Sista mötet med mastergruppen. Vi samlas över alkoholfritt bubbel och svenska jordgubbar. Det är leenden och förväntan i luften, lycka och entusiasm. Jag är mitt sedvanliga härjade jag, för dagen osminkad, en ny trend. Sist var det jobbet som fick möta mina sommarblekta ögonfransar och osotade ögon. Jag orkar inte bry mig om att vara mer jag än just jag. Har inget behov av att accentuera eller förändra. Inte heller hos frisören. Jag kom dit som ystert troll och gick därifrån likadan, bara lite mindre slitna toppar, lite mer stödhår framklippt i underhåret för att inte bli pannkaksplatt i bakhuvudet. Det var det hela.

Förändringar intresserar mig inte av någon anledning, inte ens de förändringar som jag håller mest kära. Något som däremot intresserar mig är faktumet att så är fallet. Vanligtvis är förändring det första jag famlar efter när jag är sliten, mår kasst och vill markera för mig själv att jag inte är slagen. Nu vill jag bara vara jag. Same old, same old. Jag har kanske slutligen hittat hem i den jag är. Möter världen oförfärat utan masker? Det eller också är jag bara långt förbi den punkt där det spelar någon roll, helt enkelt. 

Mastersmötet ännu en av dessa saker som inte når fram till mig. Jag får kramar, blir förvånad. Lärarna minns inte att jag var ett helt år senare in i programmet än de andra. Jag har på något sätt som jag inte förstår blivit en självklar del i en grupp. Jag som är värdelös på grupper. Jag är förstås pragmatisk och sopar bort hälften som ointressanta och beslutar att det är osannolikt att jag någonsin pratar med dem igen, men de som jag faktiskt kommit att beundra verkar uppriktigt vilja hålla kontakten. De andra är nog lika glada som jag att slippa mötas öga mot öga framöver. Jag har en hård, vass kant till mig som inte sällan stöter samman med en viss typ av människor. Mitt tålamod är ganska skralt och plötsligt har det smulats sönder och bilan faller över någons argument och kapar det på mitten. Inte det bästa sättet att skaffa sig vänner, men idag orkade jag inte bry mig om att slipa tungan. Inte heller svinga den.

Så lärarna höll sina anföranden, skålade och konstaterade att vi ännu inte är klara. Officiellt var programmet slut den 11 juni, men lite mer ska vi väl kunna ta hand om? Ett gestaltningsseminarie, och inlämning av process- och slutdokumentation från projekten i den fullständigt värdelösa nätportalen som hör till institutionen. Jag drabbas av ilskehicka när det gäller uselt framtagna system för att hantera studiematerial och vill knappt logga in när jag vet hur illa det är, men jag biter ihop en sista gång. Sitter kvällen igenom och sätter samman en pedagogisk PDF med bilder och korta, beskrivande texter. Letar rätt på fotokataloger. Sammanställer lite mer. Rotar rätt på filerna med animationer och lägger slutligen upp alltsammans i min personliga projektmapp. Done. Nu ska det bara uppdateras av en admin och officiellt läggas till bland mitt slutmaterial och sen sändas in så har jag fullgjort alla mina plikter. För säkerhets skull besvarar jag också frågorna till gestaltningsseminariet innan jag med en tunn suck glider ner i nybäddad säng till kvällens TVförströelse. Bara en liten stund. Bara en kopp te och några minuters ro utan tankar. 

Sansar mig, skriver klart rapporten och skickar in med goda nio minuters marginal. Hinner läsa igenom två gånger och göra justeringar. Kroppen skakar. Utmattningsfrossa. Jag är inte här. Det var länge sedan jag var närvarande. Orkar inte bry mig om att det sista momentet i mastern är avbockat. Det är skönt. Inte mer. Klang och jubel kan de andra ha. 

Nyheten om operation har sjunkit in. Kallduschen avklingat, men det gör fortfarande ont. Andetagen fransade i kanterna och bröstkorgen fortfarande i darrning. Jag kan alla de fula baksidorna av det här. Jag vill inte att eländet ska äta upp min pappa, min mamma, min familj, men det krasar olycksbådande någonstans i utkanterna. Mata inte monstren. Jag låter bli. Ska vara ljuvligaste dottern och låta föräldrarna glädjas åt mina bravader. Det där att skryta om sina barn, förmodligen en förälders största nöje? Jag och B nu klara med våra utbildningar - en magister, en master. Det har talats om fest. Jag vet inte om det ska bli, men om, så är det nog för pappas skull mer än något annat. När sorger ylar, överrösta dem med glam. The only way to go om man så haltar fram.

