Somnar med mobilen begravd intill mig i sängen. Vaknar och gräver fram den från under täcket varpå den sorgset meddelar "Ingen täckning" och jag skrattar. 

Fötterna mot golvets svalka sen, så viskar jag mig ut i köket, sköljer ur hundarnas skålar och fyller dem med nytt vatten. Måttar upp frukosten, skär algbröd och brer på generöst med smör. Det där att snåla med det goda har aldrig varit min grej. Jag överdriver allt som är onyttigt till en punkt där tårna nästan krullar sig av förtjusning. Sen njuter jag. Idag framför datorn med stora tuggor och tillhörande juicegulp. Min rastlöshet består. Även nu studsar tårna under bordet, letar efter saker att gripa efter, spreta kring, anything medan ögonen letar över skärmen. Jag har meddelande från min yogainstruktör på facebook. Från Californien låter hon meddela att hon har övningar till mig som är en bra väg bort från sjukdom, de kommer snart på mailen. Så bortskämd är jag. Sitter här i Sverige och bara är, och någon way over there ser ett stänk av matthet och skickar energifyllda meditationstips. Hur blev jag så lyckosam?

Sväljer ner det sista brödet och lirkar halsbanden över hundarnas huvuden. Fötterna leder ut i den obarmhärtiga solen och trolltungor fladdrar av hastigt hässjande. Jag tänker på hur varm asfalten måste vara mot deras tassar, undrar hur morfar mår nu när snart sagt hela släkten dragit ner till Grebbestad. Stegen riktar om, stolpar fram. Ända fram till morfaderns dörr, för det var länge sedan hans sjungande norrlandsstämma fick slå kullerbyttor mot mina trumhinnor och jag saknar att bara sitta där i hans vardagsrum med händerna flätade runt en kaffekopp och höra om hur livet är och var och vad som komma skall. 

Han öppnar snart med darrig hand. Hans kropp börjar bli som de nykläckta skatungarnas - den är uppkäftig, men inte fullt så stark som sinnet och jag ser hur orken ibland rinner längs med hans knotiga fingrar och försvinner ut i intet. Önskar då att jag kunde kupa mina händer kring hans och hålla kvar kraften där inne, men det är som det är. Kroppar viker. De måste få göra det och ännu är han starkare än många i familjen vågar tro. 

Jag kokar kaffet, måttar upp i muggarna och bär dem ut till stora rummet med den tjocka orientaliska mattan som nafsar mina barfotasteg. Sen sitter vi där och pratar jobb och urinblåsecancer, hjärtmediciner och astma, provtagningar och cellgifter och om pappas kommande operation. Morfars ena öga är blodstänkt. Det är det blodförtunnande som får honom att brista, blöda, aldrig sluta. Jag ser det, men mer ändå ser jag det alltid närvarande skrattet i hans ännu klarblå ögon. En okynnighet som aldrig går ur hans sega kropp och jag älskar att jag bara får vara där och se honom, lyssna till hans sjungande ord och sippa på dagens första kaffe i hans sällskap. Bara det. Bara finnas där utan att det handlar om att något ska göras, något ska hämtas, någon ska skjutsas. Vi bara är, morfar och jag, och det är allt jag behöver.