Bråkar med animation och en kropp som lider av sviter efter ett synnerligen oplanerat akutbesök under förra helgens natt mot söndagen. Magen vände ut och in på sig efter att jag ätit något olämpligt och plötsligt blödde jag ur hals och näsa samtidigt som hela ansiktet svullnade upp och bröt ut i eksem. Kort därpå följde näsan efter ansiktet och fördubblades i storlek samtidigt som den slöt sig med ett väsande och sen började svalget haka på eftersom det väl kände av grupptrycket. Ungefär där någonstans ringde SOS Alarm för att höra hur det var med mig. De hade fallit till föga för min mor som gråtfärdigt ringt 112 och bedjat dem att kontrollera om hennes dotter verkligen inte var döende. SOS-damen pratade med mig i några minuter och meddelade sedan att det enda rätta var att ordinera akutvård och hon skulle därmed omedelbart skicka ambulans till min adress. Det framkallade ett kvävt skratt från mig innan jag kunde svara att jag skulle kunna ta mig in till sjukhuset för egen maskin. Eftersom jag faktiskt kände att det var rätt allvarligt hade jag redan ringt in en chaufför om worst came to worst, och det gjorde det alltså.

Fem timmar senare var jag hemma igen efter att kroppen betett sig synnerligen underligt på alla möjliga sätt och en vecka senare känner jag forfarande av sviterna. Jag är framför allt helt dränerad på kraft och sover mer än hälften av dygnen som passerar. Går och lägger mig två till tre gånger per dag och formligen försvinner från världen. På det sover jag ca 12 h/natt, men känner mig slutkörd ändå. Det är oerhört frustrerande. Jag sparkar på mig för att ändå arbeta genom den sirap som dagarna förvandlats till. Till och från svallar kroppen av feber och däremellan får jag märkliga allergiska reaktioner av att mer eller mindre titta på saker. Synnerligen vältimat så här två veckor innan utställning. Känner ingen ångest alls. Allt är kvitter och solsken. 

Nåja, det kunde vara värre. Det kan alltid vara värre. Och når man en dag dit finns det alltid choklad.

Magsjukt genomtrött med ett snett leende över läpparna. Gårdagen innebar hängande av foto på Linds Café med gruppen fotokompisar i Linköping med omnejd (aka F I L M) vilket visat sig vara trivsamma små tillställngar där jag kan dra nytta av att jag snart har en konstärlig gestaltning stämplat i pannan med ett "ok" efter. Det förvånar mig visserligen lite att folk som är så intresserade av komposition i bild har så lite intresse av presentation på vägg. Min späda röst har höjts ett flertal gånger under mötena för att avstyra divserse underliga hängningar med ett urskuldande "Eh, alltså, det här med presentation av verk är ju det hela min studietid går ut på just nu..." och sen blir det som jag säger och allt är frid och fröjd. Jag hoppas att jag inte anses som allt för bossig. Så här långt tenderar folk att tro att jag är någon sorts gammal räv i det här fotosällskapet som nu gör en glorifierad comeback. Inget kunde vara längre från sanningen och de andra fotograferna är betydligt skickligare än jag med sina kameror, men jag har öga för presentation. Åtminstone det. Jag är ganska lätt att engagera med när jag väl vill se något lyfta, så jag drar divserse strån till stacken där det behövs. Egentligen är jag gemytligheten själv. Och så vet jag en massa om konstiga material att trycka på och om utskriftstekniker och softproof. Lite sånt där. Bra att ha. Och det kan säkert urskulda att jag tekniskt sett är en rätt usel fotograf. Men tanken är att jag ska inspireras och lära nytt genom det här. Inte bara fega runt utan att synas eller märkas. Det måste bli slut på fegandet. 

Egentligen skulle jag vilja skriva mer om utställning som komma skall, om hemsidesnickrande till gruppen och de ändlösa konversationerna kring presentationsmaterial, affischer och foldrar, men jag är genomtrött efter en dag av illamående och konstrande mage. Så det stannar här. Tar stopp och slut. En annan dag. Om tiden räcker, om orken finns. Det är så mycket som händer. 

Det slår in i kroppen att utställningen som förhoppningsvis ska gå i lås, ge mig min examen och sätta punkt för min tid som CSN-parasit, snart är här. Väldigt snart. Om jag fixar det har jag tagit min mastersexamen på rekordtid.

Jag förväntar mig inte någon jättesuccé som förra gången. Då blev jag på något sätt the golden child i eventet med en massa strålkastare på mina verk. Den här gången - jag vet inte. Jag känner mig tillfreds med att Ps föga inlindade ord inte fått mig att gå och köra huvudet genom väggen, sätta mig i ett hörn som truligt barn och vägra vara med. Jag är kort sagt blivit en jävel på att ta kritik. Jag tycker inte om det, långt ifrån even, men jag är medveten om att den utvecklar mig. De andra i mastersgruppen förkunnar med darr på stämman att de aldrig skulle kunna ha Palle som handledare. Han är Den Fruktade. Den som alla undrar ska vara med på projektpresentationerna och som orsakar kollektiva suckar av lättnad när det förkunnas att han inte är på plats.

Jag skrattar mest åt honom. När jag inte gråter. Ja, faktiskt gråter. Det ska mycket till för att penetrera mitt pansar, men ibland nöter trötthet och never ending avsaknad av minsta positiva ord ner även mig. Jag är inte stolt över det. Precis. Men livet är som det är. Speciellt det blåstungna livet där blodsmak härskar.

Förra kursen var skärseld. Mastern har på många sätt varit så mycket värre, för jag har aldrig haft tid att stanna upp, utvärdera, planera och jag var idiot nog att välja ett ämne som ligger mig nära. Så det har varit flygande start och hoppas på att landa på fötterna från första början. Jag trodde nog att det skulle gå i lås, men tröstade mig med att jag verkligen inte haft optimala förutsättningar om det inte skulle göra det. Nu, fyra veckor kvar, vet jag fortfarande inte var det landar, men det känns hoppfullt, möjligt. Så länge man inte bryter ner allt som måste fungera och tittar närare på det. Då inser man så klart att det är en fullständig omöjlighet att få ihop det här. Det kan fan inte gå. Man kan framför allt inte bara ta en master på drygt ett års tid i ett område som man aldrig tidigare arbetat praktiskt med. Det är vansinne. Så klart. Men jag stannar inte. Bara flyger, hoppas på att landa på något mjukt. My ass perhaps? P är i alla fall med nu, äntligen en ljusning i rösten under sista handledningstiden och en glimt av entusiasm i ögonen.

Så här ligger jag, sammanfattar veckor av tystnad när jag borde sova, för att... jag helt enkelt inte kan få ro. Allt är fladdrande tankar och imorgon stundar jobb. Mobilen kommer slita mig ur drömmarna klockan åtta, on the dot. Avsaknaden av snooz innebär att jag kommer vara en lallande zombie, alternativt ett knippe fnitter, större delen av arbetsdagen tills jag rasar samman som som en hög torra ben utan livsande att hålla dem uppe. Lysande. Speciellt med tanke på att chefen kommer jobba sida vid sida med oss imorgon. Fast ok, det senare bekymrar mig inte så mycket. Egentligen. Jag önskar mest bara att jag fick vara skärpt och vaken en enda gång när jag ska jobba. Det händer liksom aldrig. Stressen äter mig levande. Den äter upp mina dagar, mina nätter, min hälsa, mitt humör. Det vore bra om den nedåtgående spiralen bröts någon gång. En natts ordentlig sömn innan jag permanent förvandlas till rabiespanda med svartaste sorgringarna runt ögonen. This just does not become me. At all.