Bryter ihop. Längsta dagen. Helt slut efter att ha jobbat stängning. Kommer hem till besked att pappa måste opereras igen. Så snart som möjligt. Deadline för slutrapporten är här. Måste gå igenom texten igen och skicka in ikväll, men allt är ridåer av tårar. Ser ingenting. Allt är utmattning. 

Det är underligt att det alltid är den här tiden som jag har som lättas för att arbeta. Det är som om tröttheten måste slå undan benen på mig så att jag inte kan fly ifrån det som måste göras. Då blir det gjort.

Har i stort sett skrivit klart slutrapporten, i varje fall skrivit det sidantal som krävs. Måste förmodligen sanera texten en aning, ansa och putsa den så att den blänker smart och fin mot skärmen innan den sänds in. Två dagar kvar. Imorgon kommer jag vara död. Så klart. Sömnen undflyr mig fortfarande som ett skadat djur. Ligger någonstans runt lägenheten och trycker och vägrar komma fram och krypa upp i min famn så att vi kan trösta varandra. Istället svartare och svartare ringar runt ögonen. 

Idag skulle jag för övrigt ha jobbat. Ha. HA! till och med. Jag hade faktiskt ingen aning och när telefonen ringde hörde jag mig själv säga att det  nog inte går. Det finns gränser och de verkade mest glada ändå att få en chans att plocka in någon annan. Jag vet inte. Jag känner mer och mer att jag växer ur butiken, vilket var fullständigt väntat. Jag orkar bara inte ta tag i fler saker just nu. Jag är knappt levande.

Imorgon ska jag klippa mig. Skriva klart. Måste orka. Sömnen? Here sleepysleepysleepy?

Räddar moderns rykte och säkrar slutförandet av hennes utbildning genom att rycka ut för att stöka med dator, föra över bilder, ljudfiler och annat småkrafs från diverse kameror, mobiltelefoner och minneskort så som jag redan gjort så många andra dagar de senaste veckorna. Hinner knappt slå mig ner framför mitt eget arbete förrän telefonen ringer med någon moderlig kris som måste lösas. 

Som om inte allt detta skulle säkra dotterglorian för året sätter jag dessutom samman en powerpoint till slutpresentationen som ska hållas imorgon. Modern steppar runt bordet medan jag arbetar med dokument och filer och vrider sina händer, kommer med instick om hur hon tänker sig och tycker att man ska göra. Tillslut ber jag henne skärpa till sig, gå och hämta mig en kopp kaffe och sluta bete sig som en hungrig hyena. Hon gör mig nervös med sitt klapprande och jag kan inte fokusera på den förbannade Macen som inte har en tangent på rätt ställe. Alla kortkommandon kortsluter och jag blir fullständigt vansinnig, biter ihop käkarna med hårda smällar och fräser åt datorn att sluta jävlas. "Förihelvetegeuppnångång!!!"

Slutligen blir allt klart, modern får några sista instruktioner och jag återgår till att knattra på min egen dator, med fungerande tangenter och kommandon som gör vad de ska. Slutrapporten växer sakta på skärmen, men min insida är fortfarande trasslig och mitt fokus skevt och matt. Som om ljuset bryts genom vatten, och det är väl just vad det gör. Inne på toaletten börjar tårar tyst leta sig ner för kinderna. Total hudlöshet inträder på mindre än en minut. Det är som det är.

Lyckligtvis har den ömma modern ägnat hela dagen åt att hosta och nysa och därmed lyckats smitta mig med något snabbverkande virus. Går från ok till snudd på döende på några timmar och nyser så att det känns som om huvudet ska flyga isär. Skyller de rödblanka ögonen på monstruösa förkylningen och hänger trött med axlarna över köksbordet medan fingrarna fortsätter leta sig fram över tangenterna några timmar till. Processen börjar få form, tankarna kring de olika verken benas ut. Allt känns långt borta, men så inte den slutgiltiga deadlinen som närmar sig olycksbådande fort. Lyckas ändå hålla mig så pass på banan att jag inte behöver drabbas av panik. Det ska gå att få ihop något bra. Det gäller bara att hålla huvudet över vattenytan. Till det använder jag alla medel jag kommer åt - trakasserar folk till att skriva blogginlägg som kan ge mig en injektioner av energi, meningslöshetschattar, letar vackra foton på fotosidan, dricker kopiösa mängder kaffe. Så flyter tillvaron vidare ännu en liten stund. 

Tar den där joggingturen som jag lovat mig själv i flera dagar. Lungorna signalerar redan efter de första hundra metrarna att det är en jävligt dålig idé, men jag kan inte ge mig, och jag vet ju att det gör gott i slutänden. Ju mer plågsamt, desto mer nödvändigt. 

