Jag kastas mellan ytterligheterna. P och jag känns förhållandevis synkade, vilket är skönt. Han vet så klart att jag balanserar på yttersta randen i hela min jävla process, så kanske är han försiktig och skräder orden. Jag vågar inte riktigt tro att jag slutligen sprängt den där hinnan av kontroll som alltid håller mig fast i början av en process. Jag driver mig själv till vansinne med mitt petande, mitt ytlighetsfixerande. Det är så... äckligt. Så ointressant, och jag vet, vet, vet det. Men ändå måste jag alltid börja där och leta mig inåt.

Den här gången har jag brutit mig loss från det rent digitala och börjat bygga mina masker och ansikten - skulpturer i blandmaterial där det skira och fastlåsta står i fokus. Att fånga de två ytterligheterna tillsammans är för mig essensen. Att lösas upp men vara närvarande. Det är tusen saker som ska ringas in och lyftas fram. Jag har ingen aning om jag kommer lyckas, men det känns viktigt att våga utmana sig förbi det jag vet hur man kan göra till där jag ännu aldrig varit. Om inte för andra att uppleva, så för mig att utforska. För att själv komma loss mer. Alltid envist i kamp med tillvaron. 

Så också idag. Kom hem från dagens ärenderunda och såg fram emot att koppla av. Istället rungande slag i ansiktet levererat via brev och jag blir så förbannat trött. Kan jag någon gång bara få vara lycklig och fokuserad? Måste jag alltid brytas upp i tusentals skärvor och oro och ovisshet? Övervägde att ringa föräldrarna på semester för att bena ut lite, men hejdade mig. Det är deras tid. De behöver den. Mina bekymmer ska inte gnaga sig in till dem där de befinner sig nu, med vardagen långt bakom sig och förhoppningsvis en sol som leker tafatt mellan paraplyer. 

Jag sköt det ifrån mig, med tårna spretande och äcklad min. Satte istället igång och plockade med processbilderna till projektet. Lade några till fotosidan, några till andra gallerier. Flydde in i projektets vindlingar och lät mig själv andas där. Lustigt hur det som nästan kvävde mig nu blir min fristad.

Efter mötet med P kände jag mig som alltid tveksam. Jag vet att det är en tunn linje jag balanserar på, och han vet det med. Det grimaseras, tittas genom fingrar, dras i hår. Vi är sinnebilden av ångesten i det fria skapandet. Fungerar det här? Hur kan man läsa bilderna språkligt? Vad betyder den linjen? Ska det abstraheras mer? Vad vill jag? Vad fångar jag? Var är jag på väg? 

Jag kommer därifrån med glasartad blick och snubblande steg, lika mycket för att hela skapandeprocessen skakas om som för att kroppen är en gyllene våg av adrenalin som håller på att brytas till följd av ständigt närvarande andlöshet. Hjärtat skenar, läppen bits blodig. P får skjuts till stationen. Vi talas om My Little Ponies, små färgglada hjältar vid regnbågens slut. En gång för mig räddningen i fjärran då glitter och plastiga manar vad det som hägrade efter akutbesöken med enorma sprutor med medicin som måste injiceras ml för ml under evighetslångt sekundtickande. En skruvad väg ledde oss in på samtalsämnet och en snömoddig väg tog mig ifrån det sedan bildörren stängts med ett "Ciao!" från andra sidan. Tveksamheten lämnade däremot inte bilen. Den färdades med mig hem och har sedan gårdagen klängt sig fast vid min rygg som ett sällsynt tungt och mörksinnat barn. 

Jag valde som sagt att inte låtsas om min fripassagerare tillslut utan postade bilderna av maskerna på fotosidan och efter någon minut damp det ner en kommentarer. Den första naglar fast intentionen med bilden så precist att jag nästan tappade andan. Det bara var där, otvetydligt och starkt i några rader och jag fick äntligen en känsla av att jag är på spåret. Det rätta spåret. Sedan anlände nästa kommentar. Från Henrik Schyffert. Jag tänkte genast att det måste vara en annan H.S. än den man sett i Manegen och på scener runt om landet, men icke. Det känns... skumt. Men bra. Kommentaren lyder "Dåligt namn och jag fattar inte vad det är. Men jag tycker bilden är fantastisk. Bravo." Och med dessa två utomståendes ord lyfte hela kvällen. Det finns något där. 

Livet är blåstunget och kallt överallt. Jag lever i ett stadie av konstant efterchock där en ishinna blommar ut över ögonen och gör allting suddigt. Jag fryser, huttrar, håller om mig själv eftersom ingen annan finns här som kan göra det åt mig. Och även om det funnits hade jag förmodligen inte riktigt orkat med närheten. Kroppen är en tunn isskorpa som kan gå sönder vid minsta beröring. Jag orkar inte.

Ändå är jag lycksalig med skirt sinne. Älskar hemmet som lyser varmt av tända ljus och slingrande dofter i det annars dova mörkret. Trädgården som ligger begravd i mjukaste snötäcke slumrar som ett glimmer utanför fönstren och döljer dåligt samvete över gräsmattor som inte riktigt hann klippas innan kölden kom. Nu ligger alla tilltrasslade tankar och okrattade löv och sover och ingen bryr som om hur risigt det ser ut. Det är rent och vackert överallt och även om tröttheten är massiv hinns jobbet med, vardagen står inte och stampar otåligt i farstun, den ligger på plats i skåpen, diskmaskin och på hyllor. Något så när i varje fall. Allt är som det ska vara. 

