Somnar med mobilen begravd intill mig i sängen. Vaknar och gräver fram den från under täcket varpå den sorgset meddelar "Ingen täckning" och jag skrattar. 

Fötterna mot golvets svalka sen, så viskar jag mig ut i köket, sköljer ur hundarnas skålar och fyller dem med nytt vatten. Måttar upp frukosten, skär algbröd och brer på generöst med smör. Det där att snåla med det goda har aldrig varit min grej. Jag överdriver allt som är onyttigt till en punkt där tårna nästan krullar sig av förtjusning. Sen njuter jag. Idag framför datorn med stora tuggor och tillhörande juicegulp. Min rastlöshet består. Även nu studsar tårna under bordet, letar efter saker att gripa efter, spreta kring, anything medan ögonen letar över skärmen. Jag har meddelande från min yogainstruktör på facebook. Från Californien låter hon meddela att hon har övningar till mig som är en bra väg bort från sjukdom, de kommer snart på mailen. Så bortskämd är jag. Sitter här i Sverige och bara är, och någon way over there ser ett stänk av matthet och skickar energifyllda meditationstips. Hur blev jag så lyckosam?

Sväljer ner det sista brödet och lirkar halsbanden över hundarnas huvuden. Fötterna leder ut i den obarmhärtiga solen och trolltungor fladdrar av hastigt hässjande. Jag tänker på hur varm asfalten måste vara mot deras tassar, undrar hur morfar mår nu när snart sagt hela släkten dragit ner till Grebbestad. Stegen riktar om, stolpar fram. Ända fram till morfaderns dörr, för det var länge sedan hans sjungande norrlandsstämma fick slå kullerbyttor mot mina trumhinnor och jag saknar att bara sitta där i hans vardagsrum med händerna flätade runt en kaffekopp och höra om hur livet är och var och vad som komma skall. 

Han öppnar snart med darrig hand. Hans kropp börjar bli som de nykläckta skatungarnas - den är uppkäftig, men inte fullt så stark som sinnet och jag ser hur orken ibland rinner längs med hans knotiga fingrar och försvinner ut i intet. Önskar då att jag kunde kupa mina händer kring hans och hålla kvar kraften där inne, men det är som det är. Kroppar viker. De måste få göra det och ännu är han starkare än många i familjen vågar tro. 

Jag kokar kaffet, måttar upp i muggarna och bär dem ut till stora rummet med den tjocka orientaliska mattan som nafsar mina barfotasteg. Sen sitter vi där och pratar jobb och urinblåsecancer, hjärtmediciner och astma, provtagningar och cellgifter och om pappas kommande operation. Morfars ena öga är blodstänkt. Det är det blodförtunnande som får honom att brista, blöda, aldrig sluta. Jag ser det, men mer ändå ser jag det alltid närvarande skrattet i hans ännu klarblå ögon. En okynnighet som aldrig går ur hans sega kropp och jag älskar att jag bara får vara där och se honom, lyssna till hans sjungande ord och sippa på dagens första kaffe i hans sällskap. Bara det. Bara finnas där utan att det handlar om att något ska göras, något ska hämtas, någon ska skjutsas. Vi bara är, morfar och jag, och det är allt jag behöver.

Dagen har präglats av två nyheter. Oväntat samtal från programansvarig för mastersutbildningen når mig på jobbet. Nästan i varje fall. Mobiltelefonmottagningen är usel, så jag får springa ut på lunchen och ringa upp. Ms trygga röst ljuder knastrigt från Norrköping och det tar ett tag innan jag förstår. Han låter meddela att sista poängen har rapporterats in, jag är officiellt godkänd. 60 hp projekt på D-nivå har VG-markerats i rullorna inne på Ladok.

Den andra nyheten är att operationsdatum har fastställts. Den åttonde. Pappa meddelar neutralt, men lägger snart händerna för ansiktet och säger sig vara så trött att han måste lägga sig. Försvinner sen. 

Jag går hem. Röjer undan. Vill berätta allt. Knappar istället in och sparar innan tummen hinner slita sig loss. Famlar efter mig själv i tystheten. Ger upp. Bakar bröd. Imorgon är det ny arbetsdag. Den sista innan min luxuösa fyra dagars-semester.

Två datum har reserverats för operation. Det blir inte i Skåne den här gången och det känns både skönt och obehagligt. Min tilltro till kåren vid vårt eget sjukhus är inte den största, speciellt inte sedan första gången cancern kom på tal och läkarna ignorerade och drog ut på tiden till dess det visade sig att spridningen omöjliggjorde ett fullständigt tilfrisknande. Men som pappa själv säger; "Den här gången  händer det i varje fall något." och det händer snabbt. Den 28 juni kan han hamna på operationsbordet, eller också får han vänta en vecka till innan de sätter skalpellerna i honom.

Oavsett vilken dag det blir kommer jag att befinna mig på jobbet. Jag förmodar att det är lika bra. Jag kommer väl inte göra någon större nytta där egentligen, men det är i varje fall ett sätt att undvika att trassla in sig i allt för mycket tankar. Jag är redan ett råttbo av grått som snor sig om vartannat. 

