Glider ner i sängen i sällskap med en kopp kanelte och två hårda mackor med brännvinsost som kryddats med pepparkakskryddor och känner lyckan bita mig i tårna. Världen är snöskrudad och julens afton har varit ljuvlig med god mat och familjen i bästa stämning. Julklapparna har varit tillbakahållna, inget överdåd, och det är skönt. Vi behöver inte bevisa med prislappar hur mycket vi betyder för varandra. Sådant gör mig tacksam.

Kvällen har således förgyllts av klappar som valts mer med omsorg än med stinn plånbok och jag har aldrig varit mer nöjd. Ett underbart vackert halsband, tofflor som knyts en bit upp på benet, En Doris Lessing-bok, en Pratchett-pocket, en potatisskalare (på begäran eftersom min gått sönder) och skratt som slingrar gyllengult över bordet och de klirrande glasen. Föräldrarna, syster och sambo med vitt och rött att skåla i medan jag och bror gottat oss med julöl. Syskonbarnen klingar sina mustglas och hundarna trasslar runt fötterna under bordet i rufsig yra med rosetter knutna runt halsen - en sådan där sak jag egentligen inte förespråkar, men ibland är det roligt att bryta mönstren och allas leenden och utrop om hur fina de är får trollen att kråma förtjust och strutta runt som på catwalk. Nog kan man få vara fånig ibland, både matte och hundar.

Annars inte mycket nytt. Jag tog en promenad upp till grannarna för att tacka för hjälpen att kidnappa ett skelett över julen. Benjamin, som han heter, hör till min gamla högstadieskola där grannen jobbar. Han står nu ute i vardagsrummet med egen tomteluva och juleskägg och filosoferar väl över döden. Tanken är att han ska skänka mig lite inspiration till mastersprojektet som mest bara sågas från högre ort. Det är som alltid. Allt är skit när man ska försöka vara kreativ. "Du behöver ge dig själv en rejäl smäll på käften", som min vänlige handledare uttryckte det. Han vill verkligen vara vänlig, han är bara inte så himla bra på det där med finkänslighet alla gånger. Det gör inte mig något. Jag föredrar att stampas ner i marken så jag har en riktigt lågpunkt att resa mig ifrån, men just nu är jag jävlar i det trött. Att rafsa fram ett nytt jobb har tagit enormt mycket och sen att komma in i nya arbetsrutiner på det, men jag har börjat trivas och återigen inse att jag är bra på sådant här. Det handlar egentligen mest om att bry sig och det är något jag alltid har varit bra på.

Så mycket mer har jag inte att meddela världen. Sängen är varm, tröttheten som en viskning i kroppen. Det är dags att låta julaftonen somna bort. Imorgon väntar besök från T och ännu lite presenter. Inget avancerat, mest bara en stund av att umgås och skratta åt allt som varit och som är. Jag ser fram emot det. 

Jag skriver inte mycket nu för tiden. Det är inte för att orden sviker mig eller för att livet känns för grått för att fästa ner svart mot vitt. Det handlar snarare om att tiden inte räcker till för att hålla orden fast mot gommen med tungan där de kan vägas och och smakas innan de lirkas ut ur kroppen. Jag är tillfreds med att bara vara utan att famla efter att synliggöra mig och livet som jag lever. Ibland händer det att någon händelse dröjer sig kvar och vill hitta ord att beskrivas med, men de blir oftast tuggade och idisslade allt för länge för att de ska kännas angelägna att spotta ur sig sen och visa upp. Bara sörja kvar av det som var vackra marker i silverskimmer under hundpromenaden eller föräldrarnas skrattframkallande kommentarer kring matbordet.

Jag äter allt oftare hos dem nu. De bjuder in mig efter jobbet och jag har inget emot att stanna. Jag tror att det både har att göra med att de bekymrar sig över att jag jobbar så gott som jämt och de vet hur sliten jag en gång var, men också för att pappas testresultat återigen pekar åt fel håll. Jag pratar inte om det med någon. Lyfter inte upp odjuret till ytan där det syns och märks. Det är onödigt. Vi har gott om jävla monster i den här familjen. De märks ändå. Vi behöver inte hjälpa dem ta över blickfånget och styra om livet till något framtassat oroligt. Pappa vet var jag finns och jag hoppas att han orkar prata med mig om det behövs. Mig eller någon annan. Han är i varje fall långt ifrån ensam.

Knyttets far som introducerades för ett antal år sedan med milt våld har nu kommit att stå pappa riktigt nära till exempel. Att de skulle gå igenom samma sak nästan samtidigt är verkligen underligt. Som om ödet omsorgsfullt stenlagt en gemensam liten sträcka för dem att vandra hand i hand, eller snarare golfvagn mor golfvagn, för det är så man rullar med sig bördorna genom vardagen som man i dessa kretsar, nedstuckna mellan driver och putter.

Nåväl, jag lever, har hälsan - mer eller mindre - och är på väg mot jobbet igen. En kort dag idag om jag har tur, vilket innebär projektarbete då jag kommit hem. Jag ser fram emot det och det känns skönt. Det var länge sedan bilderna inom mig lockade.