Blodsmaken slår in snabbt och luftvägarna sluter sig som en mussla - segt, slemmigt, stenhårt - allt medan benen blir till bly. Första biten springer jag med hälarna i backen. De trummar hårt mot asfalten och stötarna fortplantar sig upp genom kroppen. Hälsprång hör inte till min normala repertoar. Tår hela vägen brukar det vara, men inte ikväll.

När jag har nått ner till skolparkeringen har vävnaderna börjat inse att syre saknas akut och varje liten cell vrålar ut kommandon om att se till att andas djupare, få mer blod att forsa genom hjärtats kamrar, låta pulsen slå snabbare. Det susar i huvudet bakom mp3-spelarens toner och bröstkorgen fäller ut klorna och börjar klösa efter luft. Jag sätter en fot framför den andra och låter tankarna löpa fritt vid min sida. De cirklar mest runt, oroligt. Hotar att fälla mig med sitt svansande.

Ytterligare en halv kilometer senare lättar steget plötsligt, i rullningen från en tåspets till en annan tappar jag all barlast av mjölksyra som ackumulerats längs med vägen. Den är där, men jag känner den inte längre. Adrenalinet har slagit in och det dränker allt annat. Tankarna intensifierar sitt snirklande. Splittringen är total. Det är alltid så när jag joggar. Jag kan inte hålla en tanke i taget. Alltid knippen som rivs upp med rötterna medan jag springer och strösslas på rad längs med rutten. Jag tappar alla gränser, har ingen kropp. Jag är bara den där viljan som segar fram genom natten. Ända tills någon del av mig återigen vaknar till och inser att krisen är total. Det finns inget luft, alla reserver har tömts, i venerna flyter indigo, inte det sedvanligt grönblå. Andetagen river sig ner genom luftrören och jag hostar, spottar, hostar igen för att ge dem en rimlig chans. Samtidigt har revbenen rivit upp ett svart hål i bröstkorgen. Alltuppslukande. Väsande andetag. Vakuum. Stillhet. Envishet som varar en evighet. Sen kommer jag hem. Och sitter på en betongsugga just utanför den egna tomten, med fötterna spretande ut åt sidorna och huvudet mellan knäna utan en enda tanke att fästa blicken på.

Tomt. Stillhet. 

Morgon. Jag vaknade med ett ryck klockan 8.01 och satte mig vimmelkantigt upp i sängen utan att förstå varför jag hade sådan ångest. Varför så tidigt vaken? Mobilen tyst intill, men jag var livrädd att jag hade försovit mig. Till vad visste jag inte, men något. Förmodligen. Hade ett vagt minne av att ha drömt om en ilsket bzzz:ande mobil intill och trodde att jag hade stängt av den i sömnen.

Det hade jag inte. Larmet var ställt på klockan 9.05, vilket i sig egentligen också var onödigt tidigt eftersom jag börjar först till lunch, men jag fick smyga ut i natten i går och ninjatvätta lite eftersom jag helt har ignorerat sådana saker den sista tiden. Kläder att jobba i kan åtminstone vara en bra idé att prioritera. Med tvättstugan obokad på morgonkvisten tänkte jag att kläderna kunde få hänga kvar under natten och torka till. Runt fyra-snåret på morgonen till entusiastiskt morgonkvitter från fåglarna drog jag mig slutligen mot sängen och sen blev det alltså hela fyra timmars sömn. Hurra!

Försökte sova lite till efter att jag hämtat in tvätten, men det var så klart lönlöst och nu har kaffebryggaren sörplat färdigt. Tar med mig kaffekoppen in i duschen.

Jag skickar bilder på framkallning hos Crimson efter visst angstande kring urval och premisserna för temat. Jag gillar vattentornsbilderna, men om det är så mycket vy av Linköping vet jag inte. Det sades på sista träffen att man "så klart måste se att det är Linköping, inte bara var som helst!" i bilderna och jag stönar lite inombords och tycker att en stad är mycket intressantare sedd genom nya ögon, inte de där nednötta som bligat ut över välkända landmärken i 20-30 år. Men jag fogar mig och tänker att det väl är bra att man ser, och även i mina vattentornsbilder kan man väl förstå vad det handlar om? Fler borde faktiskt besöka denna magnifika svamp mitt ute stadskärnans barriga ytterkant. Det är vackert, speciellt den tid som vi var där. Blåkalla skuggor mot kvällsvarma strålar som gäspar sig ner över horisonten.

Det blev i varje fall tre bilder beställda till tisdagen (håll tummarna för att de anländer i tid). Ett foto får fungera som säkerhet, taget på universitetsområdet, som väl ändå får sägas vara något av en stolthet för staden och kanske inte det allra mest fotograferade ändå. Två andra i cyantoner med Knytt vid torn. 

