Nedstigen till Nerdland på den sjunde dagen, eller vad det nu blir. Tiden flyter ihop mestadels. Jag försöker sträcka den tunn över alla framrusande dagar så att den ska räcka. Istället blir den transparent och allt går i vartannat, men nu är jag i varje fall här i Malmö och ska försöka bli en god, liten teknikidiot. Jag är faktiskt redan ganska förtjust över nerdiga fakta om SSD-diskar och nya Compact Flash-kort med abnorma lagringsmöjligheter och blixtsnabb dataöverföring. Det kliar i mitt inre att äga, ha, lägga giriga tassar på och njuta. 

Imorse var jag däremot långt från ivrigt kliande. Att stiga upp klockan fem var förvånansvärt enkelt, men mitt inre fastnade ändå någonstans i mellanländernas grå verklighet och satt fast där till efter lunch medan jag håglöst glodde under lugg på allt och alla. Det blev inte bättre av att jag insåg att jag glömt att blaska på mig både parfym och deo i morgonstressen. Jag kände mig som en säck stinkande, gamla ben på min tågstol på väg mot söder, omgiven av idel unga geek-boys.

Efter maten började jag vakna till liv så smått, bytte några fler ord med de nya kollegorna och samlade poäng när det avslöjades att jag är ett litet uppslagsverk när det gäller bläck- och skrivarteknik med duktig inside info från HP. Att jag dessutom har en dator med Intels monsterprocessor i7 i fick utbildningsavsvarig att dra flera långa suckar av avund. Givetvis. Sedan gick det inte riktigt att stoppa mig. Star Wars-plåster för mer nerd-poäng och förmågan att recitera bostavskombinationer och deras betydelse gav mig guldstjärna, eller i varje fall någon sorts stämpel i pannan av "She's OK". Själv orkar jag inte bry mig så mycket. Jag gillar företagets grundsyn, entusiasmen och möjligheten att skaffa tillbehör till datorn till personalpris (jag räknar hårt med att vi har rabatter). Att jag är den enda tjejen och äldst känns bara som det brukar vara. Anette leker aldrig med lika barn. 

Det andra jobbet finns också kvar på bordet på något sätt. Intresset i varje fall, om de inte bara leker med mig och låter mig glida med för att tortera mig. Tjänsten skulle passa mig ypperligt och jag är ganska övertygad om att de kommer få svårt att matcha någon annan till platsen lika bra, men håjaja, kanske vill de ändå ha något annat. Egentligen handlar det nog mest om att de både vill ha kakan och äta den, och det vill jag med. Så jag kvarstår som intressent. Får jag inte tjänsten finns det ytterligare ett hål i bolaget som de knappast kommer kunna fylla med en ensam persons kompetens och se, vem passar där med? Den evigt föränderliga Anette förstås - multikompitensens drottning. Jag öppnade för säkerhets skull dörren för att kunna frilansa mot bolaget, vilket skulle ge dem optimal möjlighet att testa mig utan att behöva ställa en heltidstjänst till förfogande och det skulle dessutom innebära att jag kan jobba på två fronter som jag trivs med och förmodligen också slutföra examen innan jag kastar mig vidare i livet. More cookies for me.

Och nu värker kroppen av att sitta hukad över skärmen på ett litet klaffbord inne på mitt ytterst minimala hotellrum, som jag får ha helt för mig själv medan de andra arma krakarna måste dela. Ännu en fördel för flickan som vågar sin in i Nerdland. Man föses inte ihop med flocken, man särskiljs och får special treatment. Jag klagar inte. 

Dagen har flåsat mig i ansiktet och allmänt varit till kärleksfullt besvär. Jag har försökt skjuta bort, låtsas som inget, men det faktum att två jobb hänger i luften just nu försvinner inte för den skull. Istället pressas insikten närmare varje sekund som klockan tickar mot måndag. Det känns ungefär som att ha en närhetsträngtande Nanook i knät med nosen pressad mot näsan och hetandetagen vispandes över kinderna medan hela kroppen ormar sig av lycka - angenämnt men påträngande. 

Imorgon är det alltså dags för sanningens stund då jag kanske får ett rakt svar om det är just mig de vill ha till tjänsten som copywriter/grafiker. I så fall måste jag verkligen väga fördelarna med att jobba i Nerdland, förmodligen enbart med ett gäng grabbiga geeks (vilket troligen passar mig utmärkt) för en medioker lön med tillägget "roliga personalrabatter" mot perksen i det smarta karriärssteget mot det högprofilerade jobbet som dras med den likaledes höga lönen och en chef som verkar kunna bli något av en utmaning med tvära kast och en förmåga att riva upp beslut under fötterna på folk.

I just don't know. Men det löser sig väl. Jag hoppas att magkänslan höjer sin späda stämma imorgon och gör sig hörd över alla de resonabla argumenten, för jag vet verkligen inte om jag tror på min hjärnas kapacitet att ta vettiga beslut. Logiken brukar fela mig. Det är instinkten som är min vän.