Det är elva dagar kvar till examen och jag är mer utmattad än ord kan förmedla. En projektrapport återstår att skriva. Det är egentligen allt. De mest krävande hindren har forcerats. Utställningen blev av och alla bitarna kom tillslut samman fastän jag ingenstans kunde tro att så skulle ske bara dagarna innan öppningen. Det var massiv ångest och jobb klockan runt hela den framgalopperande tiden innan. En termin av att ständigt känna sig jagad. Jag har nog aldrig tidigare varit så nära att ge upp så nära målet, för när slutet närmade sig gick jag på knäna, jag drog mig fram på blödande knogar och önskade hett att tiden inte skulle springa om mig på slutet. Inte så nära målsnöret. Och jag hann. Jag vann. Jag kom till slutet och rände sönder målsnöret medan misslyckandet misshagat haltade efter utan att komma ikapp.

Ända fram till slutpresentationen som hölls i onsdags har jag känt mig orolig i kroppen, som om arbetet ändå aldrig riktigt nådde fram. Jag kämpade att klösa mig igenom mina hinnor av kontroll, in till något skört inom mig - det där som inte låter sig beröras, som bara väser hotfullt och drar sig undan om man försöker se på det. Hela jag ett ormbo av undanslingrande känslor tiden före utställning. 

I samtal med K över en flaska mousserande vin framkom att vi båda har obehagliga minnen av en person från vår gemensamma dagistid. Jag har alltid på något sätt vetat att hon också känner till det här, men på mer än trettio år har ingen av oss snuddat ämnet. Så gjorde samtalet över klingande glas och skålar en oväntad lov och plötsligt tog hon tag i periferin och drog den närmare bordet, hängde upp den framför näsan på mig och frågade "Är det han?" och en svallvåg av kyla drog in i kroppen som ingenting. Vad fan har hänt? Ingen av oss minns, bara kopplingen finns där. Och jag är inte den som dömer i en minneslucka, men det skrämmer mig, och det skulle förklara en hel del. En hel, hel del. 

På det så mycket mer som hänt, och kroppen är samma myller av trötthet. Jag bryts ner. Och det må väl vara hänt. Nu när jag har krupit över de sista hindren och klarat av det. Slutpresentationen var skärseld. Av de sex blivande mastrarna hade jag placerats sist på dagen. Från 8.30 på morgonen till 17.00 på kvällen var vi schemalagda. Jag hade sovit tre timmar och såg ut som det sedvanliga pandafejset, insjunken, kolsvart mot blekmatt hy. Lokalen där vi presenterade inför etablerade konstnärer och programettor var polarkall och varma drycker förbjudna att ta med in. Ett förbud jag bara höjde på ögonbrynet åt. Fanns inte en chans att jag hade stått på benen till kvällen utan kaffe. När min tid kom var det knappt jag stod på benen ändå. Allt motstånd nedmalt, bara ringar av känslor under ett tunt membran av hud som ställde sig upp inför auditoriet. Nu var det inte så stort. Vi hade en mycket liten publik att ta oss an, men Per Hüttner, min gamla kombatant över handledningstiderna var där och han är den förutom Palle som fruktas mest på programmen. Plötsligt hade jag två av de mest kritiska handledarna närvarande samt en klick ettor som avvek i mitten av dagen för att sedan återansluta igen när jag som bäst harklade mig för att klara strupen och börja. Nya ringar under ytan.

Därefter minns jag inga ord. Jag drog igenom mina slides i powerpointen och måste ha sagt något, men jag har ingen aning om vad. På några ställen stockade sig rösten när känslor kom för nära. Jag har ingen aning om ifall det märktes, men det måste det ha gjort. Som om jag är en presentationsnovis som inte förmår stå framför pulik. Ingen kunde vara längre ifrån sanningen, men de kan gärna få tro vad de vill. Jag har ingen ork att hålla illussionen om perfektion vid liv. 

Och sen var orden slut och jag manade tafatt till frågor, reflektioner. Jag minns inte dem heller. Jag minns att Per talade om hur det var spännande att se hur jag hade utvecklat mitt tema (vilket är bland det mest vänliga jag någonsin hört från honom i ett sammanhang där något nytt presenteras från scratch) och det fick mig att mjukna, dra ett skälvande andetag och släppa lite på garden. Övriga i publiken drog många paralleller till personen som är jag, vilket för all de är påkallat och garden föll ner fullständigt, rasade ner till fotknölarna på en sekund. Och slutligen Anna och Anna som båda reflekterade kring det sista verket som kom till i hast men som levde med mig längst i processen och deras åsikter så träffande och varma att jag som ren motreaktion kände kalla kårar rinna ner för ryggen. Annas slutord de finaste jag fått till mig under hela utbildningen tror jag: "Det är inte bara det är du är så driven och tänker igenom detaljerna. Du har instinkt med. Det du inte tänker över passar du in instinktivt så att det förstärker det du talar om."

Gud jag är så glad att det är över. Jag är så glad att jag inte sjönk genom golvet och jag är så glad att den negativa kritiken har stillnat och stelnat på vägen. Det är först nu, flera dagar efteråt som jag själv börjar känna mig nöjd med vad jag åstadkommit i utställningen och i projektet. Tveksamheten har hängt som en slöja för ögonen, självkritiken som nålar i huvudet. Men nu kan jag faktiskt se att det blev bra. Fortfarande är det den rena installationen - "Häxring" - som jag tycker blev mest intressant. Det är den som verkligen gav kraft till temat. Det andra borde jag inte nöja mig med ännu. Ska jag arbeta vidare är det de delarna som kan växa. 

Jag får återkomma till det där. Vad jag egentligen gjorde under det här året och varför. För stunden får det räcka med en bild från utställningen. "Delad" heter verket. Diptyk monterad bakom frostat glas.