Lite har jag också skrivit på slutrapporten, men det är verkligen ytterst lite och jag blir galen på att det ska vara så svårt. Svårt att hålla sig i kragen, svårt att inte glida bort i tankarna och svårt att hålla en balanserad ton genom texten. Inte för akademiskt, inte för artsyfartsy, inte för personligt, inte för känsloöverladdat. Allt vacklar så snart jag snuddar vid det personliga. Bara jag stryker vid något som har med det att göra faller jag sönder. Det ryms för mycket sorg där, alldeles för mycket. Och hur försiktigt man än rör sig i de områdena river man sönder sig. 

Jag biter mig försiktigt i läppen och släpper loss tankarna som upprört fladdrar för att komma bort från allt det onda. Tar en klunk te från glaset intill och överväger att skriva lite till på rapporten. Det eller en stund tv. Imorgon väntar jobb igen och jag borde verkligen sova i tid för en gång skull. Snart har groparna kring ögonen grävt sig en väg till Kina rakt genom min skalle, I kid you not.

Det doftar rabarb och ingefära i mitt hem och intill mig står kaffekoppen laddad. Det är dags att ta tag i det förhatliga sista momentet i utbildningen - slutrapporten. Det känns på sitt sätt vemodigt. Det här är det sista jag gör i mitt akademiska liv. När de sista poängen har rapporterats in och examen är ett faktum kastas jag ut, mer eller mindre. Jag har förstås sökt en del småkurser till hösten. Akademia och jag fortsätter vår kärlekshistoria, men någonstans känns det väl ändå som om ett jobb och lite stabilitet vore att föredra. Jag har i varje fall hört fantastiska sagor om tillvaron efter studierna, arbetslivets ljuvligheter. Aldrig riktigt upplevt det. Alltid gått någon underlig mellanväg där jag när som helst kan slinka ner i diket, tappa styrning och huvudet på kuppen. Jag brukar rädda mig i sista stund. Katten som landar på fötterna no matter how life throws me, men jag är trött på det. Jag vill ha ro. Jag vill leva. Jag vill trivas. Jag längtar hem till tryggheten. Jag tror jag först nu har förstått det, att min ständiga längtan hem handlar om just det - att slutligen få vila i trygg förvissning om att det är så här mitt liv ska vara. 

Men fram till dess jag når dit måste jag jobba mer, någon gång ibland orka möta världen. Igår var det matmarknad i staden. Knytt drog med mig dit och S och J mötte upp på plats med lilla A som växer så det knakar. K och jag synnerligen samstämda, samma ton i kroppshållning och ansiktsuttryck. Jag orkar inte riktigt med folk, bara hon som är mitt eko kan hållas i min närhet. Alla andra flyr jag, mer eller mindre och det känns ok. Jag vandrar iväg ensam, söker mig bort. Återknyter någon halvtimme senare efter att ha intensivstuderat sylt och marmelad, ost och underliga örter. Jag tvingar mig till att ta de steg jag måste ta. Inte låta inre turbulens ta över när tillfällen erbjuds att bygga nya broar och skaffa viktiga kontakter, men minsta lilla antydan till underströmmar och jag suckar trött och skakar huvudet. Går min egen väg igen. Det är skönt då med mastrarna där vi tycks ha blivit tre av sex kvar med önskan om att komma vidare, ta de vägar som bjuds. Det är avslappnade sammanhang där jag kan frikoppla kroppen och låta huvudet vandra mellan konstnärliga uttryck och problematiken i att vilja skapa och ha utrymme till det. Det krävs mycket litet av mig. Jag behöver inte vara fantastisk.

Gårdagen avslutades på Ks balkong över ciabatta med ost och grönt, en öl och sol i ögonen. Runt om små studenter som myror i en tillsparkad myrstack, myllrande för att skapa sommarminnen att ta med sig till nästa termin. Parkhängen värda att dra upp över tentaböckerna till hösten. Jag fattar grejen fastän jag aldrig levt det där, det översociala desperata sökandet efter att skapa sig själv som "en i gänget". Man ser hur några kommer självklart dragande på gitarr, klirrande påsar och humöret. Andra som närmar sig tveksamt, inte möter blickar utan håller ögonen fastnaglade vid marken med enstaka ögonkast upp mot samlingen i gräset. Skygga djur på väg till vattenhålet med vetskapen om att livet kräver det av dem, men skräcken som en andra hud över kroppen. Jag har varit det där djuret. Jag trivs inte i grupper. Jag antar samma färg som gräset och gör mig osynlig, yttrar inga ord. Nu för tiden kan jag ta plats när det krävs, men tillslut är jag ändå bara jag, lite av the odd one out. Jag är tacksam över att kunna vara tillfreds i det skinn jag bär. Varken kameleontens eller antilopens. Måste inte blanda bort mig, inte heller blanda mig i.