påringning och sålla bland olika utlåtanden kring mina arbetsinsatser. Jag har aldrig varit så välpreppad inför en intervju.

Jag surfade till och med omkring på diverse sidor med råd om vad man bör tänka på, vilka frågor som kan dyka upp och hur man absolut inte bör bete sig. Det mesta självklarheter, men det fick mig att tänka till några extra varv och satte mig i rätt mood. I sista stund, när jag så när började bli försenad klickade jag upp några arbetsprover och skrev ut och kastade in lite promotionmaterial och presentationstjafs från konstsidan i en mapp som jag tog med mig. Det var förmodligen ett smart drag.

Två timmar manglades jag sedan av rekryteringsbolagets representant och det kändes fullständigt avslappnat. Jag kunde svara på alla frågor, även insmugna test i intervjun som kanske varit menade att avslöja en ovärdig kandidat. Det fanns inga direkta tveksamheter och jag kunde dessutom peka ut bristerna som tjänsten dras med. Mot slutet fick jag känslan av att rekryteraren gjorde sitt bästa för att sälja in tjänsten till mig istället för att undersöka om jag var rätt person att anställa. 

Och ändå var jag inte nöjd precis som jag klev ut genom dörren från rekryteringsbyrån. Perfektionisten i mig kunde omdelbart identifiera några punkter där jag inte varit så skarp som jag borde varit. Jag kan bli vassare. Jag kan bättre, men känslan sjönk undan ganska snart och idag ringde telefonen med meddelandet att jag gått vidare. Femtio kandidater till första intervjun, tio som kallades dit och jag var en. Nu är det själva marknadsansvarig jag ska träffa för att intervjuas nästa gång. Förmodligen är vi inte fler än tre kandidater kvar, kanske fem. Hur som helst känns det bra, förutom att jag känner mig överjävligt stressad. Två arbetsprover med kasst, för att inte säga obefintligt, underlag. Det ska vara klart till torsdag. På söndag ska jag presentera nytt material till mastersprojektet, på måndag har jag ytterligare en intervju till en extratjänst som jag bör få om den andra tjänsten skulle falla igenom. Tisdagen är det studiebesök på Museet för Glömska och handledning och på fredag är det projektseminarie. Hur fan ska jag hinna? 

Usch, jag jag blir genomtrött bara jag tänker på det hela, men jag vet att det går att få ihop. Allt ordnar sig. Allt blir bra. Dessutom har jag ytterligare ett jobb att skicka ansökan till. Det verkar precis lika bra som det som jag nu gått igenom fas ett och två för. Det luktar lysande framtid här. Who would have guessed?

Några av de mest skumma dagar jag varit med om har passerat. Plötsligt rasar goodies över mig som aldrig förr. Först och främst tror jag mig ha hittat ingången jag letat efter till mitt mastersprojekt som undflytt mig alldeles för länge. Det måste in något nytt och jag har haft pusselbitarna, men ingen vision. Nu känns det som om jag kanske är på rätt spår. Det föll över mig när jag utmattad kommit hem efter min massiva arbetsdag i Barbieland, också känt som eventet BlogAwards. Jag har aldrig sett så många långbenta hyperblondiner i mitt liv och definitivt inte löpt gatlopp mellan så många kameror och poser någonsin.

Trots det lätt absurda i hela situationen blev helgen en succé. HP Team som varit min lilla lagun av arbete vid sidan av studierna har tydligen gått i graven, men ibland behöver de fortfarande oss levande reklampelare och då rings vi in. Så skedde alltså denna helg. Numer svarar vi tydligen direkt till marknadsansvarig istället för den tidigare teamledaren och lördagen innebar därför att arbeta under honom samt projektansvarig från HPs reklambyrå. Dessa två har därför cirklat runt oss fotfolk (jag och J, en ny bekantskap som tydligen är en riktig veteran i de här sammanhangen) och gnuggat sina händer förtjust över hur jävla bra allt fallit ut. Lätt extas har legat som ett skimmer i luften tillsammans med moln av hårspray och gälla fnitter. Det har riktigt osat rosa glitter om tillvaron.

Innan jag anlände på plats tidigt på lördagsmorgonen var jag synnerligen bekymrad över den extrema dresscode som hörde eventet till. "Cocktailklänning alt. proper byxdress eller kjol med snygg överdel". Jag tog tillfället i akt och dånade för en stund, för det har jag hört att societetsfolk ska göra. Seriöst liksom, rigga datorer och mecka i cocktailklänning?!

Det visade sig senare att det var helt ok att klä sig lite mindre formellt på dagen och sedan byta om till kvällens gala. Lite mindre galenskap, men bara lite. Jag packade mig blåmatt innan jag begav mig mot storstaden och hade svårartad ångest över att försöka se proper ut. Mitt default mode är "troll", no more, no less. Men jaja, que sera sera. På lördagen rann ångesten av rätt så snabbt när marknads-J (samtliga närvarande hade J-namn förvirrande nog) mötte upp och tog i hand medan han försökte komma fram till vem jag var. "Ah, du hör till VeckoRevyn? Anna? Nej...? Hm, då är du från designbyrån? Nej....men?"

Mitt inre kacklade ett triumferande skratt medan mitt yttre log svalt och jag presenterade mig som Anette, del i teamet för dagen. Sen bekymrade jag mig inte för mitt yttre mer. Åtminstone inte förrän den jävla galan närmade sig och jag insåg att jag skulle tvingas byta om till den där cocktailklänningen som jag släpat med mig. Min egen lilla svarta.