En veckas ledighet närmast hur som helst. En vecka när jag ska försöka få all vardag som jag petat in i hörnen att åter komma på sin rätta plats här hemma. Gräsmattorna som ännu en gång har vildvuxit sig till bestar tämjde jag igår. Galopperade fram över dem med skarpslipade knivarna surrande och tvingande ner deras uppkäftigt spretande grönragg. Två sopsäckar saftigt gräs över tomtgränsen och en värkande rygg in till duschen.

Idag tänkte jag städa, klippa till syrén och baka bullar. Jag är i det mest desperata av desperata behov av att känna trygghet, en barnslig tilltro till stundens lycka. Tror inte för ett ögonblick att jag egentligen kan lura mig själv med så enkla knep, jag brukar vara smartare än så, men någonstans klingar ändå en klocka vid doft av hembakat i tillrättalagt hem och Pavlovs hundar i mig stillar sig till ro.

Sista mötet med mastergruppen. Vi samlas över alkoholfritt bubbel och svenska jordgubbar. Det är leenden och förväntan i luften, lycka och entusiasm. Jag är mitt sedvanliga härjade jag, för dagen osminkad, en ny trend. Sist var det jobbet som fick möta mina sommarblekta ögonfransar och osotade ögon. Jag orkar inte bry mig om att vara mer jag än just jag. Har inget behov av att accentuera eller förändra. Inte heller hos frisören. Jag kom dit som ystert troll och gick därifrån likadan, bara lite mindre slitna toppar, lite mer stödhår framklippt i underhåret för att inte bli pannkaksplatt i bakhuvudet. Det var det hela.

Förändringar intresserar mig inte av någon anledning, inte ens de förändringar som jag håller mest kära. Något som däremot intresserar mig är faktumet att så är fallet. Vanligtvis är förändring det första jag famlar efter när jag är sliten, mår kasst och vill markera för mig själv att jag inte är slagen. Nu vill jag bara vara jag. Same old, same old. Jag har kanske slutligen hittat hem i den jag är. Möter världen oförfärat utan masker? Det eller också är jag bara långt förbi den punkt där det spelar någon roll, helt enkelt. 

Mastersmötet ännu en av dessa saker som inte når fram till mig. Jag får kramar, blir förvånad. Lärarna minns inte att jag var ett helt år senare in i programmet än de andra. Jag har på något sätt som jag inte förstår blivit en självklar del i en grupp. Jag som är värdelös på grupper. Jag är förstås pragmatisk och sopar bort hälften som ointressanta och beslutar att det är osannolikt att jag någonsin pratar med dem igen, men de som jag faktiskt kommit att beundra verkar uppriktigt vilja hålla kontakten. De andra är nog lika glada som jag att slippa mötas öga mot öga framöver. Jag har en hård, vass kant till mig som inte sällan stöter samman med en viss typ av människor. Mitt tålamod är ganska skralt och plötsligt har det smulats sönder och bilan faller över någons argument och kapar det på mitten. Inte det bästa sättet att skaffa sig vänner, men idag orkade jag inte bry mig om att slipa tungan. Inte heller svinga den.

Så lärarna höll sina anföranden, skålade och konstaterade att vi ännu inte är klara. Officiellt var programmet slut den 11 juni, men lite mer ska vi väl kunna ta hand om? Ett gestaltningsseminarie, och inlämning av process- och slutdokumentation från projekten i den fullständigt värdelösa nätportalen som hör till institutionen. Jag drabbas av ilskehicka när det gäller uselt framtagna system för att hantera studiematerial och vill knappt logga in när jag vet hur illa det är, men jag biter ihop en sista gång. Sitter kvällen igenom och sätter samman en pedagogisk PDF med bilder och korta, beskrivande texter. Letar rätt på fotokataloger. Sammanställer lite mer. Rotar rätt på filerna med animationer och lägger slutligen upp alltsammans i min personliga projektmapp. Done. Nu ska det bara uppdateras av en admin och officiellt läggas till bland mitt slutmaterial och sen sändas in så har jag fullgjort alla mina plikter. För säkerhets skull besvarar jag också frågorna till gestaltningsseminariet innan jag med en tunn suck glider ner i nybäddad säng till kvällens TVförströelse. Bara en liten stund. Bara en kopp te och några minuters ro utan tankar. 

Sansar mig, skriver klart rapporten och skickar in med goda nio minuters marginal. Hinner läsa igenom två gånger och göra justeringar. Kroppen skakar. Utmattningsfrossa. Jag är inte här. Det var länge sedan jag var närvarande. Orkar inte bry mig om att det sista momentet i mastern är avbockat. Det är skönt. Inte mer. Klang och jubel kan de andra ha. 

