Två datum har reserverats för operation. Det blir inte i Skåne den här gången och det känns både skönt och obehagligt. Min tilltro till kåren vid vårt eget sjukhus är inte den största, speciellt inte sedan första gången cancern kom på tal och läkarna ignorerade och drog ut på tiden till dess det visade sig att spridningen omöjliggjorde ett fullständigt tilfrisknande. Men som pappa själv säger; "Den här gången  händer det i varje fall något." och det händer snabbt. Den 28 juni kan han hamna på operationsbordet, eller också får han vänta en vecka till innan de sätter skalpellerna i honom.

Oavsett vilken dag det blir kommer jag att befinna mig på jobbet. Jag förmodar att det är lika bra. Jag kommer väl inte göra någon större nytta där egentligen, men det är i varje fall ett sätt att undvika att trassla in sig i allt för mycket tankar. Jag är redan ett råttbo av grått som snor sig om vartannat. 

En veckas ledighet närmast hur som helst. En vecka när jag ska försöka få all vardag som jag petat in i hörnen att åter komma på sin rätta plats här hemma. Gräsmattorna som ännu en gång har vildvuxit sig till bestar tämjde jag igår. Galopperade fram över dem med skarpslipade knivarna surrande och tvingande ner deras uppkäftigt spretande grönragg. Två sopsäckar saftigt gräs över tomtgränsen och en värkande rygg in till duschen.

Idag tänkte jag städa, klippa till syrén och baka bullar. Jag är i det mest desperata av desperata behov av att känna trygghet, en barnslig tilltro till stundens lycka. Tror inte för ett ögonblick att jag egentligen kan lura mig själv med så enkla knep, jag brukar vara smartare än så, men någonstans klingar ändå en klocka vid doft av hembakat i tillrättalagt hem och Pavlovs hundar i mig stillar sig till ro.