Broder Yngst, den sladdigaste och mest bortskämda av oss alla med ett ständigt flin hängande i mungipan och en snabb replik redo att avfyras i alla lägen. Han är självförtroendet personifierad och jag finner det upplyftande. Kanske inte unikt i den där generationen. Tycker överlag att -85:or är kaxiga muppar som samtliga har raderat ut ordet "nej" ur sin vokabulär och H är just den där som kan få ett bergmassiv - vilket som helst, i mänsklig skepnad eller ej - på fall bara han bearbetar det länge nog. Han har också en förmåga att prioritera ungefär allt utom sig själv allra längst ner på en väldigt brant skala. En sann opportunist, en liten gris. Någonstans längs med vägen myntades mycket riktigt också smeknamnet "Lillgrisen" av hans ömma syster. Om det hade att göra med oförmågan att vara behjälpig vid städning eller om det hade att göra med hans allmänt sviniga sätt att bete sig, med charmen intakt as ever, det minns jag inte och det spelar ingen roll, för piken var utan udd och avsedd som en stilla ironi syskonen emellan. En "I know you, and you know me, and still we love each other"-sak.

I samma anda gjorde jag många år senare ett tröjtryck till lillebror; något för kvällarna med barhäng så att flickorna aldrig kan ta miste på hans karaktär. Han blev förtjust, kastade tröjan han hade på sig för stunden och iklädde sig nyförvärvet.Till outfiten hörde en tändare i grisformat där lågor slår upp genom trynet. Alltihop var very classy. 

Åren gick och för en tid sedan förkunnade brodern sorgset att Babe-tröjan hade gått till de sälla jaktmarkerna (tändaren lämnade honom på några veckor). Och där kunde sagan varit slut, men icke, för idag när syster kom släntrande förbi studsade brodern upp från soffan med ett "Åh, syrran, du har inte sett den här!" varpå shorts och kalsong kvickt veks åt sidan och blottade Babe, in the flesh bokstavligt talat. Trycket har nu blivit tatuering, grisriktigt på skinkan. Man kan inte annat än älska en sådan bror.