Förvandlingsnumret tog plats inne på en Subway-toalett. Mycket glamoröst. Jag vågade inte uppehålla den så länge att jag hann sminka mig med där inne, utan stolpade ut så snart kläderna kommit på kroppen och spatserade sedan åter till Café Opera där jag trängdes med en hel hord VeckoRevyare för att sminka om till kvällens event. Classy. Resultatet blev förvånansvärt bra. Man kunde nästan tro att jag har vana vid sådana här makeovers. Sadly I'm not, men jag gör en grym Barbie-imitation när jag är motiverad. Dessutom är jag tydligen en jävel på att antasta bloggkändisar. Jag känner förstås ingen skam eller oro över att tränga mig på eftersom jag inte har en susning om vilka de är. Jag bara stompar på och ler "Du vill vinna en dator. Jajjemen! Se här, låt mig berätta om HPs underbara värld...."o s v. Marknads-J kunde skatta sig lycklig att jag var där, och det han verkade också mycket nöjd när han lyckorusigt annonerade att han upplevt "en PR-människas våta dröm" under dagen och nu skulle bege sig till efterfesten. "Vi ses väl där?" (För att förtydliga, jag var ingens våta dröm. Det var faktumet att BlogAwards storvinnare intervjuades sittandes framför en HP-dator med filmkamerans närgångna öga starrbligandes in just i vår hörna som var drömmen.)

Mina stackars ben var fullständigt möra efter en dag på högklackat, så J och jag sågs inte på något eftermingel. Från halv nio på morgonen till tio på kvällen hade jag slirat runt i klapprande klackar. Det var avgjort dags att ta sig hem till väntande jobbansökningar, för finns inte teamet officiellt är det verkligen hög tid att jag börjar se mig om efter ny sysselsättning. Anlände hemma igen klockan tre på morgonen och rasade i säng, sov bort halva söndagen och försökte sedan få Bambi-benen jag ådragit mig under lördagen att lyda när jag vinglade bort till föräldravillan för att hämta hem hundarna. Därefter följde det sedvanliga återställandet av hemmet efter hastig flykt mot annan stad och sedan lite gullande med de som lämnats hemma på det. Därefter avrundades kvällen med intensivt hårslitande framför datorn för att färdigställa CV och ansökan till det där magnifika jobbet som ansökningstiden skulle gå ut till vid midnatt. Lite av ett Askunge-skimmer lade sig över söndagens sista timmar; bara ursinnigare, mer frustrerat och helt i avsaknad av möss med goda råd. Men jag knackade ihop de där raderna och lade upp ansökan på rekryteringsbolaget och kröp sedan utmattat i säng med tanken "Jag fick i alla fall in något" ekande i huvudet.

Igår ringde de och kallade till intervju. Si så där ett halvt dygn från att jag sökte jobbet. Nu på onsdag väntar sanningens stund. Och egentligen spelar det ingen roll om de gillar mig eller ej när jag är där. De kallade mig. Det är ett så högprofilerat jobb att det ilar i kroppen. Jag har redan vunnit. De såg mig. De vill veta mer. Jag har rasat runt resterande del av dagen och rafsat fram betyg och ringt in referenser. Jag är redo. Bring it. Men nu gästföreläsning med fransk curator på mastern och sen hysteriskt jobb för att få ihop nästa CMS-uppgift.

Kroppen viker. Det finns ingen stadga alls. Flera ras på några veckor och även om jag utåt sett kan verka samlad är jag i själva verket mer i rörelse nedåt än närvarande.

Det låter jävligt gnälligt och man kan tycka att jag skulle kunna fokusera på ljusglimtar och solglimmer mellan höstlöven. Dessvärre når inte speciellt mycket ner hit. Jag samlar ihop mig ibland och försöker komma vidare med ambitionerna, men kroppen är ett finskuret skelett i förmultning. Jag försöker se det som inspiration, en plattform att jobba ifrån och det finns korta stunder då jag känner mig entusiasmerad igen, men mestadels är det mörkt och kallt. Inte den där hopplösa kylan som betyder att de sista energireserverna snart runnit ut, bara... tröstlöst. 

Jag är trött. Trött intill ben och märg. Jag läser mina gamla journaler från universitetssjukhuset som research till vårens konstprojekt och ryser. Anteckningarna duggar tätt de första åren, ständigt återkommande besök på akuten. Jag känner ögonen krusas av insikten att jag minns de här besöken, stunder då jag mött läkare vid två års ålder. De är intetsade i kroppen, sitter ännu som runor inristade i vita benet. Jag känner dem bränna där inne och ögonen tåras. Det är inte det att jag är olycklig över sjukdom eller att jag sörjer att jag haft de där tiderna, men för henne. Jag sörjer för henne. Hon som var jag. Det går på något sätt inte in att det barnet hör samman med mig. Det finns en enorm distans mellan då och nu, ett gigantiskt hav av ogråtna tårar. Jag fattar inte att det kan vara så, för gråtit har jag. 

När dagarna mörknade för vad som nu känns som oändligt länge sedan sorterade jag igenom demonerna från barndomen, det var i varje fall vad jag trodde. Jag drog upp dem ur djupet, undersökte och kastade dem åter. Men de växer där nere. Det finns ingen kontroll. Tydligen äter de mig ännu, inifrån. Ofattbart.