Nyheten om operation har sjunkit in. Kallduschen avklingat, men det gör fortfarande ont. Andetagen fransade i kanterna och bröstkorgen fortfarande i darrning. Jag kan alla de fula baksidorna av det här. Jag vill inte att eländet ska äta upp min pappa, min mamma, min familj, men det krasar olycksbådande någonstans i utkanterna. Mata inte monstren. Jag låter bli. Ska vara ljuvligaste dottern och låta föräldrarna glädjas åt mina bravader. Det där att skryta om sina barn, förmodligen en förälders största nöje? Jag och B nu klara med våra utbildningar - en magister, en master. Det har talats om fest. Jag vet inte om det ska bli, men om, så är det nog för pappas skull mer än något annat. När sorger ylar, överrösta dem med glam. The only way to go om man så haltar fram.

Bryter ihop. Längsta dagen. Helt slut efter att ha jobbat stängning. Kommer hem till besked att pappa måste opereras igen. Så snart som möjligt. Deadline för slutrapporten är här. Måste gå igenom texten igen och skicka in ikväll, men allt är ridåer av tårar. Ser ingenting. Allt är utmattning. 

Det är underligt att det alltid är den här tiden som jag har som lättas för att arbeta. Det är som om tröttheten måste slå undan benen på mig så att jag inte kan fly ifrån det som måste göras. Då blir det gjort.

Har i stort sett skrivit klart slutrapporten, i varje fall skrivit det sidantal som krävs. Måste förmodligen sanera texten en aning, ansa och putsa den så att den blänker smart och fin mot skärmen innan den sänds in. Två dagar kvar. Imorgon kommer jag vara död. Så klart. Sömnen undflyr mig fortfarande som ett skadat djur. Ligger någonstans runt lägenheten och trycker och vägrar komma fram och krypa upp i min famn så att vi kan trösta varandra. Istället svartare och svartare ringar runt ögonen. 

Idag skulle jag för övrigt ha jobbat. Ha. HA! till och med. Jag hade faktiskt ingen aning och när telefonen ringde hörde jag mig själv säga att det  nog inte går. Det finns gränser och de verkade mest glada ändå att få en chans att plocka in någon annan. Jag vet inte. Jag känner mer och mer att jag växer ur butiken, vilket var fullständigt väntat. Jag orkar bara inte ta tag i fler saker just nu. Jag är knappt levande.

Imorgon ska jag klippa mig. Skriva klart. Måste orka. Sömnen? Here sleepysleepysleepy?

Räddar moderns rykte och säkrar slutförandet av hennes utbildning genom att rycka ut för att stöka med dator, föra över bilder, ljudfiler och annat småkrafs från diverse kameror, mobiltelefoner och minneskort så som jag redan gjort så många andra dagar de senaste veckorna. Hinner knappt slå mig ner framför mitt eget arbete förrän telefonen ringer med någon moderlig kris som måste lösas. 

Som om inte allt detta skulle säkra dotterglorian för året sätter jag dessutom samman en powerpoint till slutpresentationen som ska hållas imorgon. Modern steppar runt bordet medan jag arbetar med dokument och filer och vrider sina händer, kommer med instick om hur hon tänker sig och tycker att man ska göra. Tillslut ber jag henne skärpa till sig, gå och hämta mig en kopp kaffe och sluta bete sig som en hungrig hyena. Hon gör mig nervös med sitt klapprande och jag kan inte fokusera på den förbannade Macen som inte har en tangent på rätt ställe. Alla kortkommandon kortsluter och jag blir fullständigt vansinnig, biter ihop käkarna med hårda smällar och fräser åt datorn att sluta jävlas. "Förihelvetegeuppnångång!!!"

Slutligen blir allt klart, modern får några sista instruktioner och jag återgår till att knattra på min egen dator, med fungerande tangenter och kommandon som gör vad de ska. Slutrapporten växer sakta på skärmen, men min insida är fortfarande trasslig och mitt fokus skevt och matt. Som om ljuset bryts genom vatten, och det är väl just vad det gör. Inne på toaletten börjar tårar tyst leta sig ner för kinderna. Total hudlöshet inträder på mindre än en minut. Det är som det är.

Lyckligtvis har den ömma modern ägnat hela dagen åt att hosta och nysa och därmed lyckats smitta mig med något snabbverkande virus. Går från ok till snudd på döende på några timmar och nyser så att det känns som om huvudet ska flyga isär. Skyller de rödblanka ögonen på monstruösa förkylningen och hänger trött med axlarna över köksbordet medan fingrarna fortsätter leta sig fram över tangenterna några timmar till. Processen börjar få form, tankarna kring de olika verken benas ut. Allt känns långt borta, men så inte den slutgiltiga deadlinen som närmar sig olycksbådande fort. Lyckas ändå hålla mig så pass på banan att jag inte behöver drabbas av panik. Det ska gå att få ihop något bra. Det gäller bara att hålla huvudet över vattenytan. Till det använder jag alla medel jag kommer åt - trakasserar folk till att skriva blogginlägg som kan ge mig en injektioner av energi, meningslöshetschattar, letar vackra foton på fotosidan, dricker kopiösa mängder kaffe. Så flyter tillvaron vidare ännu en liten stund.