Gårdagen försvinner i ett gråttöcken. Utmattad trasa går på slutpresentation och håller näsan över vattenytan. Försöker skaka loss kroppen ur tungsinnet genom allehanda clownkonster. Står på händer i pauserna (ja, bokstavligen) och låter alla murar falla. Det där med att hålla sig in check är inte min grej egentligen. Jag har kämpat till mig lite grace och känsla för etikett, men innerst inne är jag fortfarande samma ystra treåring med vitblonda testar som flirtar upp främligar för att få godis (detta skedde på en Tysklandsresa, i Hamburg och jag inte missminner mig). Men det var då. Idag (eller igår förstås) hade allt av hud skavts bort från känslorna. De låg där darrande på ytan och inväntade nästa omgång. Så slutligen, när misshandeln sträckt sig ytterligare en dag sa det snapsnap inombords och handledarP fick ett argt meddelande tillsänt sig efter förfrågan om mående efter dagen och en ursäkt för pressen. Omtänksamt från hans sida. Från min sida verbal abuse, men rättvis sådan. Jag är ingen randomly bitchy bitch, men bitbivis bitch likväl. Och just nu är jag så in i helvete arg under huden. Arg och trött och ledsen överallt.

Nej, det var lögn. Det finns en pool av lugn längst in. Där glittrar ett odefinierbart ljus och ett litet skratt hänger i luften. Innerst inne är jag alltid lycklig nu för tiden. Det är svårt att påminna sig det ibland, men stannar jag till och lyssnar hör och ser jag ljusspelet i fjärran.