Fortfarande ont till gråtpunkten. Djupa andetag driver knivar in genom skuldran och punkterar lungan innanför så att luften går ur mig. Värken har dessutom spridit sig till nacken som nu är så stel att det är svårt att vrida huvudet i sidled. Det oroar mig en smula över att det här kan bero på jobbet. Att gå och stå på sten- och betonggolv hela dagarna, ibland uppåt tio timmar i sträck känns. Det knä som jag trasade sönder i nedre tonåren har börjat strula mer än tidigare, är knastrigt, ömt och hakar upp sig i steget så gott som dagligen. Ibland haltar jag ut på promenad med hundarna istället för att gå med spänst. Vaderna protesterar de med. "No use missy", tjattrar de via nervbanorna och krampar ihop med eftertryck. 

All smärta har nu dessutom slagit sig samman till en spikklädd boll som trotsat tyngdlagen och rullat upp, via ömmande ryggrad, med avstamp mot atlaskotan som hettar obehagligt om man vidrör den för att sedemera explodera i skallen. Hullingförsedda spikar river i varje skrymsle av huvudet och allt känns som ett jävligt obehagligt slafs där inne. Gotta love it. Hade egentligen planer på att ta mig till banken och få lite ordning på torpet nu när jag har en dag av ledighet, men allt jag orkar är att dra täcket över huvudet och gny stilla. Utanför skrattar solen. Ett vasst fnitter silas genom gardinerna och träffar askgråa jaget. Jag kapitulerar. Göm mig från världen. Ljuset biter mina ögon.