Och vi har kanske eventuella hittat lokalen till utställningen för examen. Tack och lov. Jag har inte stor möjlighet att assistera i sökandet eftersom det tycks angeläget att vi ska ställa ut i Norrköping. I grannstaden har jag ingen koll, vet inget om lokaler, obskyra eller andra, så jag mest stressar på, jagar efter de andra att det måste tas tag i på något sätt. Ska vi ställa ut tillsammans? Ska vi jobba separat? Jag förutspår att det blir krig över utrymmena i lokalen som nu tycks bli vår räddning i elfte timman och jag hoppas att jag inte krackelerar under trycket.

För att inte tänka för mycket på detta fokuserar jag på det egna projektet och dess framskridande. Den är ändå ganska akut nu och det talas ännu om smockor jag borde ge mig själv för att komma igenom, nå fram. Hitta det angelägna. Eller jag vet inte. Jag är trött, jag fryser, men jag arbetar sammanbitet på. Igår var det maskverstaden som stod i centrum och jag är nöjd med resultaten. Om P låter sig blidkas återstår att se på torsdag. Då är det ny grillning. Kanske smälter min iskropp till förtvivlans tårar där i skärselden som våra möten brukar resultera i. Inte för att jag klagar. Konst ska göra ont. Det ska inte vara enkelt och självklart. Om man inte blöder lite räknas det inte. Inbillar jag mig i varje fall. 

Nu iväg och handla nytt material. 

I sängen med mitt kaffe och laptopen Guy som nu har begåvats med en kylenhet så att han inte ska överhettas i mitt sällskap. Vi kan spinna vidare på den tråden, men jag tror det räcker så. Er fantasi lär överträffa min förmåga att bolla runt orden till dess jag framstår som något magiskt, sizzlin' wonder. Have fun with that. 

Under tiden vickar jag förstrött på tårna under täcket och tänker på hur förtjust jag tillfälligtvis känner mig. En dag av bekräftelse, en 100% tolkning av en gammal bild, småtroll som öar av dunmjuka andetag runt mig och en snövit trädgård sänkt i dvala utanför fönstren. Det känns bra nu. Jag är ledig i flera dagar och kan fokusera på att komma ikapp min vardag, vila ut, arbeta vidare med konstprojektet som någonstans börjat pirra och darra igen av livsvilja. Ett tag kändes det dött men forcerat till liv av omständigheter. Jag var otroligt trött på alltihop och började misströsta fullständigt. Det där med att låta sig dras med av andras visioner av min förmåga att skapa och kreera kändes idiotiskt och värdelösheten hängde som en tung mantel över kroppen. Sen tog jag nya tag, tvingade mig att sluta våpa mig och gnälla och fatta att läget inte är så jävla trist hur man än vrider på det. Jag har kommit långt fastän det känns som om jag mest står och stampar. Det slog mig häromdagen att det är rätt sjukt att jag har gått från förra projektet av stilla, digitaliserad konst som då var helt nytt till ett läge av att "det kan jag" och därmed måste tvinga mig vidare mot nya utmaningar. Inte riktigt mina ord, det är handledarna som jagar mig med blåslampa och tvingar mig att inte stanna kvar i säkra spår. Som en lydig liten apa svingar jag mig ut i intet och hoppas innerligt att lianen håller. Jag vet liksom inte riktigt vad fan jag håller på med, men jag vet att de tror att det är här jag måste vara för att utvecklas  - någonstans mitt i intet utan en jävla aning om hur man landar eller håller för ett eventuellt fritt fall. Men det ordnar sig. Jag har apans trettio liv. 

Och skulle det inte hålla har jag kommit på att jag kan trösta mig med att jag slets in i det här oförberedd och mitt i ett pågående program. Jag har inte preppat och tänkt. Det har varit djungelvrål och dödsföraktande språng från första början. Om jag inte lyckas ta mig i mål till en mastersexamen på rekordtid är det inget nederlag precis. Det är bara mänskligt. Fast jag tror jag klarar det. Jag tror det håller. Om det blir bra och jag kan stå där med huvudet hållet högt är en annan sak, men ett godkänt stämplat i pannan bör inte vara en omöjlighet härifrån. Jag skulle kanske redan nu kunna låtsas att jag gjort ett gott jobb. Givetvis inte för mig själv, och det är därför jag jagar vidare. 

På tal om något helt annat börjar jag trivas bra på jobbet, trots att en del kunder kan driva mig till vansinne och trots att jag är äldsta hönset på plats. Det är ett skönt ställe att gå till, fjanta loss när man känner för det samtidigt som viss utveckling pågår i bakgrunden. Och bäst av allt, det är jobbet som stannar på arbetsplatsen. Ingen hets att ta med sig något hem och arbeta vidare på. När dörren stängs är dagen slut. Gudarna ska veta att jag har nog att tänka på utan arbetsuppdrag som andas i nacken. Ibland undrar jag om jag är helt dum i huvudet som funderar på att ge mig in på områden inom kommunikation framöver - de där som innebär en ständig närvaro i bakhuvudet, alltid försöken att knyta samman trådarna bakom ryggen medan livet spinner på framför ögonen. Kommer det bli för trassligt tillslut? Är det fel väg? En som bara kommer fälla mig till marken i ett moln av damm och en härva av röda trådar utan mål? Time will tell I guess. Just nu känner jag mig mest ivrig inför att det inte längre känns som ett ouppnåeligt mål.